Det är målandet, skrivandet och naturen som är ljuset, livlinan faktiskt.
Skapandet är Viktorias sätt att berätta för omgivningen vad hon ser, från sina tidigaste barnaår fram till nu och vidare in i framtiden.
I det vitputsade huset i Dalhem finns en ateljé i det som varit ett av barnens sovrum. Där skapar hon nonfigurativa bilder i akryl; rött, blått, gult, grönt.
Hon har tagit upp målandet igen efter lång tids frånvaro från kanvasduken.
– Jag började tidigt och kände att jag inte kunde sluta. Jag blev som besatt och det skrämde mig.
Så hon bröt sig loss, Viktoria, när hon var 22, 23. Och lät livet ha sin mörka gång. Utan pensel.
För det är vad den här intervjun handlar om. Om ett ibland gastkramande mörker, men också om ett kraftigt ljus som rymmer känslan av det gudomliga.
– Ja, säger hon. De som känner mig väl brukar säga att jag är lite för mycket av allt. Kanske har de rätt, ler hon.
Viktoria är till största delen uppvuxen i Visby. Sedan 20 år bor hon i Dalhem, där finns hennes trygghet, det är hennes hemma. Två av de fyra barnen bor ännu kvar, två är utflugna. Det är livet som går.
Skapandet är en livsnödvändighet, ett liv utan utlopp för det kreativa är inget liv.
Vi sitter i köket en dag när äpplena i trädgården faller i tunga dunsar och luften luktar gräs och sträv september. Här inne lukten av kaffe.
– Det har funnits perioder då jag inte haft utrymme för skapandet, då blir det snabbt svart. Ska jag orka leva....då måste jag hålla på.
Tavlorna, dikterna; utställningarna, poesiläsningen i ”Textbaren ”TILT”.
– Så långt tillbaka jag kan minnas har jag velat skriva, mina första dikter skrev jag när jag var sex och mormor dog, hon stod mig väldigt nära.
Det här blir ett samtal om höga berg och djupa dalar, om en tillvaro som ibland är i fritt fall, om en ångest som hotar att spränga allt i bitar.
...men också, som redan framskymtat, en obändig kärlek till livet och en hypomani då ingenting är omöjligt, då skallen bubblar av tusen idéer:
– Du vet, jag möblerar om i hela huset, får en enorm energi, håller på med allt, tills jag bara kollapsar.
Under försommaren fick Viktoria diagnosen bipolär sjukdom typ 2. Ett besked som på sätt och vis ställde saker tillrätta, men som också mejslade ut en stor sorg.
Sorgen i vetskapen att detta kommer att vara för evigt.
Hon sitter tyst ett tag, funderar, båda händerna runt koppen, en torsdagsfluga som landar på ett fat med gröna äpplen.
– Jag håller fortfarande på att förhålla mig till det här beskedet. Jag har alltid tänkt på det som mitt sätt att vara. Liksom, så här är jag. Och jag har alltid haft någon idé om att det ska gå över.
Men nu?
– Jag har blivit bättre på att hantera ångesten, och tänkt att skoven kanske var på väg att avta. Nu förstår jag att de inte kommer att göra det. Det är så här det är, inget annat. Det känns tungt.
Den där svärtan. Hon minns när hon var tolv och ångesten belägrade henne första gången.
Hon tar sig dit, till den lilla tjej hon var, utelämnad åt sig själv för sådant där tar man hand om på egen hand. Så löd vuxenvärldens besked kring denna djupa angst:
– Jag blev som förlamad, kunde inte få luft. Fast det kunde jag, jag sitter ju här nu, men så var känslan. Paniken, att jag måste ut, bara ville fly från kroppen.
Nu är hon 46 och bakom henne finns ett flertal kontakter med psykiatrin, där finns tider då hon ridits av ångesten dygnet runt, då förluster av skilda slag fått henne att må sämre och sämre.
”Må riktigt dåligt”, säger du ofta. Vad innebär det, i ditt fall?
– Att jag är så nere att kroppen blir ett betongblock. Då jag måste tvinga mig upp på morgonen. Då det känns helt meningslöst att leva.
...säger hon, funderar ett tag, där ute är himlen blå och svart över skogen:
– Det är en känsla av att falla som aldrig tar slut, det finns inget stopp. Nej...inget stopp. En enda bottenlös förtvivlan.
”Nu ska jag berätta vad som hände:
Vaknade i vargtimmen
elektrisk.
Sorgen var mörka molntrasor
upphängda på ett klädstreck
i bröstet
tyst vajande över månlandskapet.”
Viktoria umgås med en demon, det är så hon ser det. Den lurar där hela tiden, beredd att kasta sig över henne med sitt mörker.
Det är också som ett åskvåder, som elektricitet som alltid rör sig i henne. Och som musik, men rena och skeva toner, resonanser och dissonanser.
Det som på riktigt räddat henne, säger hon, är hennes barn. Hennes första kom när hon var 19 år.
– De säger att de haft en trygg uppväxt och det är väl bra, ler hon.
Tack vare dem har hon kämpat sig upp på morgonen. Barnen har varit och är prio ett. Att ha en föräldrauppgift har varit avgörande.
Viktoria valde att berätta om sin diagnos på Facebook, via en noggrant avvägt liten text. Det skedde bara härom veckan.
Flera av dem som läste den var långt ifrån förvånade, men själv sitter hon där med skammen.
Trots att det inte är något att skämmas för.
– Nej, säger hon, intellektuellt är det inte det. Men känslomässigt! Det är en helt annan sak. Jag är bra på att spela, är så van att dölja mycket. Och så skäms man lite för att man skäms.
Det får inte blir några excesser i mörker, det här. Det är så vi säger. För mitt i allt helvete finns trots allt en grundläggande kärlek till det liv hon kallar fantastiskt och älskar djupt.
– I stunder då allt är sansat är den kärleken lika intensiv som allt annat är inom mig, säger hon.
Men trots detta, trots individuella egenheter för alla som har denna diagnos, finns ändå oron och trasigheten som en klangbotten i allt.
Det mörker som ibland tycks ogenomträngligt och som kan få tankarna att ta sitt liv att eskalera.
Därför är det inte med blida ögon hon sett somliga kändisar träda fram som bipolära. Hon ber att bli missförstådd på rätt sätt, som man brukar säga, men...
–...när de sitter i tv-soffor och berättar finns risken att det tycks enkelt att vara bipolär. På samma gång som det är bra att folk får upp ögonen för sjukdomen, kan de göra oss andra en otjänst, säger hon.
Hur menar du då?
– Man får aldrig, aldrig glömma klassperspektivet. Jag har svårt att klara ett jobb med fasta tider, har svårt att planera, kräver tid för återhämtning och så den ekonomiska oron som finns bakom allt.
Plötsligt brinner det till, en ilska sipprar ut i ljuset. För hon vet hur det är. Så jävla väl vet hon hur det är i den bipolära verkligheten.
Och vad har vissa uppburna kändisar att förlora, menar hon.
– När rika diagnostiseras blir det hippt, när fattiga blir sjuka anses de bara lata. Det vet alla som haft med Försäkringskassan att göra, säger hon.
”Nu ska jag berätta vad som hände:
Saknaden dränkte lindarna
i gryningsguld,
natten tråcklade på sig dagen,
nålade fast den över axlarna.
Jag fångade upp tårarna
i min glödande handflata,
lät den fuktiga morgonluften
äta mig med alla sina små munnar”.
Tidigare har Viktoria varit emot all form av medicinering, men nu provar honmedicin som en möjligen framkomlig väg mot något bättre.
Och så meditationen, den som varit med henne genom alla år. Där finner hon ro och kraft.
Och kanhända, funderar hon, finns en del av svaret redan vid livets början.
Viktoria föddes redan i vecka 28, tre månader för tidigt. Hon vägde ett enda kilo och var en av tio som på den tiden överlevde en så tidig födsel.
– Då är hjärnan inte färdig och mina första månader låg jag ensam i en glaslåda. Jag tror absolut det har betydelse, säger hon.
Och sedan dess har du varit en överlevare.
– Ja, haha, Det känns som en kraft som dragit mig igenom.
Viktoria och jag känner varandra. Inte jätteväl, men tillräckligt för att ibland ha umgåtts. För mig var denna insikt ny, jag var inte en av dem som ”redan förstått”. För mig har hon mest varit det där skrattet, de där dikterna och färgerna. Otrygghet och trasigheten visar att alla människor, alla, verkligen har sin egen historia att bära.
Kanske hade, om diagnosen upptäckts tidigare, allt kunnat bli annorlunda.
Mindre kamp, mindre ångest, färre sömnlösa nätter, färre dagar med gråten, sorgen. Vad vet någon om något.
Men nu är det som det är, och där framme ligger framtiden, hur vi än bär oss åt.
Vad ska du göra med den, hade du tänkt?
– Kanske blir det lättare att leva när man öppet kan erkänna hur det är? Jag hoppas det. Att det ska bli bättre nu.
Dikterna i texten är skrivna av Viktoria, som under hösten ger ut diktsamlingen ”Att röra vid dig är det heligaste jag gjort”.