DU&JAG (GT)
Den ursprungliga intervjuidén var att gå på djupet i den funktionsinriktade musikterapin, hur musik kan få tidigare slutna människor att plötsligt blomma.
Hur Henrik, som diplomerad musikterapeut, får se känslor utvecklas och människors tidigare okända diagnoser bli uppenbara.
– Många gånger har jag blivit så enormt berörd. Så starkt har det varit, liksom...wow, nu hände det något i den här personen. Att hjälpa människor att utvecklas såväl fysiskt som psykiskt är en enorm resa, säger han.
Och visst, vi pratar om musikterapi också.
Men alla människor har och är sin historia. Så därför börjar den här intervjun på en bråkig gata i San Salvador.
Henrik Svensson är uppvuxen i Norrköping och flyttade till Gotland 1997, snart tjugo år sedan. Han träffade en gotländska och så blev det som det blev. Nu har han särbo och två barn, en massa olika jobb och sjunger i sångsällskapet NS.
San Salvador, huvudstad i El Salvador, Centralamerikas tredje största stad efter Guatemala City och San José i Costa Rica, belägen vid stillahavskusten och gränsande till Guatemala och Honduras.
Jag reser dit med datorns hjälp: på bilder ser jag staden breda ut sig mellan sjön Lago de Ilopango och vulkanen med samma namn som staden, San Salvador.
Det var här allting började, här finns Henriks ursprung.
Vi träffas i lägenheten i Visby en fredag i april. Det är Henrik som tagit kontakt via mejl, vars första mening lyder: ”Hej, jag heter Henrik, är 38 år och är adopterad från El Salvador”.
Det var det som gjorde mig nyfiken, att du inledde med det fast det egentligen inte har med någonting att göra. Det låter väldigt centralt för dig?
Han sitter tyst ett tag, vänder sig inåt, bakåt, säger:
– Det har nog blivit det med åren. Inte minst sedan jag fick barn har det blivit viktigt att ha kontakt med min historia. Som om jag med tiden vuxit ifatt min förnekelse.
Hur då förnekelse?
– Alla frågor jag fick under uppväxten och tonåren, känner du dig svensk? Har du blivit mobbad? Tänker du på ditt ursprung? Längtar du dit? Jag vände det mest ryggen, sköt det ifrån mig, men nu...
Ja?
– Inte förrän jag flyttade hemifrån förstod jag hur mycket min bakgrund antagligen betytt för mig. Jag vet inte mycket av vad som hände, ändå är det så närvarande.
Då frågar väl jag det också: Tänker du mycket på ditt ursprung?
–Det gör jag, förstås. Inte varje dag, det är inget som upptar min tankevärld, men tankarna finns ändå där. Jag menar: jag ser ut så här, det syns på mig att jag har ett annat ursprung är det svenska.
Minnena är inte hans egna, det han vet är det han fått berättat. Icke desto mindre är det känslosamt när han tänker sig bakåt.
1977, inbördeskrig i El Salvador, svepande kallat ett av Centralamerikas mest kriminella länder. Samma dag Henrik föddes lämnades han ensam på en gata i huvudstaden.
Han hittas och lämnades till ett kvinnofängelse, där barn togs om hand då stadens barnhem var fullbelagda.
– Jag lämnades vidare till ett kloster och därefter till ett adoptionscenter och inom loppet av tre veckor var jag i Sverige, berättar han.
Här gick livet vidare och förde den lille namnlöse bebisen mot den framtid i vilken han vistas i dag.
Massor av musik och idrott längs vägen. Fotboll i IFK Norrköpings ungdomslag, hans hjärta jublade när klubben tog SM-guld i höstas.
Och så musik. Det här är ett tidigt minne, hur han bara sex år gammal fick den skiraste ton i en tuba vid ett besök på kommunala musikskolan. Folk som vände sig om: Vem kan spela så vackert?
Kanske föddes musiken i honom redan där och då. Musik som är så mycket:
– Det är så kravlöst. Antingen man kan sjunga och spela eller inte skapar musik minnen som tar en med. Hör jag gruppen A-ha i dag är det direkt 1986 och jag är på väg i bil genom Frankrike ner till Nice.
”Om du vore musik?” frågar jag och svaret blir ”den klassiska musiken som grund med en aura av techno och house”. Sådan är han som person: Ett stort lugn med en öppen personlighet. Hans favoriter av alla är Björn och Benny.
Men så finns också alla dessa för evigt obesvarade frågor. Ovissheten ligger som en klangbotten i honom, trots ett allt igenom bra liv i Sverige:
– Varför lämnades jag där på gatan? Var min mamma för ung? Hade hon tvingats dölja sin graviditet? Hade hon våldtagits? Hade hon redan tjugo barn? Jag kan inte säga att jag grubblar, men det finns så många frågor som inte har några svar, säger han.
Han har sett programmen i tv där människor söker sina rötter och själv funderat på att ta kontakt.
Men än har det inte blivit mer än funderingar, och kanske förblir det så:
– Jag har alltid haft ett stort stöd av mina föräldrar i det här, men eftersom det inte finns kopplingar till något sjukhus är det svårt att komma någonstans.
Vilka är dina tankar kring din biologiska mamma?
– Jag har inga negativa tankar alls...jag misstänker att jag föddes under fattiga omständigheter och att det här var det enda hon kunde göra. Det är så här det är och så får det vara, säger han.
Pappa Bo hade just fått en ingenjörstjänst i Saudiarabien, men så gick det undan med adoptionen så familjen valde att stanna i Sverige och Norrköping. I familjen ingår även mamma Barbro och fyra år äldre systern Karin, adopterad från Brasilien.
Henrik Svensson har i tanken många gånger återvänt till El Salvador men aldrig gjort det i verkliga livet. Någon gång ska det ske, inte minst när döttrarna vuxit upp, de är sex och tolv nu.
Men en resa till ursprunget är inget man bara gör:
– Det kräver både tid och planering, men framför allt mental förberedelse, tror jag. Det är ju ändå där mitt ursprung finns, vem vet hur det känns att komma dit.
Vem hade du varit i dag, tror du, om du inte var Henrik Svensson?
Han sitter tyst, funderar, säger ”vänta, jag ska visa dig en sak” och kommer tillbaka med en silverask.
I den förvarade hans morfar den kortlek som användes när han och Lions-kompisarna spelade bridge och drack punsch. Asken är graverad med årtalet ”1935”.
Där i, i ytterligare en ask av gyllene papper, finns en liten röd amulett av tyg.
– Det här är det enda jag har från mina veckor i El Salvador, den har följt med genom alla år. Nunnorna i klostret sydde den åt mig. Vem jag hade varit, tja, med tanke på hur det ser ut i landet...antagligen bonde. Eller kriminell, det hade kanske varit troligt. Många av de kriminella gängen i USA härstammar därifrån.
Amuletten i asken. Indiantatueringarna på vardera axel, landets förtryckta ursprungsbefolkning.
Allt det där tillhör Henriks historia, kanske har det i någon mening format den han blivit.
– Jag har fått intresset för klassisk musik från pappa, mitt pedanteri från mamma, men allt det andra som är jag, vad kommer det ifrån? Vad är arv och vad är miljö?
Många jag intervjuat med ursprung i andra länder och kulturer säger att de inte känner sig riktigt hemma någonstans.
– Den frågan får jag ofta, men jag känner mig inte splittrad. Då är jag i så fall mer splittrad i huruvida jag är östgöte eller gotlänning. Känner du dig som gotlänning, frågar folk. Men hur känner man sig då?
Trafikskador, utvecklingsstörning, autism, stroke, demens, Parkinson...den funktionsinriktade musikterapin, grundad för 30 år sedan, hjälper hjärnan att få strukturerad utmaning och stimulans.
Det är stora känslor i omlopp under terapitimmarna. Henrik bakom sitt piano, kunden, som han kallar dem, bakom sina trummor. I terapin är musiken verktyget istället för samtal.
Kunden måste själv lista ut hur Henrik vill att han eller hon ska spela, koordinationen sätts inte sällan på svåra prov, Henrik själv belönar med en musikslinga när vederbörande knäckt den rytmiska koden.
Syftet är att utveckla kroppens funktioner och bibehålla de som redan finns.
– Det är hela tiden ett samspel mellan mig och kunden, terapin är individuellt anpassad beroende på problematik, säger han.
Han har varit med om fantastiska livsresor, säger han. Människor slutna på grund av autism, som plötslig utvecklat känslor, övningar i öga-hand-koordination som hjälpt människor som haft svårt att läsa och skriva,
Vad gör de mig dig, dessa möten?
– Jag växer så klart, jag är jättestolt över att metoden verkligen fungerar.
Jag tänker att det måste finnas en del sorg också. Många livsöden.
– Så klart. Största sorgen är de föräldrar som kontaktar mig, de som kämpar för sina barn men inte får hjälp utan bara medicin, små barn, sex, sju, åtta år...ska de förloras bara för att de inte passar in?
I dag köper en skola på ön in musikterapi som hjälpmedel till elever med särskilda behov. Henriks hopp är att metoden ska bli accepterad inom hälso- och sjukvården, då den nu är vetenskapligt godkänd inom stroke- och Parkinsonvård.