Det finns ett före och ett efter i Saga Björlings liv. I den här intervjun berättar hon om musiken som ger henne livskraft och om saknaden efter sin lillebror Tristan.
Molnen över fastlandet driver in mot Öland den här dagen, men när vi ses har regnet ännu inte kommit. Kanske kommer det framåt kvällen, vad vet man. Vädret rår vi inte på hur mycket vi än skriker åt himlen.
Det är precis som med livet. Sjukdomar, olyckor och allt som gör tillvaron skör slår blint. Från en sekund till nästa kan allt vara ändrat.
För två och ett halvt år sedan förlorade Saga Björling sin älskade lillebror Tristan. Mitt i det som utåt sett såg ut som en framgångsvåg – publikfavorit som han blivit i tv-programmet ”Idol” – gick han bort.
Vi pratar om det i den här intervjun. Vi pratar om tonerna inom henne också, men om chocken när den kommer och hur en människa kan ta sig på rätt spår igen.
– Det tog flera månader att komma ur chocken, på ett sätt har jag inte gjort det än, säger hon.
Saga Björling är född och uppvuxen i Visby, men flyttade 2013 till Färjestaden för att gå en ettårig musikteaterlinje på Ölands folkhögskola. Sedan dess är hon kvar. ”Det fanns inte på kartan att flytta när livet hände”, som hon säger.
Det är musiken som håller Saga uppe. Så var det förr, så är det nu. Hon har orden och tonerna inom sig, det är en trygghet där hon kan få ro och vila.
Att hon skulle bli artist fanns det inga frågetecken kring. Kanske har hon alltid varit en.
Hon minns känslan när hon solosjöng ”Stilla natt” i barnkörens julspel i kyrkan i Roma när hon var sju.
Den bubblande nervositeten före, men sedan: jublet inombords när allt var igång. Den varma känslan som överglänste allt.
Under gymnasieåren i Visby var hon aktiv i Musikalkompaniet, nu, på öländsk mark, är hon del av tre olika band; det egna Rotation, Jordbrand tillsammans med bland andra Medeltidsveckan-kändisen Loke Nyberg och det Tysklands-baserade Poeta Magica, som också är flitiga gäster på Paviljongsplan i augusti.
Alla har de på olika sätt rötterna i folkmusiken, men också i det bohemiska och medeltida tonspråket.
Jag frågar vad det finns i musiken som gör att den brinner så starkt i henne och hon förstår nästan inte frågan.
Det finns bara. Så starkt. Hela tiden.
Särskilt folkmusiken, vilken genre hon än sjunger så slår folkloren igenom i hennes röst.
Hon skrattar till, för det hon säger är så självklart:
– Det är det här jag gör. Jag har lätt för det, jag älskar det, jag har i grunden en talang och har sedan jobbat hårt för att nå dit jag nått. Musiken är meningen, den är så självklar… varför andas man? För att man måste. Ungefär så.
Vart hon egentligen var på väg i livet visste hon nog inte och vet kanske inte än, men det blev Färjestaden, den lilla orten just söder om brofästet, längre tid än hon anat för här har hon i någon mån funnit sig själv.
Vi dricker kaffe på ett kafé vid hamnen och hon säger att hon behövde komma bort från Gotland, hela hon skrek efter förändring:
– Jag hade slutat gymnasiet ett par år tidigare och börjat komma in i destruktiva vanor. Ibland mår man inte så bra, helt enkelt.
Hur då?
Saga pratar mycket men ibland tystnar hon, funderar, formulerar sina tankar:
– Jag var nog ganska självcentrerad, tror jag. Mycket kretsade kring mig. Och det håller heller inte att festa varje dag i två veckor...ungefär så.
Du, jag har också gått folkhögskola, det är knappast rätta platsen om man INTE vill festa!
– Nej, det är sant...men jag fann ett slags lugn ändå. Jag är en rätt rastlös själ, är både här och där samtidigt, har svårt att strukturera mig. Med tiden föll saker och ting på plats.
Som att ingå i dessa musikaliska kollektiv där hon till åldern är i särklass yngst, vilket, som hon säger, bidrog till hennes utveckling och minskade hennes inre stress.
Det löser sig. Det såg och lärde hon sig av sin omgivning. Allt löser sig.
De flesta som lämnar Gotland i ung ålder flyttar till Stockholm eftersom ”det aldrig händer något i Visby”. Saga hamnade på en ort som är betydligt mindre, i storlek med Klintehamn.
Hon får det där andra ändå, säger hon:
– Jag reser rätt mycket med musiken, i Sverige och Europa och varje sommar spelar Poeta Magica på Medeltidsveckan. Jag får den där pulsen ändå. Jag behöver det här lilla sammanhanget, behöver höra vinden och havet.
Men Gotland är trots allt hennes hemma och någon gång kommer hon säkert tillbaka, tror hon.
Men inte nu. Nej, inte nu, ännu ligger allting för nära. För så här är det; varje gata i Visby, varje gathörn, varje tid på året, varje sammanhang bär ännu Tristans namn. Så många minnen finns att bearbeta.
– När jag är i Visby nu är jag halv, det är alltid, alltid någon som saknas.
Hösten 2014, Tristan gick i någon mån i sin storasysters fotspår. Saga hade tidigare gått långt i tv-programmet ”The Voice”, nu var det Tristan som avancerade i ”Idol”, där han slogs ut just före fredagsfinalerna.
Varje fredagskväll hyllades han av en hel nation. Saga följde honom på plats i Stockholm när publik var tillåtet, annars på håll, från Öland.
Ibland stormade det mellan dem som det ibland gör mellan syskon, jo, så säger hon det, det kunde gå månader utan att de pratade.
...men om någon inför henne skulle säga ett ont ord om hennes älskade syskon då tog det hus i helsicke.
En i djupet oreserverad kärlek till varandra, helt enkelt.
– Han var min nummer ett, säger hon och ser ut genom rutan; vinden sliter i flaggorna där ute och får linorna att smälla. Han var min nummer ett.
Jag har tidigare gjort en Du&jag-intervju med Saga, det är snart fem år sedan nu. Vi satt i Almedalen, hon hade rastaflätor och vi talade om framtiden. Sedan dess har livet hänt, det går att ana ett öppet sår inom henne.
När dödsbudet nådde henne där i Färjestaden välte världen.
– Jag fick en blackout. Det blev bara svart. Jag kunde inte gråta, allt inom mig frös till is, jag tänkte ”jag måste gå och handla, nu kommer det att komma en massa folk!” och så gick jag där bland hyllorna utan att fatta hur jag kommit dit eller vad jag gjorde där.
När som helst kan hon återkalla den stunden. Återkalla, förresten...det behövs inte, den kommer ändå.
– Det är som...som att jag förr varit färgblind och nu ser hela regnbågen men alla färger är fula, som att jag aldrig någonsin tidigare känt någonting alls. Det finns inga känslor som kan jämföras med det här.
Hon är kvar där än, säger hon när jag frågar om hon tror att hon någonsin blir hel igen.
– Jag var en cirkel, men så slogs en bit bort och, du vet, för att laga den måste den dras ihop...nej, jag blir aldrig hel, jag är alltid en mindre cirkel än jag var tidigare.
Det är två och ett halvt år sedan allt hände men samtidigt är det alldeles nyss. Det är så svårt, det där med tiden. Det känns som det hände igår, de här åren är som ett enda blurr.
Tristan var ju hennes älskade lillebror, den hon skulle beskydda, så klart det blir ett trauma då.
Vad tänker du när du tänker på honom?
Saga har, säger hon, egentligen aldrig gråtit, hon är ingen gråtande människa, men här syns rörelsen, saknaden, tydligt i hennes ögon:
– Jag tänker på allt vi kunde gjort, på de högtider där morbror Tristan skulle hälsat på om jag får barn, att jag skulle hålla tal på hans bröllop när han hittat någon att dela livet med, jag tänker på hur han klagade på för mycket senap i såsen när jag lagade mat...jag tänker på allt sådant vi aldrig kommer att få göra.
Händer det att du ser honom?
– Ibland, i små barn. Då kan jag se honom, i barndomen var vi ju tillsammans hela tiden. Då gör det ännu mer ont och då är det den Tristan jag ser.
Jag intervjuade Tristan två dagar före hans död, ett par dagar senare skulle han fotograferas, det var överenskommet. Men han svarade aldrig när tidningens fotograf ringde och ringde. Artikeln, hans sista intervju, publicerades aldrig.
Saga har fått stöd av musiken och av de musiker hon umgås med. Ibland flyr hon in i dataspelens värld, hon spelar Elder Scrolls.
– Jag kan gå ner mig lite ibland, då är det bra med hjärngympa, skrattar hon.
För jodå, skrattet finns så klart kvar.
Och så går hon långa promenader, tänder rökelse i sovrummet och skriver långa brev till sin bror. Hon har en hel mapp i datorn.
Saga har tillsammans med sin far startat Stiftelsen Tristan Björlings minnesfond, vilken syftar till att uppmuntra unga musiktalanger på Öland och Gotland. Saga är drivande och lägger mycket tid på att scouta talanger. Senaste stipendiet tilldelades Visby-tjejen Liv Sundblad som har huvudrollen i Musikalkompaniets uppsättning av ”Legally blonde”.
Vi går ut efter intervjun. Går längs stranden, vita gäss i Kalmarsund och långt där ute välver Ölandsbron. Det är folktomt om våren, i juli är det fullt i kaféer och restauranger.
Vinden sliter henne i håret, det som når till midjan och tar över kvarten att kamma ut. Jag frågar om framtiden, hur ser den ut.
Vad finns där framme, Saga?
– Fler projekt, mer musik, jag gillar förändringar, vill ut och resa...vi får se hur det blir.
Hon har förlorat sin trygghet, säger hon. Att en dag mista sina föräldrar, det är livets gång. Men en lillebror, det hålet går inte att fylla.
Eller, som hon skrev i sitt första Facebook-inlägg efter tragedin:
Nästa gång vi ses ska vi sjunga tillsammans. Och resten av mitt liv ska jag sjunga för dig.