Morgonen den 27 maj 1987 nödlandade Roman Svistonov sitt flyktplan från Sovjet i vattnet utanför Herrvik. Det här är en intervju om livet som det var och som det blev.
Sovjetunionen 1987. President Michail Gorbatjov hade infört glasnost, Kalla kriget var på upphällningen men Sovjet var ännu en isolerad stat.
I den kontexten gjorde 24-årige Roman Svistonov verklighet av de planer han smitt sedan han var liten pojke hemma i det som i dag är Ukraina.
Att fly till väst, från den politiska ofrihet som var vardag.
Det säger han nu och det sade han redan då, i en intervju med Gotlands Tidningar samma dag som han beviljats politisk asyl i Sverige:
– Att jag flydde har helt politiska orsaker. Men här...det känns som en dröm, jag tycker luften känns lättare att andas.
Förra helgen var Roman tillbaka på Gotland, som gäst vid försvarsmuseet i Tingstäde. Gotland, den plats i världen där han tog sina första steg i frihet.
– 29 år sedan, det är mer än halva livet i Sverige. Jag har inte varit här så ofta, det finns andra ställen att resa till, Thailand, Frankrike, Bali, men det är ändå en viktig plats, det var här mitt nya liv började, säger han.
Vi träffas strax efter att han, hustrun Marina och lillkillen Gabriel, ett av fem barn, anlänt till Visby med färjan.
Det blir ett samtal om livet och dess skeenden, om rädsla, sorg och att satsa allt, om hur redan en liten pojke kan känna när något är fel.
Det är så han säger det, Roman.
– Att fly var inget jag bestämde mig för när jag var 24, de tankarna kom när jag var tio, tolv. Man fick tjuvlyssna på radio, jag förstod att det fanns något annat.
Roman pratar mycket och gärna, svenskan är god, skrattet ligger nära, minnena också. Just den här dagen. Annars har veckor, månader och år suddat bort den inledningsvis nattliga skräcken: ”de kunde följt efter, de kunde skjutit, för dem var jag ’nothing’, vad hade hänt om inte...”
Sverige, i maj 1987, IFK Norrköping toppade fotbollsallsvenskan före Örgryte, sockensågen i Vallstena brann, spionen Stig Bergling avtjänade sitt livstidsstraff och serien ”Mot alla vindar” började sändas i tv.
På andra sidan Östersjön förbereddes, mitt i natten, en flykt från det förflutna.
Roman bodde i staden Nikolajev i nuvarande Ukraina, men hade givit sig av till Saldus, tio mil norr om Riga, för att hälsa på en kamrat som där var verksam som flygare inom jordbruket.
Roman, som var utbildad pilot, hade tidigare haft samma jobb, flugit det 13 meter långa Aerophlot-planet, en AN-2 Colt, med sina besprutningsaggregat över de enorma arealerna odlingsjord.
Den här gången hade han dock helt andra avsikter.
Bara han kände till dem, fokuset var precist, nu fanns ingen återvändo.
I gryningen till sitt nya liv stal han nycklarna till flygplanet – märkt CCCP - 70501 – ur sin kamrats ficka och vid tre-tiden på morgonen tog han sig in på området där flygmaskinerna stod uppställda.
För de beväpnade vakterna uppgav han att han var mekaniker, klättrade in på förarplatsen och bankade en stund, allt för att verka trovärdig...
...och rullade sedan ut på startbanan och lyfte, lågt, för att undvika att upptäckt av sovetisk radar.
Datumet var valt med omsorg, 27 maj är gränsbevakningsstyrkornas egen dag.
– Då festar de och super och är inte lika uppmärksamma som vanligt, skrattar han.
På dagen tre år tidigare, 27 maj 1984, hade ett första flyktplan från Sovjet landat på Gotland. Det var den 28-årige sovjetiske medborgaren Vladis Vanagas som landat en AN-2 Colt på en åker i Vallstena. Piloten beviljades asyl, men ångrade sig och återvände till hemlandet där familjen väntade.
När som helst kan Roman återkalla den stunden då han lyfte från sovjetisk mark. Oron, den starka frihetskänslan, samtidigt som det var en stund av, just då, undanträngd sorg.
Bakom sig lämnade han livet som han kände det – vänner, släkt, familj, barn – för en oviss framtid.
– Jag försökte få med min äldre bror men han trodde inte på idén. Även Marina sa nej. Men jag gjorde det jag måste, det jag bestämt mig för.
Marina, hustrun, som han vid den tiden hade treåriga dottern Kristina och åtta månader gamle sonen Dennis med.
Men trots allt, Roman, ett jätte-stort beslut att ta!
– Det var svårt, det var det. Men jag hade bestämt mig, jag kunde inte stanna.
Vad visste han om framtiden då? Vad drömde han om? Vad ville han skulle hända? Han tänker sig dit, så här 29 år senare. Han är äldre nu, mer erfaren, livet har gått vidare:
– Drömmen hade alltid varit att flyga, men så blev det inte, jag förnyade aldrig certifikatet. Jag gjorde en massa annat istället.
Bilarna susar förbi i bakgrunden där vi sitter, träden blåser sina gröna fanfarer, lille Gabriel leker med ett kramdjur i gräset men vi befinner oss i iskallt gotländskt vatten en majdag för 29 år sedan.
Att han verkligen nådde ända till Gotland var mest tur. Planet visade sig stå tankat med 220 liter bränsle, istället för vad han räknat med, 180 liter.
– Min plan var att flyga till internationellt vatten och gå ner intill något fartyg som kunde plocka upp mig, men så fick jag istället syn på land.
Järnridån föll 1991, i dag flyr istället människor från Syrien, Irak, Afghanistan, Libyen, nu över helt andra vatten. Alla dessa människor som lämnar sina hem och sin bakgrund, vad blir det av dem? De som överlever, kommer de någonsin hem?
Samtidigt som planet siktats som en prick på svenska militärens radarskärm, och en beredskapsrote från F17 i Ronneby lyfte skrämdes Roman av Grogarnsbergets klippor, girade åter ut mot havet och nödlandade i det iskalla vattnet vid Östergarnsholm.
– Jag simmade i land och tog mig in i en stuga, där låg en gotländsk tidning och ett paket cigaretter, då förstod jag att jag var i Sverige.
Över honom flög Viggen-planen utan att sikta stjärtfenan, det enda som stack upp över ytan, medan Roman hittade Sjöfartsverkets blå och torra overall att värma sig i, kaffe att koka.
Själva flygplanet upptäcktes av två Herrviks-fiskare ombord på båten Kajsa, Jörgen Andersson och Anders Wahlby. ”Vi såg ryska flaggan och oljefläckar” löd rubriken i nästa dags GT.
Roman flögs i land av Sjöräddningens helikopter. I nästan en vecka kom han att få sitta i häktet i Visby, utsatt för många och långa förhör, innan han till slut beviljades politisk asyl och kunde gå ut på Visbys gator som en fri man.
– I början satt jag i min första lägenhet och väntade på allt som hade sagts vara så hemskt i väst, men ingenting hände, jag var fri!
Den som vill kan se Romas flykt avspegla sig i vid tiden aktuell Svensktoppslista. Arja Saijonmaas två låtar: ”Högt över havet” och ”Jag vill leva i Europa”, Susanne Alvengrens och Mikael Rickfors duett ”Som stormen river öppet hav”.
Det tog tid innan han återförenades med familjen. Trots att hustrun Marina fick uppehållstillstånd i Sverige redan åter därpå tog det till 1994 innan familjen kom efter.
Sju långa års väntan och längtan.
– KGB rotade upp allt, första månaden tog de in henne varje dag...hon fick utstå mycket. Men trots uppehållstillståndet släppte de henne inte.
I tre år bodde Roman Svistonov på Gotland. Han blev pizzabagare, först på Söderports pizzeria, sedan på Rövar Lilja på Lummelundsväg.
Fullt dugliga pizzor, trots att han aldrig tidigare varken ätet eller bakat sådana.
– Aldrig, det fanns inte pizza i Sovjet, bara piroger, skrattar han.
Han gick också en kockutbildning i Visby, innan han gav sig av efter de tre första åren i hans nya liv.
I dag bor han i Solna och driver ett entreprenadföretag i byggbranschen.
Jag får kontakt med sonen Dennis. I dag arbetar han som chaufför, när han kom till Sverige var han bara sju och minns inte så mycket av det, säger han. Han ber också om att få den här tidningen skickad. ”Det är kul att läsa, pappa har inte berättat så mycket om det som hände”.
Romans flykt har gjort att barnens och hela familjens liv nu fortgår på svensk mark. Den här helgen tar äldste dottern doktorsexamen i Umeå. Kristina, hon som bara var två när pappa flydde.
Hon är 32 nu, då finns Roman och Marina där och gratulerar.
Han har återknutit kontakt med kompisar från förr via en rysk sajt, liknande Facebook. Och han har flera gånger varit tillbaka i sitt gamla hemland, låt vara att Sovjetunionen inte längre existerar.
– Jag har en lägenhet vid Svarta havet och funderar på att köpa en till, på Krim, faktiskt.
Första gången du återvände dit, minns du känslan?
Han tänker sig tillbaka dit, det var med en viss oro:
– Det var 1998, jag blev ditbjuden av ett tv-program. Det kändes i magen...jag dömdes ju av myndigheterna till åtta års fängelse, skulle det hänga över mig fortfarande? Men det gick bra, det var speciellt att återvända. Känslosamt.
Har du någon gång ångrat att du flydde till väst?
– Aldrig, det här var vad jag ville. Jag ville bara överleva.
Romans bror, han som inte ville följa med på flykten, bor kvar i Ukraina, senare i år fyller han 60 och Roman planerar att åka dit för att fira.
Det finns inte längre några gränser som håller honom tillbaka.
28 maj 1987, dagen efter Romans flykt flög den 18-årige västtyske medborgaren Mathias Rust år andra hållet, från Helsingfors till Moskva, där han satte ner sin Sessna 172P på en bro och taxade sedan in på Röda torget. Han arresterades av KGB men släpptes efter drygt ett år i fängelse.