Det här är ett samtal om vilka mekanismer som drar igång för en som beslutar sig för att återvända. Vilka känslor kommer i svang och var ligger egentligen ”hemma”?.
Eller som Eva-Lotta Riddle Dahlgren, just återvänd efter tjugo år i USA, säger:
– Ibland kan jag tänka ”vad har jag gjort”! Flyttat till Virginia och träffat en amerikan…jag är ju svensk, då ska jag bo i Sverige! Varför ska allt vara så komplicerat.
Vi ska komma till drömmarna och sorgen, till luftslotten och nostalgin, till den krassa verkligheten och den stora, ibland nästan tärande, längtan. Men först till deras enskilda historier.
Carolina Stålhandske drömde redan under skolåren om att ge sig utomlands, Stockholm kändes inte stort nog, det var de riktiga metropolerna som lockade.
– Så jag flyttade till London efter gymnasiet, lärde känna en italiensk kille där och flyttade sedan med honom till Rom, berättar hon.
En skiss bara av ett liv, några snabba pennstreck, men där befann hon sig plötsligt, utan några skira drömmar om det eldiga Italien. Det bara blev så.
– Det var, få se nu, 2001. Det tog slut med killen sen, men jag fick ett bra jobb och levde ett gott liv, även om det var slitigt, mycket kretsar kring arbetet.
Rom var för Carolina en stad bland andra, men kärleken dit växte sig starkare med åren. Hon arbetade på ett produktionsbolag för tv, umgicks bland italienska vänner, levde ett gott liv med parmesan på toppen.
…tills åren gott och tankarna började smyga sig på: ”Är det här det rätta? Är Rom verkligen platsen för mig…?”.
– Du vet, jag var enda utlänningen i umgänget, det gick bra så länge det bara handlade om mig. Men när jag blev mamma, det är snart fem år sedan…
Hon berättar, Carolina. Hur hon alltid kände sig malplacerad, udda och konstig, hur Rom som blivit ett hem plötsligt låg så långt ifrån henne.
– Jag ville ju bara VARA! Och som mamma fick jag inte längre den ron.
Längtan hem. Det var då den tog fart. Hem till Gotland, till ursprunget. Som om vinden, havet och kalkstenen ropade i henne.
Hemma i Visby, hemma i Rom. I december återvände hon till sin ö, med två barn – 15 månader och 4,5 år – och maken Riccardo. Vi ska återkomma till känslorna kring det.
Eva-Lotta Riddle Dahlgren är som Carolina, hon ville bort, ut. En hel värld som lockade, hon var i Frankrike något år, var hemma och vände, hamnade som au pair i Florida, i Maryland och till sist i staden Alexandria i utkanten av Washington D.C, Virginia.
Några pennstreck bara här också, rymmande så många tankar, så många planer, så många äventyr, så många drömmar.
…tills hon till slut, Eva-Lotta från Visby, insåg att åren gått och att hon faktiskt bodde där, på andra sidan jorden.
Berätta, hur gick det till när du faktiskt fick den insikten?
– Det var när jag gifte mig med Steve, det är 15 år sedan nu. Han är från Alexandria, vi hade varsin hund och träffades i hundparken, haha. Nu har vi två barn, elva och åtta…det fanns liksom inte i tanken att jag skulle bli kvar där. Det bara blev så.
Hon pluggade turism, fick arbete inom flygbranschen…och dagarna blev månader och år. Precis som livet bara händer för de allra flesta.
Eva-Lotta flyttade åter till Visby i augusti, lagom till skolstarten. Varje sommar hade tillbringats på ön och barnen längtade mer och mer hit. Maken är kvar i USA, men tanken är att han ska komma efter. Om de nu stannar i Sverige. ”Vi ger det ett år”, var utgångspunkten. Det året har snart gått och beslutet är taget: Det ska bli minst ytterligare ett.
Här är de nu, på sin uppväxts mark, Eva-Lotta och Carolina. Fyllda av funderingar, en viss mängd glädje och en viss mängd sorg.
Carolina hakar på frågan till Eva-Lotta, om när den hårfina gränsen var passerad och hon insåg att hon verkligen bodde utomlands:
– Det var en italiensk kompis, jag knöt hela tiden an till Sverige när vi satt och pratade, och han sa ”sluta nu, du bor ju här!”. Jag hade aldrig reflekterat över att jag skulle bli gammal i Italien, för mig var det självklart att jag skulle återvända hem, och så: ”Du bor ju här”. Det överrumplade mig på det sätt han sa det.
Jag har också lämnat min uppväxtplats, låt vara bara i Småland. Men trots att jag vet att jag sannolikt blir kvar på Gotland kommer jag inte ifrån känslan att tiden här är en parentes.
Carolina: Precis, så där kände jag också, Rom var bara något tillfälligt.
Som att den som flyttat alltid, förr eller senare, längtar hem. Sedan är det upp till var och en vad man gör åt det.
Carolina: Ja…jag var nog lite rädd att jag byggt upp något slags luftslott när vi skulle flytta hem. Och lite så är det nog. Jag känner redan att barnens barndom blir annorlunda än min.
Hennes idé var att de skulle komma nära hennes egen barndom. Men så blir det inte, det förstår hon nu, för den var ju just hennes och ingen annans.
Carolina: Det är en slags sorg, faktiskt.
Hur då sorg?
Carolina: Det där att inte kunna ge barnen det jag hade som barn. Det är ju ändå jag, vi, som valt att komma hem, men ibland upplever jag det som att jag misslyckats.
Rom är inte helt passerat. Lägenheten i Montesacro i centrala staden är visserligen lämnad, men de har en liten etta i Santa Marinella, precis vid havet, att återvända till. En trygghet inte minst för Riccardo, barnfödd som han är vid en piazza i den eviga staden.
Det var, berättar Carolina, ett påfrestande farväl till den stad och de land hon med tiden kommit att älska. Det var som att aktivt göra slut med Rom:
– Det var så många känslor…jag hade kämpat för mitt jobb, träffat min man och sedan övertalat honom att flytta med till Sverige, för att jag inte fixade att vara mamma där.
Hon tystnar, tänker, säger, igen:
– Sista månaderna…det var jobbigt, jättejobbigt, man funderade så klart på om beslutet var rätt.
Eva-Lotta lyssnar, nickar, sticker in frågor emellanåt. För hennes del har uppbrottet inte varit lika definitivt. Familjen har huset kvar på Collard Street.
– Vi är lyckligt lottade på det sättet, som har en fot kvar. Det jag önskar, nu i efterhand, är att vi gjort den här flytten lite tidigare, när barnen var mindre, det hade varit enklare för dem att komma in i det svenska.
När ni suttit ute i världen, vilka har tankarna på hemön varit?
Eva-Lotta: Det absolut värsta har varit att inte vara nära familjen. Du vet, söndagsmiddagarna hos mamma och pappa, påsken, julen…det är egentligen det enda jag kämpat med.
Carolina: Någonstans långt bak har det för mig varit en enda lång längtan hit. Jularna har jag inte reflekterat över förrän jag fick barn, nu vill man att de också ska få rutiner.
Det är just barnen som fört dem hem, säger de. Viljan att de ska få växa upp på lugnare platser än Rom och Washington DC. Komma nära naturen, få tid över.
Eva-Lotta: På sätt och vis har det varit en kulturkrock att flytta tillbaka. I USA är allt öppet jämt, när det blir söndag i Visby står allt still. Det har tagit tid, att vänja sig vid att ha tråkigt, att inte vara så uppe i varv.
Carolina: Vi går och lägger oss jättetidigt, det låter konstigt, kanske, men vi får alltid så mycket tid över!
Fast det är ju det de vill, tillägger hon. Det var en av anledningarna till att de lämnade storstadsstressen.
Du nämnde kulturkrock, Eva-Lotta. Är Visby en annan stad nu än den ni lämnade?
– Absolut. Det känns som Gotland blivit större, tycker jag. Det finns trots allt mer att göra än när jag lämnade.
Det svåraste, säger Eva-Lotta, har varit att hitta in i vänkretsar. ”Visst, kul att du är tillbaka”, men där stannar det, alla har sitt, luckorna är få.
Svenskarna sägs vara ett slutet folk. Stämmer det?
Carolina: Ja, det stämmer. Men samtidigt, jag vet inte om jag själv är speciellt öppen. Däremot är jag van vid hur vi är, det har varit jobbigare för Riccardo.
Eva-Lotta: I USA hälsar alla på alla man möter, hej hej. Jag har börjat dra mig tillbaka till det svenska, märker jag. På ett sätt kan jag ändå tycka att det är ganska skönt att vara lite avvaktande.
Hur har ni själva förändrats som människor på den här tiden?
Carolina: Jag är lite lugnare och mer balanserad, tror jag. Kanske lite mer tillbakadragen än tidigare. men också förväntansfull av allt nytt som är på gång.
Eva-Lotta: Jag har nog blivit mer öppen och mer rakt på sak, ser saker på ett lite mer amerikanskt sätt.
Tiden går. Dagarna, veckorna, månaderna, åren. Världen är stor, men hemma är ändå alltid hemma; de gator som lekts, de vyer som alltid funnits.
Nu är det omvända roller. Era män har lämnat sina städer, hur tänker ni kring det?
Carolina: Jag tror nog jag underskattat svårigheterna för Riccardo, rent socialt. Det känns lite tungt, han är uppvuxen i Rom och van vid en större stad. Men han säger att han tror på Sverige. Och det är väl bra, det då.
Eva-Lotta: Ibland kan jag tänka ”vad har jag gjort!”.
Hur då?
– Flyttat till USA, träffat en amerikan…jag är ju svensk, det hade varit så mycket enklare om jag bott kvar här.
…säger hon, på skämt, men med ett visst mått allvar. Alla ska bli gamla någonstans och någon kanske längs vägen tvingas ge upp drömmen om sin barndoms jord.