De vinner sina matcher eller förlorar de, vilket det blir spelar i det stora hela mindre roll. Viktigare är deras livslånga vänskap som åter fört dem samman igen efter tio år på skilda håll.
Dagen före den här intervjun har Levide besegrat Hangvar med 3–0 i seriepremiären av division 4 . Andreas Grönström har gjort två av målen vilket i sanning är en sensation.
En enda balja tidigare under hela karriären och så snubblar han in två i samma match. Inom fyra minuter!
– Jag blev inringd en timme innan, byttes in för att låsa matchen defensivt men gjorde istället två framåt! Så nu leder jag skytteligan, säger han med Sudrets största flin.
Men det är inte därför vi ses. Fotbollen är för all del viktig och ett slags kitt som håller de fem samman, men i någon mening är det ändå bara en kuliss.
Det här är så mycket större, det handlar om en vänskap som sträcker sig från barndomen på Gotland, över till studieåren på skilda håll i landet till att åter – nu tillsammans med fruar och flickvänner – ha landat på ön i Östersjön.
Den ö som, vad de än säger, alltid är deras hemma.
Det ösregnar, himlen är grå och laget hänvisas den här träningen till Levides B-plan för att inte underlaget på föreningens matcharena ska rivas upp.
Det går bra det också, viktigare än vädret är att faktiskt träffas, slänga käft i omklädningsrummet och att för en stund stänga vardagen ute.
Några timmar med grabbarna ett par gånger i veckan ger luft under vingarna.
Före träningen har vi – Andreas, Jonas, Peter, Olof och Björn, mer om dem senare – suttit i bygdegårdens samlingslokal med en termos kaffe och pratat om just vänskap.
Som Peter Kahlström säger:
– När man känner varandra sedan barndomen har man liksom inget kvar att bevisa. Man är som man är, det är en vänskap som är lätt att underhålla.
Inget att bevisa, säger du?
– Ja, vi kan varandras historia, är trygga med varandra. Med vänner man skaffar senare i livet blir det sällan lika självklart. Det kan bli stelt ibland, i det här gänget vet vi precis var vi har varandra.
Peter Kahlström är uppvuxen bland potatis och morötter på Sallmunds gård några kilometer från Levide IP.
Efter gymnasiet flyttade han till Karlstad, utbildade sig till civilekonom och arbetade som sådan under ett antal år, senast i Linköping.
Men så kom suget efter Gotland tillbaka och dessutom var det där åtta-till-fem-jobbet inte något vidare.
– Gården fanns ju här hemma, jag kände att det började dra, säger han.
Så för ett och ett halvt år sedan, i november 2015, sedan flyttade han tillbaka till föräldragården och arbetar nu som revisor på femtio procent och driver gården på övrig tid.
Hans återflytt, tillsammans med sambon och Karlstadtösen Maria-Therese, innebar också en slags klartecken för de övriga fyra.
Ungefär: Peter är tillbaka, nu är det dags för oss att flytta hem.
Jag tänker på mina vänner, mina allra närmaste, vi som känner varandra mest och bäst. Vi kände också varandras föräldrar, vi vet var vi kommer från, kan varandras nycker och är alltid en betydande del i varandras historia. Det finns egentligen inget finare.
Peter, Olof, Jonas, Björn och Andreas har känt varandra alltid. Det är en trygghet, som Peter redan varit inne på.
Han och Olof Nyman träffades under lekis-åren i Hemse, Olofs två år yngre bror Björn gick i sin tur i samma klass som Andreas Grönström och Jonas Lind. Björn och Andreas spelade i samma lag redan som tioåringar, medan Jonas – som kommer från Källunge – anslöt senare. Eller hur det nu var.
Det är inte på pricken viktigt, det är heller inte lätt att följa med i dribblingarna då de berättar om alltings början.
Pikarna viner, skratt och jargong, interna skämt som jag inte förstår, referenser från matcher och en och annan fest.
– Fast det får du inte skriva, säger de när de i gåtor berättat om händelser vid en vägkorsning i bygden.
Precis som det ska vara, alltså. Ett sammansvetsat gäng, en slags egen kontinent, som finner trivsel och trygghet i varandras närhet. Som vet var gränsen går och som stannar före den fina linjen där pikar kan börja göra ont.
Vänskap är ju bevars det största, ofta är det den som överlever när annat i livet rasar.
Men vilka är de då, de fem som alla relativt nyligen vänt näsan åter mot Gotland? Jo, förutom Peter och ”Thessan” även:
Andreas Grönström, skytteligaledaren, och hans Beatrice, ursprungligen från Falkenberg. Båda är poliser, bor i Visby och kom närmast från tre år i Lund. I juni är det ett år sedan de återvände, nu har de börja leta hus.
Olof Nyman och hans gotländska sambo Marie som under flera år huserat i Kalmar. De bor sedan augusti i Visby där Olof arbetar som farmaceut, Marie är förskollärare.
Björn Nyman, Olofs lillebror, som även han har en gotländska som sambo, Ejla. Han är ekonom, hon ingenjör på lasarettet, bor i Visby.
Jonas Lind och hans sambo Lisa, ursprungligen från Luleå. Efter såväl Stockholm som Piteå bor de sedan april i fjol i Visby, där Jonas arbetar som idrottslärare, Lisa som tandläkare.
– Det är mycket tack vare våra flickvänner och fruar som vi kunnat hålla ihop det här gänget, säger Jonas. Nu har de även fått en egen relation, Lisa har till och med köpt årskort till Levides matcher!
Olof och Peter har nu dessutom blivit pappor.
– De är nio månader nu, födda med en veckas mellanrum, berättar Peter. Vi hade inte en aning om varandra, men det känns jättebra att vi är två som fått barn.
– Ja, säger Olof, det kunde kanske ha känts lite ensamt annars, att man kommit lite utanför.
Det som en gång i tiden var satsning på fotbollen och för tio år sedan serieseger i division 4, det som var hockeybockey på vintrarna och även en hel del hålligång, det har lugnat sig en aning eller två.
De har ju bevars blivit tio år äldre.
Så vad gör ni nu när ni ses?
– Mycket handlar om sport, så är det, där har vi mycket gemensamt, säger Andreas. Käkar middagar, umgås hela familjerna. Det blir rätt lugnt.
– Nej, det blir inte så mycket party med barn, säger Peter. De är inga festhöjare, precis. Drar inte upp volymen på stereon. Så det blir rätt tidiga kvällar.
Under åren på fastlandet höll de hela tiden kontakten. Slog en signal, hälsade på när det fanns möjlighet och träffades hemma på ön till jul och om somrarna.
För Peter Kahlström fanns hela tiden en långsiktig plan att återvända till gården. Han hade det i sig, som han säger.
För Jonas Lind, han från Källunge, ”Årets målvakt 2007”, var det annorlunda:
– Jag vet jag sa att jag aldrig skulle flytta tillbaka, aldrig. Jag var klar.
Men så kom det där klartecknet. Först från Peter, sedan från Björn och Ejla. Ejla hade läst till ingenjör på KTH och lyckats pricka in när det enda jobb hon kunde tänka sig på Gotland var ledigt.
– Och då började man ju fundera lite, säger Jonas. Och när Lisa sa att det var okej, att hon faktiskt kunde tänka sig att flytta hit, då blev det så.
”Då blev det så” säger du. Hur då? Hur blev det?
– Det blev precis som förr. Det gick så oerhört lätt när vi träffades igen. Tio år var ingenting, det var som att det gått en vecka, säger Jonas.
De andra nickar, håller med. De är desamma, men nu med mer livserfarenhet. Det är något väldigt starkt de har tillsammans.
Filosofen Aristoteles delade in vänner i tre olika kategorier: Användbara vänner, lustans vänner och varaktiga vänner. I den sista kategorin finns de sanna vänner som respekterar och tycker om varandra för dem de är, den vänskapen är den som övervinner allt.
De tillhör de äldre och rutinerade nu och säger att det är tur att klubben har ett B-lag för då får de åtminstone spela. Återvändarna har även blivit återanvända, så att säga.
Andreas Grönström, polisen, behövdes så fort han flyttat hem, i juni ifjol.
– Jag hade varit på ön i fyra timmar när de ringde in mig till en b-lagsmatch mot Vänge borta. Då hade jag inte spelat fotboll på fem år.
Att det åter blev Levide var naturligt, där har de sin historia och Sudret är platsen på jorden, även om de flesta alltså nu bor i stan.
Bortom jargongen finns en tillit som sträcker sig långt utanför de kritade linjerna.
Vänner som ställer upp i vått och torrt och som finns att luta sig mot om och när livet krisar är värdefulla att ha.
De har, säger de, hittills varit förskonade från svärta och aldrig behövt någon som fångar upp dem.
– Men, säger Olof, vi har ju alla varit i samma situation med utbildning, jobb och flyttar, då har vi snackat och bytt tankar och erfarenheter.
Och så går dagarna i det vi kallar livet, regnet faller, solen skiner, våren blir till sommar blir till höst, vinter och vår. En trepoängare följs av en torsk och på årsfesten läggs allt det där bakom och blickarna vänds åter framåt...
...och hux flux, snabbt som en stickare i djupled, har ytterligare tio år gått.
– Om tio år...få se...då är vi omkring 40, säger Andreas. Janne Banan spelade till han var 47, va? Nja, tveksamt om jag håller på så länge.
Vänskapen lär i alla fall hålla i sig, något annat tror de inte, vill de inte.
Med varandra behöver de inte göra sig till, där finns, som Peter sa, ingenting att bevisa. De bara är.
Mycket mer än så kan ingen begära.