1917 föddes tre barn i Fide socken på Gotland. Två av dem håller ihop än i dag. I år fyller både Klara och Ingrid 100 år.
1917. Så mycket som ligger bakom oss i dag som då ännu inte hänt: Krügerkraschen, fredsdagen, de första stegen på månen och bröderna Herreys seger i Eurovisions-schlagern.
Allt detta har de hunnit uppleva under sin levnad och förstås mycket mer än så.
I år fyller de båda var sitt sekel.
Ingrid Romin firade årsdag redan den 8 april, Klara Cedergren blir 100 år först den 14 augusti.
– Så om du frågar mig hur det är att vara så gammal så vet jag inte det, säger hon med plirande ögon.
Vi träffas i Ingrids lägenhet på Hagagatan i Hemse, här lever hon och klarar sig gott med hjälp av hemtjänsten.
Fem gånger om dagen tittar de till henne och ibland kan det rent av bli lite snärjigt. För det gäller att hinna hem från såväl förmiddags- som eftermiddagspromenaden.
– Jag brukar gå ut och gå före lunch. Det blir inte särskilt långt, men jag rör i alla fall på mig. Sedan sover jag middag en stund, dricker kaffe och går ut igen med rollatorn, berättar hon.
För omväxlings skull går hon då samma runda men åt andra hållet. Det får inte bli för monotont.
Men det är ändå inte som förr, inte.
– Jag måste ha hjälp här hemma. Jag har haft en stroke som satt sig i benet så jag är lite vinglig när jag går ut.
Humöret tycks det dock inget fel på, varken hos Ingrid eller Klara. Klara som också bor i Hemse, fast inte i samma område som sin långvariga väninna.
– Jag bor i Kråkan på Storgatan, det har jag gjort sedan i oktober. Det går bra, jag råder mig själv. Lagar mat, ser nyheterna på kvällen. Jo, jag har det bra.
Fast det går allt lite för fort ibland, att handla kan vara vanskligt. Det är ju så ruskigt tempo i samhället i dag.
– Ja, allt går så fort, säger hon.
Hur var det förr?
– Då hade folk mer tid. Tid att stanna och prata om det som hände omkring en. I dag verkar alla ha så bråttom.
De hör lite dåligt, svarar ibland på något helt annat än det frågan gäller. Ingrids dotter Inga-May och hennes make Dan är med i lägenheten för att brygga kaffe och ”tolka” där det behövs. Men det var sååå roligt att vi från tidningen kom dit. Såååå roligt.
Tre barn föddes i Fide socken 1917; Ingrid Nilsson, Klara Olsson och en som hette Henning. Henning blev så småningom byggnadsarbetare men är nu borta sedan länge.
Ingrids och Klaras liv har däremot löpt parallellt sedan barnaåren i Österby.
Jag tänker mig dit i fantasin, till en verklighet så långt ifrån nu. Gulnade bilder i svartvitt, sådana jag sett i min familjs gamla album, är mina referenser.
För Ingrid och Klara är minnena i färg och längesedan levande, om än med skärpan suddig efter alla år som passerat.
Hur var det när ni växte upp, vad gjorde ni tillsammans?
– Nja, det minns jag inte, det är så länge sedan, säger Klara.
Men till slut förstår jag att de inte började umgås förrän de hamnade i första klass i Fide skola.
Sedan kom konfirmationen för pastor Jakobsson, de båda trettonåringarna sitter bredvid varandra i första raden på det svartvita gruppfotot taget av Svensson i Hemse som du ser på den här tidningens omslag.
...och sedan löpte livet på, det var bygdedanser, möten med SLU, det som sedan blev Centerns ungdomsförbund, och en hel del teater.
Och efter jobbet hemma på gården tog de sig ner till Tuboda och badade. Det är fina minnen.
Det var så de båda växte upp, med jordbruket i liten skala omkring sig; lite mark, några kor, några lamm, några grisar. Inte så mycket mer, lagom så de klarade sig.
Och sedan kom kärleken i form av två stiliga män från trakten; Sven Romin och Calle Cedergren.
Sven och Ingrid fick en dotter, Inga-May. Klara och Calle fick två söner, Stig och Ingvar.
Vi avhandlar hela liv här på bara några rader, men de äkta männen är borta sedan länge. Kvar är Ingrid och Klara och den vänskap de odlat om inte i hundra år så i alla fall i nittio.
Det är så jag tänker när jag ser dem: här sitter två kvinnor som känt varandra alltid, som är som de är utan poser och förställning.
Det är naturligtvis rörande vackert.
Hur har er relation sett ut genom åren?
– Vi har ju jobbat ihop, inom hemtjänsten, minns Ingrid. Då passade vi upp de gamla som inget orkade.
– Ja, det gjorde vi, säger Klara.
– Bakade, städade, slaktade...allt, säger Ingrid.
Och nu är det ni själva som behöver hjälpen?
– Ja, haha. Det är gott att de tar hand om en när det behövs.
Hur ofta träffas ni numera?
– Det är inte så ofta. Men vi ringer varandra en gång i veckan. Det är fint att prata en stund. Och så brukar vi vara med på varandras årsdagar, då får vi hjälp att ta oss till varandra.
1917. Så mycket som ligger bakom oss nu som då ännu inte hänt. Hansakatastrofen, invasionen i Normandie, Anita Ekbergs bad i Fontana di Trevi och Di Sma Undar Jårdis förstaplats på Svensktoppen.
Ingrid plirar med ögonen, Klara tycks full av bus. Och frågan är kanhända lika dum som den är given att ställa:
Hur är det att vara hundra år?
– Det vet jag inte, säger alltså Klara.
Men Ingrid vet hur det är den dagen, säger hon.
– Det är ingen skillnad mot hur det var dagen innan. Det enda var att lägenheten var full av blommor! Men jag hör förstås lite sämre än när jag var ung. Jag hör väldigt dåligt, faktiskt.
Så många minnen som dröjt sig kvar, som den där resan med tåg till Åsele. Det var sommaren 1955 och det står en skimmer kring det äventyret.
Klaras tio år yngre bror Sture, som bor i Tierp och fyllde 90 i juni, skulle gifta sig och de båda väninnorna tog sig förstås dit. Båten först, därefter tåget. Det är en av få resor från Gotland, kanske därför den med tiden blivit så speciell.
– Ja, ja, säger Ingrid, skrattar till och försvinner bort i minnena.
Ofta säger de inte mer än så.
Ibland är det tyst rätt länge under det här samtalet, tills någon av dem säger just så. ”Ja, ja”. Och så tystnar det igen.
Som om det inte finns just någonting att säga.
Med det finns det. För Ingrid och Klara har levt under ett enastående århundrade. Från häst och vagn i bondesamhället till en högteknologisk värld där man tar sig till andra sidan jorden med några knapptryck.
De minns när elektriciteten kom till byn, minns första gången de såg på tv.
Och bilen, när den kom. Bilen!
– Ja, det har gått framåt oskapligt, funderar Klara.
– Ja, ja, säger Ingrid.
Under dessa hundra år, när det hänt så mycket. Är det något särskilt ni tänker på, när ni hör min fråga? Vad kommer i era tankar.
– Ja, det är väl andra världskriget, det. Militären hade förläggning i salen hos oss. Det var en kapten och en annan, en fänrik eller vad det var, och ett helt kompani som låg hos oss och två bilar hade de ställt i ladan.
– Ja, de använde alla gårdar. Utom de där det fanns små barn, säger Klara.
– Det var otäckt, de där åren.
Hur blir det i framtiden, då? Hur tänker ni kring det?
– Det är så oroligt i världen nu, det ser jag på nyheterna, säger Ingrid.
– Ja, det går väl bra för oss, men barnbarnen och de andra...det är nog inte så roligt.
– Ja, de ordnar och ordnar här i världen, man vet inte hur det kommer att gå.
1917. Dansösen Mata Hari grips och avrättas i Paris för spioneri, kafferansonering införs i Sverige, hungerdemonstrationer genomförs i flera svenska städer, Hjalmar Branting blir finansminister under liberale statsministern Nils Edén och Rysslands bolsjevikregering erkänner Finland som självständig stat.
I nästan hundra år har de känt varandra, de båda. De har sett vänner och bekanta gå bort och lämna en tomhet efter sig. ”Vi följde dem till jorden”, som Klara uttrycker det.
Nu tar de själva en dag i taget. Det finns aldrig några garantier, inte för någonting.
I augusti hoppas vi, jag och alla ni som läser, att det verkligen blir en hundraårsfest på Fidegården. Då är det Klaras tur att fylla tresiffrigt.
– Då får du komma dit, säger hon till Ingrid.
– Va?
– Då får du komma dit.
– Vart då?
– När jag fyller år. Då får du komma till Fidegården.
– Jaså till Fidegården! Ja, det ska jag göra. Då kommer jag till dig.