Under regnbågsmässan i Visby domkyrka i tidig november tog biskopen plötsligt av sig sin vita alba, som dräkten kallas, och framträdde istället i svart t-shirt med ”Störst av allt är kärleken” tryckt över bröstet.
Sådan är han, säger han. Traditionell men samtidigt oortodox och vill inte låta sig fångas i ett fack. Han säger att det inte är ovanligt att folk brister i skratt under hans predikningar.
– Kyrkan var full av konfirmander och jag tänkte att de säkert inte skulle minnas ett dugg av vad jag säger, men hjärtat på min tröja kanske de skulle komma ihåg. Och hjärtat är ju det viktiga.
Den 5 mars valdes Thomas Petersson till biskop i Visby stift och biskopvigdes senare av ärkebiskop Antje Jackelén. I somras flyttade han och familjen från villan i Växjö till biskopsgården i Visby för att verka på Gotland fram till pensionen.
Vi träffas i just biskopsgården för den här intervjun. Han vill ha det det så, biskop Thomas. Vill att det gula trevåningshuset på Biskopsgatan i Visby innerstad ska vara en levande plats för möten människor emellan.
Det blir ett samtal om livet, kärleken och kyrkan, om vad julhelgen betyder men också alltså om den där röda Suzukin du hörde ljudet av i ingressen.
Thomas Petersson kommer ursprungligen från Motala, industristaden vid Vätterns strand känd för ”Stockholm Motala” i radions barndom och ett habilt bandylag.
Pappa arbetade i Motala verkstad och var aktiv i stadens församling, mamma var barntimmeledare. I dag är båda borta, men via dem hamnade han i kyrkan och är dem därför evigt tacksamma.
Thomas säger att han redan tidigt kände en inre kallelse att bli präst. Eller som han uttrycker det: En kallelse från Gud.
– ”Vad skulle du gjort om du inte blev präst?” frågar en del. Jag vet inte, jag kan inget annat! Här har mina gåvor, som att tala inför andra, kommit till pass.
Vad är det du hittat inom din tro?
– En meningsfullhet, jag har hittat kärlek och förlåtelse. Jag ser som mitt livsuppdrag att se och hjälpa människor, det är för övrigt allas uppdrag att se sin nästa. Och så tror jag att jag är extremt bra på att säga förlåt.
För vad?
– För allt.
Gör du mycket galenskaper?
– Inte på det viset, men jag har oerhört höga krav på mig själv och i dem ingår att inte såra andra. Kanske har jag inte känt igen någon, inte riktigt haft tid, då säger jag förlåt. Att börja om och gå vidare, det är viktigt för mig.
För Thomas växte alltså den barnatro som många bär tidigt till något större, och lika tidigt insåg han att det djup han bar inom sig inte kom till sin rätt någon annanstans än i kyrkan.
– Helgerna var min plats, då var jag alltid i väg på ungdomsläger och sådant. Under grundskolan umgicks jag med kompisar utanför kyrkan, många håller jag fortfarande kontakt med förresten, men i gymnasiet hade kyrkan slukat mig helt.
Säger han och skrattar. Det gör han ofta under intervjun, för han är en glad skit, den nye biskopen.
Men skrattar gör han också för att han, i det här fallet, inser att det var tämligen ovanligt att i lilla Motala falla så för sin tro.
– I och med tron blev jag kanske sedd som lite udda, men jag upplevde mig aldrig vara direkt retad, faktiskt.
Var du beredd på att bli det, menar du?
– Jag vet att det kan vara tufft att stå upp för sin tro.
Varför är det så, tror du?
– Ja, säg det. Av osäkerhet, kanske. I vårt land, ett av de mest sekulariserade i världen, tillhör tron den privata sfären. Samtidigt har jag inte träffat många ateister, ”jag tror på Gud, men inte som du” säger många. Nähä? Och hur tror jag, då?
Ja, hur?
– Jag tror på kärleken, Gud är kärleken.
Det faktum att han är just biskop påverkar hela hans tillvaro och hans sätt att vara. Jag försöker i den här intervjun, med mina yrkesknep och nycklar, komma innanför kragen, in till personen Thomas, men stöter ofta på patrull.
Inte för att han egentligen är ovillig, utan för att han är en del av kyrkan, det han uttrycker ska också överensstämma med det kyrkan står för.
Var är du den private Thomas?
– Med familjen, bara där är jag privat. I alla övriga sammanhang bär jag prästkragen och guldkorset, jag är alltid beredd att prata religiösa frågor, alltid officiell och i tjänst. Kragen är min identitet, ingen behöver tvivla på vad jag står för.
Men han är ju bevars även en ”vanlig” människa, dessutom en av alla Thomas Petersson som finns i världen.
Dagen innan jag besöker biskop Thomas har jag intervjuat en annan Thomas Petersson, komikern känd från tv som i sommar deltar i den Diggiloo-turné som bland annat landar i Burgsvik.
Jag frågar vem av dem som är roligast, och han säger att jodå, även biskopen kan allt dra ett skämt ibland.
Jag, med mitt udda namn, har aldrig träffat någon som heter som jag. Du måste göra det hela tiden, hur är det egentligen?
– Haha, jo, det händer ofta, bland annat Thomas som är ledare för Feministiskt initiativ här på ön, när vi ses sträcker vi fram handen, ”Thomas Petersson” säger jag, ”Thomas Petersson”, säger han.
När han slår en telefonsignal brukar han ofta presentera sig som ”biskopen”, inte för att göra sig märkvärdig utan just för att namnet är tämligen vanligt.
– Säger jag ”biskopen” blir det i alla fall inga missförstånd.
Och så var det det där med mopeden. Han växte upp nära Varamon, Nordens största insjöbad, och körde fram och tillbaka längs den halvmilen långa stranden om somrarna. Det hände till och med att det gick fortare än fyrtio.
– Men nu är det länge sedan jag körde moped, skrattar han. Däremot gillar jag att åka skridskor.
Så klart. För säg den Motala-kille som inte spelat bandy. Jo, just det. Även den blivande biskopen tränade en gång i tiden crosspassningar och hörnrus på Motala isstadions is.
Än i dag hänger han med hur det går för barndomsstadens lag. (Pst, Thomas, som Vetlandagrabb vill jag här bara flika in att ni ligger efter oss i elitserietabellen!”).
Varje år begär människor utträde ur svenska kyrkan och medlemstappet har varit en realitet under lång tid. Ändå fylls kyrkorummet vid alla former av katastrofer.
För egen del går jag då och då in i domkyrkan och tänder ljus. Jag har alltid tyckt om att vistas under kyrkovalven, det är att känna samhörighet med alla dem som levt för länge sedan.
Varför är det så, varför blir kyrkan viktig i svåra tider?
Han sitter tyst ett tag, vi sitter i biblioteket, hyllorna fylla av böcker – sakrala verk som mer prosaiska titlar – utanför fönstret syns domkyrkans torn.
– När vi möter det vi inte har ett färdigt tankemönster för, det är då jag menar att vi möter Gud. För de flesta är exempelvis döden något vi inte kan sätta ord på. Vi vet hur det fungerar rent kroppsligt, men om vi tror att det finns något som heter ande och själ, då kommer religionen in i bilden.
Den tysk-lutherske prästen och teologen Dietrich Bonhoeffer (1906-1945) deporterades under andra världskriget till nazisternas koncentrationsläger och avrättades i Flossenbürg för högförräderi mot nationalsocialismen. ”De kan ta ifrån oss allt. Våra kläder, vår värdighet, men de kan aldrig ta ifrån oss Gud” sägs han ha sagt.
– Bonhoeffer är min favoritteolog, han har lärt mig att också lidandet är viktigt i en människas liv.
Lidandet, alltså?
– Ja. Jag är född med ett glatt hjärta, så är det verkligen, jag ser positivt på det mesta. Men om jag inte har lidandet i mig kan jag heller inte förstå glädjen.
I tre månader gjorde Thomas lumpen på P 18, en grundutbildning innan han blev regementspastor på A 1 i Linköping, så mycket mer erfarenheter av Gotland hade han inte innan han i somras flyttade till ön.
– Min fru, som jag träffade under gymnasietiden, har suttit i Visby domkapitel i många år, vi tyckte det var en bra idé att ta den här chansen. Och så blev det till slut.
Vad har du upptäckt, här på ön?
– Allt är så nytt, jag upptäcker saker hela tiden. Jag ser många stora och starka familjer men också en hel del ofrivillig ensamhet. Gotland har varit väldigt välkomnande mot vår familj, kanske har det betydelse att det är en ö, man måste ta hand om varandra. Jag har alltid hjärtat i Östergötland men fötterna har jag definitivt på Gotland.
Det är juletid, på vilket sätt är julen en speciell högtid?
– Det är ett firande av att Gud blev människa, i det ligger möten och gemenskap. Vi har alltid firat med församlingen och även i den privata familjen.
Man skulle kunna tro att den firas för att högtidlighålla Black friday?
– Ja, nästan. Jag säger det här lite tyst, men jag handlade faktiskt en del saker den veckan.
Vad är det bästa du fått i julklapp?
– Det är så fånigt, men det är en jättegullig grej jag fick av min dotter som hon gjort i träslöjden.
Det tror jag inte på, jag är säker på att du fick något när du var liten som du aldrig glömmer. Jag fick ett hockeyspel när jag var tio, vad har du fått?
– Nej, det är faktiskt så. Det jag minns mest från barndomens jular var samvaron, mamma, pappa och jag, som är ensambarn. Jag minns att jag ibland var avundsjuk på alla stora familjer, men ändå glad av den nära gemenskapen vi hade, vi tre. Jag tror det är därför gemenskapen i jul alltid varit extra viktig för mig.
Till sist, vart ska du styra kyrkan på Gotland i rollen som biskop?
– Jag vill göra kyrkan relevant i människors liv, jag vill skapa mötesplatser, platser att möta sin tro. Jag vill ha en kyrka som vågar sig på en modernisering, som har låga trösklar och högt i tak.
Det har förekommit en hel del turbulens inom kyrkan på Gotland på senare år. Thomas väljer att inte kommentera det. Han tar intryck, bildar sin egen uppfattning, börjar om, går vidare.