Det får inte bli någon ”tycka synd om”-intervju, det här. Det är hon noga med att påpeka innan vi ses, Hanna.
Nog för att hon, som den folkvalda politiker hon är, tvingats utstå såväl vardagliga gliringar som trakasserier och rena dödshot, men synd om...icke!
– Det är inte synd om mig, säger hon. Jag vet att en del tycker så, men det är det inte. Däremot är det synd om oss alla. När politiker hotas till livet trasar det sönder allt vi byggt upp tillsammans i det här landet.
Vi ska återkomma dit i den här intervjun.
Vi ses på Almedalsbiblioteket när det närmar sig kväll. Efter fyra dagar hem-ifrån, med bland annat tjänsteresa till Lappland, har hon ägnat dagen åt pappersarbete, en riksdagsdebatt om ”handel för alla” för näringsutskottets räkning har förberetts.
– Och så åt jag lunch med min systerdotter. Hon är snart två år. Jättemysigt. Annars har det mest varit en introvert dag, säger hon.
Hanna Westerén är sedan ett år gotländsk riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Hon gick med i partiet som SSU:are sedan hon märkt att hennes politiska värderingar passade bäst in där.
– Från början var jag sugen på Ung Vänster, men när allt föll på plats, efter att ha pluggat ett år i Spanien och fått in en fot i arbetslivet här hemma, insåg jag att jag faktiskt var och är sosse.
Hon minns fikarasterna på Försäkringskassan, där hon arbetade som utredare, där hon alltid tyckte en massa om sakernas tillstånd, men aldrig gjorde något åt det.
Nu lever hon ett liv där hon känner att hon gör nytta.
– Jag tycker jättemycket om det jag gör och känner mig oerhört priviligierad. Det här är viktigt på riktigt.
Kvällen innan vi träffas har hon landat på Visby flygplats. Det är det bästa och skönaste av allt. Inte för att hon då, för några dagar, lämnar riksdagsarbetet, snarare för att hon får återvända till den plats hon älskar mest.
Hennes kärlek till Gotland är stor, så stor. En varm känsla finns i hela kroppen när hon lyfter från Bromma, som om allting lättar då och faller på plats.
– Jag är så glad att det här är hemma, säger hon och hela ansiktet lyser.
Hemma är sedan länge Visby, men hon växte upp i Gerum på gränsen till Lojsta hed. I dag är huset sålt, men i minnet finns hennes tonårstid. Där läste hon böcker och försökte lära sig om livet.
Jag frågar vem den 15-åriga Hanna var, hon som hette Nyman, gick på Högby och började bli vuxen. Hon minns inte riktigt, säger hon. Det är ju ett halvt liv sedan:
– I viss mån besvärlig, kanske, aldrig någon bråkstake, men lite bångstyrig, tror jag. Jag läste otroligt mycket och hade alltid höga krav på mig själv.
Det låter som en som har förutsättningar att bli mobbad i skolans hårda värld?
– Nej, mobbad kände jag mig aldrig, möjligen ifrågasatt, du vet; ”måste du läsa nu, kan vi inte göra det här istället?”.
Hanna är född i Småland och bodde i Sävsjö till hon var 13, innan familjens lass gick till Gotland. Jag är från Vetlanda, två mil därifrån. Jag berättar att när jag gick i gymnasiet kom de snyggaste tjejerna från just Sävsjö. Det visste hon inte, säger hon. Nu vet hon.
Vi ska komma till dödshoten, de många telefonsamtalen, de svepande idiot-förklaringarna och vilket priset är att betala för den position hon befinner sig i, men först ber jag henne se sig omkring i den tid vi lever.
Vad ser du, när du ser på 2016 från din horisont?
Hon funderar en stund. Jag har träffat och intervjuat Hanna flera gånger, hon har alltid nära till skrattet, men nu tar allvaret över, det är tydligt:
– Jag ser en tid då somliga gör det väldigt enkelt för sig. Jag märker en stor polarisering. Många säger att det inte finns något klassamhälle, men klyftorna ökar verkligen och grupper ställs mot varandra.
Hon pratar engagerat om ökande klyftor också mellan stad och land, om att hela Sverige måste leva och att om inte politiken tar tag i problemet riskerar människor att känna sig bortglömda…
– …vilket kan leda till radikalisering och att många hamnar i riskzonen.
Men, säger hon, hon ser hopp också. Ett enormt engagemang för medmänniskor på flykt som rätt hanterat är en möjlighet för Sverige att blomstra. Det är hennes övertygelse.
Men, tillägger hon:
– Det är spänt nu.
Hon har lätt att brinna, Hanna. Det här är ingen sak- eller partipolitisk intervju, men när frågorna tangerar svarar hon gärna och länge. Hon har en omvittnat stor arbetskapacitet, läser gärna såväl handlingar som litteratur till långt in på nätterna.
Hon är ingen som bränner ut sig, snarare brinner hon i så fall upp.
För ett par veckor sedan polisanmälde Hanna Westerén att hon hotats till livet via ett tre sidor långt handskrivet brev.
Det var det senaste i raden av hot hon tvingats ta emot i egenskap av folkvald. Hon har berättat om det i sin kolumn på Folkbladets ledarsida.
En gång tidigare har hon polisanmält en försändelse som också den önskade livet av henne.
Men genom åren har hon, berättar hon nu, fått betydligt fler obehagliga försändelser än så. Brev, vykort, mejl och telefonsamtal. Åtminstone ytterligare ett ångrar hon att hon inte anmälde.
Och så allt det där andra, det slentrianmässiga odugligförklarandet. att ständigt och jämt beskrivas som IQ-befriad och hjärtlös.
Det väcker så många känslor, säger hon. Inte rädsla, inte så att hon ser sig över axeln. Men en palett av allt det där andra: vrede, frustration, ilska, sorg. Oro hos dem runtomkring. Det kräver sin tid av ro och eftertanke, säger hon.
I det längre perspektivet är hoten, menar hon, snarare ett hot mot oss själva och hela vårt öppna samhälle.
– De flesta verkar vilja att politiker är ”vanliga” människor, men vem orkar till slut vara ”vanlig” under de här förutsättningarna? Antingen bryts man ner eller blir man som gäss där allting rinner av. Det vinner ingen på i längden.
Hanna Westerén berättar om den kollega som lämnade riksdagen en tid för att genomgå en canceroperation, och fick ett brev, komplett med avsändarnamn och adress: ”Hoppas du dör din jävel”.
Ingen kan gå opåverkad av något sådant, tänker jag. Ingen.
Var går din gräns, Hanna?
Hon funderar ett tag. Runt om oss böcker med all världens klokskap; lyrik och romaner.
– I nuläget är jag inte ens nära, faktiskt. Jag får göra något som är både roligt och viktigt. Den dag jag inte längre brinner, då är det dags att göra något annat.
Jag tror dig inte riktigt. Något måste det göra med dig som människa?
– Ja, det är klart. Nu senast blev jag mest fruktansvärt arg! Det var så det brann i håret! Är det rimligt att vi som är förtroendevalda ska ha det så här? Jag tänkte: Är det sant!!!? Det måste få ett slut. Risken är annars att det på sikt gnager sönder en.
Vid två tillfällen har du polisanmält rena dödshot. Vad är det som gör att just du blir utsatt, tror du?
– Jag är kvinna och relativt ung, det är jag övertygad om spelar in. Jag har tagit tydlig ställning för jämställdhet, i HBTQ-frågor och mot främlingsfientlighet, det spelar så klart också in.
Under en tid var Hanna ordförande för socialnämnden inom Region Gotland, också det en utsatt position.
– Det var många besvärliga ärenden, en period fick jag 300 mejl om dagen och en del var oerhört grova mot mig som person. Då är det viktigt att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt, det känner jag att jag gjorde.
Att vara politiker på den nivå du är innebär att bli en måltavla. Hur resonerade du kring det innan du tog steget?
– Det har gradvis trappats upp, jag började som fritidspolitiker och fick gradvis mer och mer förtroende. Men när jag skulle ersätta Christer Engelhardt i riksdagen ringde en liten klocka: Det här kommer att förändra tillvaron!
Så hon pratade igenom allt noga med sin make och sin övriga familj. Hennes stöd därifrån är stort och varmt, säger hon.
– Vi politiker är ju allt det där andra också, partners, döttrar, söner, vänner, allt det där som man är i livet.
Det är väldigt få läsare som ringer hem till mig, även om det händer. Du får desto fler samtal, vet jag. Hur hanterar du det?
– Det är en konsekvens av det öppna samhälle som vi väl vill ha? Att vi politiker ska vara tillgängliga.
Men en lördagskväll och så ringer telefonen!?
– Ja, säger hon...jag försöker lyssna in den som ringer, det händer att jag ber vederbörande återkomma på måndagen. Ibland fungerar det, men ibland måste samtalet tas direkt.
Vi rundar av intervjun. Det är fredagseftermiddag, ledig helg väntar efter en arbetsvecka som fört Hanna till såväl Kiruna som Jukkasjärvis ishotell.
Så jag säger väl trevlig helg, då. Och om jag nu tycker synd om dig, får jag göra det då?
– Haha, nja, jag har hört det av många, ”jag tycker synd om dig”, säger de. Men vi förändrar inget genom att tycka synd om någon, vi förändrar genom att påverka och säga ifrån. Det är inte synd om mig, det är synd om oss alla för de handlar om hela systemet. Hot och trakasserier trasar bara sönder allt det vi byggt upp tillsammans!