Flyktinglägret vid staden Cox’s Bazar i södra Bangladesh, nära gränsen mot Burma. Här lever miljoner människor i stekande hetta, luften tung av fukt, de träd som en gång fanns är huggna till ved, fritt fram för brännande sol och störtande ösregn, översvämningar och lerskred.
Fattigt och trasigt, som efter apocalypsen, en krutdurk av människoöden sedan mitten av 1970-talet.
– Ja, säger Palle Poulsen och ser ut genom fönstret i lägenheten i Visby. Man blir ganska ödmjuk av ett besök där.
Under tre veckor i april vistades han i lägret inom ramen för organisationen Clowner utan gränser.
Vi talar om det i den här intervjun, om skrattet som en väg mot en förändrad värld.
Clowner utan gränser grundades 1996 och finns i dag i femton länder. Den arbetar för att sprida skrattet i världens oroshärdar och för att visa framför allt barnen att det finns andra som ser dem. ”Vi sprider skratt på ställen där skrattet tystnat” lyder en strof på organisationens hemsida.
Palle Poulsen flyttade till Visby med fru och barn för sju år sedan. Stockholm var bra på alla sätt, men så många gånger som de sagt till varandra: Vi måste ha det vackrare!
– Vi hade det bra i Vällingby, men vi märkte att barnen inte fick lov att vara barn, de växte upp för snabbt, var streetsmarta när de var fem, jag menar, vad är det för uppväxt!?
Så de provbodde i Visby en februarivecka, tog in på hotell och besökte alla tänkbara kulturbärare för att visa upp sig och säga att snart kommer vi.
Visby var knappast nytt, i tjugo års tid hade Palle uppträtt som gycklare på Medeltidsveckan så de visste, åtminstone ungefär, vad de gav sig in på.
Och här måste vi, i den här artikeln, ta oss än mer bakåt i tiden för att till slut åter via Visby nå fram till det där lägret i Cox’s Bazar.
Nämligen: Miljonprogramsområdet Navestad i Norrköping, det var där han växte upp, Palle, och det var där livet kom att förändras en dag när han var tio.
Han levde med sin ensamstående mamma och var väl som barn är mest – tills han den där dagen hängde med kompisen Maria till Folkets Park. En fransk lindanskonstnär var på besök, vem som helst fick prova, Maria balanserade och Palle titta på.
Det gjorde också direktören för Norrköpings ungdomscirkus som var där för att värva intresserade barn.
Palle minns skeendet i detalj:
– De behövde clowner också, ”hallå, jag vill!”. Jag var tio och den stunden kom att förändra mitt liv.
Från den dagen var cirkuslivet allt som existerade i den lille Palles värld och är så alltjämt. Skola och allt som måste göras, visst, men det var i cirkusens träningslokal han, som han säger, hittade hem.
– Jag fick åttio nya syskon och dubbelt så många föräldrar, mamma engagerade sig också. Vi tränade hela året, på sommaren packade vi tält och husvagnar och gav oss ut på turné.
Runt om i Sverige och sedan ut i Europa; Holland, Tyskland, Frankrike.
– Jag och en kille till gjorde clownnummer inför 500 pers, klassiska nummer som drog ner skratt, räkna fingrarna, dragkamp om byxorna...sådana saker, det var det naturligaste i världen.
Palles artistiska liv har sedan dess haft cirkusen som botten, den klassiska, ordlösa underhållningen med tusenåriga traditioner.
Han har till och med coachats av giftcentralen!
– Ja, skrattar han, jag började spruta eld med helt fel vätska, men när de förstod att jag aldrig, aldrig skulle sluta, vad de än sa, lotsade de mig fram till vilka medel som är minst dåliga!
Det var på den vägen, genom elden, han kom in i medeltidssvängen och stiftade bekantskap med Visby. Och därmed har vi gjort en lov bakåt i tiden för att nu skjuta fram mot Clowner utan gränser.
Organisationen arbetar med utsatta barn på många håll i världen; Nigeria, Burma, Bangladesh, Libanon, Sydsudan, Brasilien, Grekland, Tanzania, Indiem och Rwanda är några av de oroshärdar där det sprids glädje och hopp.
Att engagera sig i Clowner utan gränser beskriver Palle som det viktigaste han gjort. Inget kan egentligen mäta sig för skratt är mer än glädje, skratt fyller livet med mening.
– Vi möter barn och familjer vars enda tanke är att överleva, då kommer vi med något som de behöver. Vi kommer med livet! Det går att se ljuset som tänds i deras ögon, först hos barnen förstås, men sedan även hos de vuxna, de som med åren glömt bort hur man leker.
Hjälpinsatser är inte sällan problematiska och bistånd kan leda till konflikter, men här kommer clowner och ger bort något som ingen kan stjäla.
Skrattet, leken, det inre ljuset.
Den här intervjun görs i familjens lägenhet i Visby, runt om finns de saker som finns i ett vanligt svenskt hem; böcker, tavlor på väggarna, ett par datorer, tvätt på tork, tidningshögar, skor i hallen.
Att i den kontexten i tanken resa tillbaka till Cox’s Bazar tar hårt, det syns tydligt på Palle att han är berörd.
– Att komma hem är alltid den största kulturkrocken. Och nu när jag dessutom jobbar i event-branschen...det kunde inte vara större skillnad.
Du vill ut igen med clownkompisarna?
– Ja, jag vill ut igen. För att det organisationen gör är så rätt, så viktigt.
Första resan med Clowner utan gränser gjorde Palle i november 2016, då till Phnom Pehn och Sihanoukville i Kambodja där de uppträdde på barnfängelser och barnhem.
Sihanoukville är en stad med blodig historia, här skedde USA:s sista strid i Vietnamkriget i maj 1975 och här användes sedan Independence Hotel som Röda khmerenas tortyrcentral under diktatorn Pol Pots skräckvälde de fyra följande åren.
Andra resan, i april i år, gick alltså till södra Bangladesh, ett av världens fattigaste länder.
Dit flyr just nu främst muslimska rohingyer i mångtusental, sedan augusti har över 600 000 tagit sig över gränsen från Burma där militären bränt ner hundratals byar för att göra det omöjligt att återvända.
Det var en resa utanför Palles trygghetszon, in i lidande och misär.
– Vi var två svenskar, två engelsmän och en sydafrikan som arbetade tillsammans. Vi genomförde föreställningar i lägret och höll workshops med volontärarbetare, lärde dem lekar och historieberättande, byggde självförtroende och tog fram barnet i dem.
För så är inte sällan förutsättningen dit Clowner utan gränser tar sig, de möter människor som glömt hur man skrattar och kanske till och med varför man skrattar.
Miljoner människor på flykt och där står Palle från Visby...hur liten känner du dig då?
– Både stor och liten...och man kan verkligen tvivla ibland. Vi spelade för kanske tusen personer per gång och man tänkte vad har det här för betydelse i det stora världsalltet!
...men betydelse har det, det är hans fulla övertygelse. Ljuset som tänds i barn och vuxnas ögon, skrattet som väcks.
– Att vistas i ett sådant läger gör en ganska ödmjuk, men jag vet att vi ger något ovärderligt till de som är där.
Resorna med Clowner utan gränser innebär även en inre resa, de injektioner av livsglädje de ger i lägren sätter även igång något inom dem själva.
– Man inser vad man har här hemma, säger han och häller kaffe ur kannan. Och man lär sig också om världen, att alla är lika och har samma behov.
...även om det inte alltid skrattas åt samma sak, referenserna är olika, där skratt förväntas är det ibland dödstyst medan en salva kan braka lös utan att clownerna själva förstår varför.
Enligt källor på nätet, vetenskapliga eller inte, skrattar små barn 400 gånger per dag, vuxna bara 15 gånger per dag. Någonting händer i oss människor när vi växer upp, närvaron försvinner i takt med alla ”måsten” som belägrar oss.
Vi skrattar för lite i största allmänhet, det är Palle övertygad om. Egentligen borde skrattet skrivas ut som medicin, precis som motion numera gör.
Skrattet lösgör endorfiner som skapar välbehagskänslor, minskar stress, stärker immunförsvaret, förbättrar minnet lindrar smärta och minskar sömnbehovet.
En riktig mirakelkur alltså och dessutom gratis!
– Jag tror närvaron är nyckeln. Det är anledningen till att barn skrattar mer än vuxna, de klarar att vara närvarande i nuet medan vi vuxna försöker söka oss dit, via alkohol, kanske, eller en konsert med vårt bästa band, du vet ”har det gått fyra timmar redan!”.
I lågstadiet hade min dotter och hennes kompisar en skrattklubb där de träffades på rasten och skrattade. Är det en framkomlig väg?
– Absolut, det låter helt fantastiskt. Även för oss vuxna, fake it til’ you make it, liksom. Till slut tar det äkta skrattet över. Och skratt föder skratt, det vet vi, vad vi skrattar åt spelar aldrig någon roll!
Går det att förändra världen med hjälp av skrattet?
– Utan tvekan. Det skapar en plats där allt är möjligt, där fantasin är allt, skrattet ger en stunds andrum och livsgnista.
Ingenting är planerat, men Palle Poulsen förbereder sig för nya resor med Clowner utan gränser. Att han ska ge sig ut igen med sin röda näsa, det är givet.
Fram till dess tar han livet som det kommer, i den mån det går i alla vår ofta så inrutade tillvaro.
– Se dig omkring, så många som planerar sönder sina liv. För mycket planerat betyder också för lite oväntat, vilket i sin tur gör att man inte kommer ihåg sina dagar.
För det är ju det där oväntade som är livet.