Det var måndagen den 19 augusti klockan 14 som all personal vid Nordkalk i Storugns blev kallade till verkstaden, berättar Madeleine Hägbom, ordförande för den lokala IF Metall-klubben. Väl där fick de beskedet att nästan halva personalstyrkan, 24 av 57 anställda, varslas om uppsägning på grund av arbetsbrist.
– Det är klart att känslan hade funnits. Vi märker ju att färre och färre båtar kommer. Man märker att något är på gång.
Madeleine kom till Nordkalk när hon var 20 år. Nu har hon varit här i 33 år och jobbar som laborant, alltså håller koll på att varan har rätt kvalitet och att företaget uppfyller kundens krav enligt avtal.
Sandra Wintland har varit här i 11 år och jobbar som maskinförare. Hon kör nere i täkten och plockar upp stenen. Båda berättar att det var här på jobbet som de träffade kärleken.
– Det är många, där båda i familjen jobbar här i Storugns. Det blir riktigt tufft om båda mister jobbet.
Hur är stämningen bland er som jobbar här?
– Det är klart att det är oroligt inför framtiden, men jag tror alla försöker tänka positivt, säger Sandra.
– Det beror väl lite på vad man är för någon person, men man åker hit på morgonen och jag tror att de flesta håller fast vid sitt arbete tills man fått sitt papper. De flesta har jobbat här länge och trivs så bra med både arbetskamrater och företaget. Hoppet finns kvar in i det sista, säger Madeleine.
2014 varslade Nordkalk drygt 50 av 72 anställda om uppsägning. Bakgrunden var då osäkerheten kring utfallet i tillståndsprocessen för att öppna en ny täkt i Bunge och förlängning av befintligt tillstånd för täkten i Klinthagen. I november samma år fick Nordkalk förnyat tillstånd för Klinthagentäkten och i januari 2015 drog företaget tillbaka varslet för 35 personer.
I dag är det den hårdnande konkurrensen från länder som Frankrike, Spanien och Kanada som lett till en vikande marknad.
– Det handlar om vikande efterfrågan och då kan vi inte hålla det här tempot. Jag tror inte att de drar tillbaka hela varslet, men man hoppas ju så klart att så många som möjligt får vara kvar, säger Madeleine.
– Det kan ju vända. Det kanske bara är en dipp just nu, säger Sandra.
Om det blir så att ni får lämna, vad tänker ni då om framtiden?
– Alla säger att det finns hur många arbeten som helst att söka. Men många av oss har ingen längre utbildning i botten. Jag hoppade av efter ett år på gymnasiet för att jag fick jobb. Allt jag har lärt mig har jag lärt mig här på plats. Men vem vill ha en 53-årig laborant? Det blir väl så att man får sätta sig i skolbänken igen, men det blir tufft. Inte kan jag bli lyxhustru heller för min man är sjukpensionär, säger Madeleine.
Sandra tycker också att det skulle vara jobbigt att sätta sig i studera igen.
– Ja, det skulle bli tuff och jobbigtt om man skulle behöva börja pendla, säger Sandra.
I går, torsdags, hölls ännu ett möte mellan facket och företaget men inga beslut är fattade.
– Det kommer att bli klart först när facket och företaget är överens och det kan dröja. Det kommer att hållas fler förhandlingar och jag tror att de kommer att pågå hela hösten, säger Madeleine.
– Det blir tråkigt hur det än slutar. Det spelar ingen roll om man får stanna eller man får gå, för det är kompisar som försvinner. Vi är väldigt sammansvetsade här.