Ni undrar kanske vad som hände med den unga flickan Inger Björkqvist från Väte som med sitt nystartade 4H-företag lyckades så bra att hon direkt belönades med priset som årets klubbodlare 1970.
48 år senare hittar vi henne vid Petsarve i Eke. Nu är det inte längre kycklingar, utan mjölkkor, som gäller för Inger Andersson.
– I mitt 4H-företag födde jag upp 130 kycklingar som jag sedan sålde till pappa. Att det gick så bra berodde nog på att han betalade så bra. Jag tjänade 600 kronor, berättar Inger.
Vägen till Eke gick via frikyrkornas körverksamhet. Där träffade Inger Roland Andersson från Petsarve i Eke. Musiken är fortfarande viktig för Inger som efter intervjun ska till Sudergården och sjunga för de äldre.
1987 övertog de Rolands föräldragård vid Petsarve. Ett tag bodde fyra generationer på gården.
– Jag hade utbildat mig till fritidsledare och jobbade med barn några år. Men när vi tog över gården och hade små barn blev jag hemma, säger Inger Andersson och berättar att hon gjorde alla de traditionella sysslorna som hör till en bondhustru; sköta ladugården och mjölka korna, baka, slakta, laga mat och annat hushållsarbete.
– Det hände att jag satt i traktorn, körde hö eller harvade lite, också, men Roland skötte det mesta av utejobbet och bokföringen, tillägger hon.
2013 byggdes en ny ladugård vid Petsarve. En mjölkrobot installerades.
– Bygget blev min ingång i företaget. Det var en jättestor investering och många beslut som skulle tas, säger Inger och berättar att hon förutom en massa besök på banken åkte till Väte för att göra ”prao” i en ladugård med lösdrift.
– Sedan gick allt så bra. Roland kunde komma in och säga ”vad fint vi har det i ladugården”. Han fick sina bästa år då.
Lördagen den 30 maj 2015 förändrades allt. Roland och hans pappa Rune hade inlett arbetet med ensileringen. Vid niotiden på morgonen hittades de livlösa i silon. Alla försök att rädda deras liv var förgäves.
– Jag kommer ihåg i detalj allt som hände. Det var kaos i en timme. När jag sedan satte mig vid köksbordet fanns det hela tiden en hand på min axel.
Olyckan visade att det finns ett starkt nätverk när det behövs. Grannar, LRF och kyrkan kom för att hjälpa. Det ringde även bönder från andra håll på Gotland och erbjöd hjälp. Inger fick även stöd från Lantmännen, där hon just valts in i distriktsstyrelsen.
– På något sätt får man kraft att fortsätta, man bara gör de saker som måste göras, säger Inger.
Inger Andersson säger att hon efter olyckan ”erövrade gården”. Hon var tvungen att sätta sig in i saker som Roland tidigare hade ansvar för. I ett hörn av skrivbordet inrättade hon sin egen hög med papper. Efter hand fick hon kontroll över hela bokföringen.
I början av 2016 återvände sonen Jakob till gården efter att ha avlagt examen som gårdsmästare i Vreta. Tillsammans har Inger och Jakob drivit gården i tre år. Det har på många sätt varit en tuff period. Redan 2014 hade mjölkpriset börjat dala och 2015 talade många om kris. Så kom 2018 med en torka som påverkat alla lantbrukare.
– Jag vill inte tala om kris. Vi bor i en del av världen där det alltid finns mat på bordet, hur svårt det än är, säger Inger.
Trots svårigheterna redovisade gården ett litet överskott förra året.
– Det känns roligt att få den här utmärkelsen. Jag är stolt över det vi har lyckats med, och allt som jag har lärt mig under den här tiden, säger Inger Andersson.