Sylve Jakobsson driver tillsammans med sin bror två gårdar på Gotland med 75 amkor och över 300 hektar åker. Den ena gården är Ljungby i Ala och den andra är Suderbys i Akebäck. Mikael "Micke" Pettersson driver Vällarve i Roma med 200 hektar växtodling och maskinstationsverksamhet. Det må vara att Sylve och Micke bor i varsin socken, men gränsen går precis mellan Suderbys och Vällarve, så de bor intill varandra. Perfekt när de ska samåka in till gymmet i Visby.
–Någon gång har jag åkt in själv, när Micke inte kunnat, men det är bra mycket tråkigare! säger Sylve och ler stort.
Intervjun sker inne på Form i Visby. Det är en vanlig vardagskväll mitt i veckan. Gymmet är fullsatt och det ångar i lokalerna. Sylve och Micke har precis avverkat 30 minuters uppvärmning och konditionsträning på motionscyklarna när vi slår oss ner en stund för intervjun.
–När jag frågade hur jag skulle känna igen er sa ni att jag "skulle känna igen er på magarna"?
–Jo, och det stämde väl? Fast det bjuder vi på! svarar båda och brister i skratt.
När jag påpekar att "nja, de ser faktiskt friska och rosiga ut" så ser de förvånade ut. De tystnar, tittar på varandra och erkänner sedan, utan omsvep, att träningen gör gott. Det är inte bara värken som försvinner.
– Det rör om i brosket, det är gott, men man träffar folk också! säger Sylve och skrattar.
Precis innan har båda hejat både hit och dit på folk de känner i träningslokalen. Vänner och bekanta varav flera är bönder också, så de är inte ensamma i bondekretsar om att ha insett behovet av träning.
– Lantbruksjobbet i dag ger ingen kondition utan kräver istället kondition, säger Sylve med betoning på ordet kräver.
–Men först och främst är det stressfaktorn man måste lära sig att bemästra.
Micke sitter tyst och nickar instämmande åt Sylves ord. Efter en stund fortsätter båda två på det allvarligare spåret och berättar öppet om sina hälsoproblem genom åren. Sylve, som fyller 65 år i mars, drabbades av diskbråck i 30-årsåldern vilket han då löste genom att hoppa ur traktorn en gång i timmen.
–Man måste sträcka på sig och få lite blod i benen!
För nio år sedan drabbades han av en hjärtinfarkt vilket han visserligen inte vill skylla på lantbruksjobbet utan på andra stressfaktorer. Att han i dag tränar på gym beror på att han känner sig säkrare där. Skulle hjärtat krångla finns där folk omkring honom och en hjärtstartare inom räckhåll.
Micke, som fyllt 56, drabbades av cancer 1989 och genomgick behandling till 1993. Han berättar att han fortfarande går på ständiga kontroller, men att värdena står sig. Att cancern står stilla.
– Cancern spred sig till lungorna, det är därför som jag har så dålig lungkapacitet, men den går att träna upp säger läkarna!
När jag frågar om de har några råd att ge, kanske främst till yngre lantbrukare, så funderar båda en stund.
–Det var när man började få ont som man började tänka efter! Visst, man skulle ha börjat träna tidigare, men det förstod man inte då, funderar Sylve.
Micke menar att visserligen är dagens traktorer bekvämare än förr, men att det blir många timmar högt upp i hytten vilket tär på exempelvis rygg och nacke på grund av skakningarna.
–Och i traktorn sitter man mycket vriden och tittar bakåt, påpekar Micke och menar att det inte är dumt om man då går och tränar upp sina muskler på exempelvis ett gym.
–Jag har kört traktor sedan jag var tio år och det var inte bekväma maskiner, säger Sylve när han tänker efter på alla år inom lantbruket. Han påminner igen, vis av egen erfarenhet, om hur viktigt det är att ofta hoppa ur traktorn och röra på sig.
I dag är träningen en glädjekälla, det är tydligt när man träffar dessa två humoristiska herrar.
Både Sylve och Micke menar att det är bra att de är två, att de sporrar varandra. Förutom allt skratt och skoj mellan de båda så hjälps de åt att komma iväg och inte minst genom att turas om att köra in till stan. Visserligen finns det både gåband och träningscykel hemma, men det är ändå
till gymmet de vill åka. Särskilt under vinterhalvåret.
–Ljusa sommarkvällar får man hitta på andra sätt att röra sig på. Och det är på sommaren som man har nytta av det man tränat under vintern! säger Sylve och ler stort.
Nu har det gått tre år sedan Sylve Jakobsson och Micke Pettersson började träna tillsammans. Två gånger i veckan med ett pass vardera gång på 1,5 timme. Först en halvtimme på motionscykel och resterande tid vid milomaskinerna som känner av de individuella inställningarna.
–Att träna är som att få en urladdning, men även ett sätt att bryta vardagen. Det blir ett avbrott helt enkelt. Och så får man prata lite skit också! säger Sylve och både han och Micke brister ut i skratt.