Den har en klassisk gårdsbild, den gamla prästgården i Hejnum. För inte så många år sedan blandades här dofter av kor, hö och olja och man hade hört råmanden inifrån den gamla ladugården i kalksten.
Det enda som hörs nu är vindens sus i de höga gårdsträden och så familjen Jacobssons stövare som med glatt viftande svans står och skäller vid mangårdsbyggnaden.
–Jag är här inne, hör jag någon ropa och dörren till ett av husen svängs upp.
Där står hon i sitt huckle – Hejnumkällingen – eller i alla fall Marie Jacobsson som driver företag med det namnet.
Den här källingen är snart inne på sitt 50:e levnadsår och har hunnit med en hel del redan; mjölkbonde sedan 25 år tillsammans med sin man Janne Jacobsson, drivit bageri och har sedan fem år tillbaka ägnat mycken tid åt osttillverkning.
Dagens ystning
Jag går in i den före detta bakstugan som numer är ett litet minimejeri för Hejnumkällingens ostar. Den gamla stenbakugnen är det enda som vittnar om tidigare verksamhet i huset.
–Känner du igen mig, frågar hon medan jag tar på mig ett par foppatofflor för att gå in i den del där osttillverkningen pågår.
Då ramlar polletten ned, det var nämligen i hennes och maken Jannes ladugård vi gjorde ett reportage om klövvård till årets första nummer av Lantbruk. Det var dock på ett annat ställe, vid Stora Kyrkebys i Hejnum. Mjölkproduktionen är där i en tämligen ny lösdriftsladugård som de köpte för några år sedan och där de just i detta nu håller på att färdigställa ytterligare en byggnad, med en avdelning för för ungdjur och en för kalvning.
Bröd till ost
Under 1990-talet användes bakstugan för sitt ursprungliga syfte, att baka bröd. Det var något hon gjorde året runt i åtta års tid.
–Jag bakade sex dagar i veckan. Vi har fem barn och jag kände att småbarnsåren bara försvann. Tillslut fick jag nog. Vi diskuterade om vi skulle satsa på bröd istället för kor, men jag tycker om djur och vill vara mjölkbonde. Jag gillar mina kor. Jag tycker om att hålla på med det. Ost känns också mer naturligt eftersom grunden är mjölk.
Medan Marie bryter koaglet (koagulerad mjölk) som ligger i vassle, i små kuber, pratar vi om mjölkpriset. Bara för någon dag sedan meddelade Arla att man sänker avräkningspriset för sina medlemmar och att oktobernoteringen blir 301,7 öre, en sänkning med 14,9 öre.
–När det är så här låga priser måste man fundera över varje köp man gör. Man måste hålla igen, så är det bara och det gäller på alla fronter. Eftertänksamhet och sparsamhet. Det går inte att investera i sådana här tider, säger Marie.
Att de snart har en ny ladugårdsbyggnad klar är en investering de beslutade sig för då det ekonomiska läget var ett annat.
–Det här är första gången som vi kommer bli drabbade med den skuldsättningen som vi har med den nya ladugården. Det är lite med hjärtat i halsgropen, men har man väl börjat växla upp får man göra så bra som möjligt av det.
Tidigare hade Marie och Janne uppbundna djur i den gamla ladan på prästgården. Det var slitigt för kroppen att arbeta så och det tog mycket tid. Sammanlagt har de nu 120 mjölkkor och ungefär lika många ungdjur i en modern lösdriftsladugård med mjölkrobotar.
–Kroppen tar inte alls lika mycket stryk som den gjorde här hemma med 40 kor. Vi kan också ha andra arbetstider. Nu kan vi äta frukost och skicka barnen till skolan innan vi går till jobbet. Det är ganska skönt.
Målet är att utöka till någonstans mellan 130 och 140 kor men de väntar med det tills ungdjuren är installerade och kalvningsavdelningen fungerar.
Snart ska de delade bitarna ned i de vita hålade ostformarna, som för övrigt var den dyraste investeringen i det lilla mejeriet. Resten av det som behövdes har Marie köpt begagnat.
Hon vrider på en ratt och det stora aluminiumkärlet börjar tippa så att cirka hälften av vasslen kan rinna ut. Hon tar en form, fyller den med ostklumpar och med handen lätt över formen skakar hon till ett par gånger så att klumparna sätter sig lite extra och vätska åker ut.
–Det ska bli så jämnt som möjligt, berättar hon och fortsätter arbetet.
Fylla upp, skaka, ställa tillbaka. Form efter form tills alla är fyllda. Under det närmaste dygnet kommer Marie i några omgångar att vända på formarna vars innehåll sjunker ihop allteftersom vasslen lämnar massan. Efter någon dag i rumstemperatur får de vila i kylarna – hela tiden med ett vakande öga från Marie.
–Man måste pyssla om dem lite och ha koll och se till att det är rätt temperatur i kylarna. Först är det en tillväxtperiod då möglet eller bakteriekulturturen ska växa till. Då måste man passa dem extra noga. Efter det är det mognadslagring och då sköter ostarna sig själva.
Tankar kring framtiden
Sammanlagt ägnar hon dag i veckan åt ostproduktionen. Än så länge är det ingen större lönsamhet i det, men hon ska ge det något år till.
–Jag är inte beredd att ge upp det ännu. Jag får nog stå här och röra ett år till innan jag vet. Fortsätter jag på hobbynivån får jag nog göra mer säsongsbetonad, inför sommaren och julen. Egentligen skulle jag vilja ha ett lite större mejeri och fördubbla produktionen, minst, det skulle behövas. Då får man investera lite grann. Det får vänta en stund. I första hand är jag ju mjölkproducent.
Det rinner och droppar ur formarna och så ska de hålla på ett tag. Dags att städa mejeriet. Vattenslangen fram, vattenångorna sprider sig, fönstrena immar igen och snart syns hon knappt där inne i dimman.