Det är en gråmulen aprildag och Johanna Modigh ska behandla fyra hästar på Ponnypatrullens ridskola i Levide. Först ut är det nioåriga stoet Isa som för några veckor sedan gjorde en rejäl vurpa i hästtransporten.
– Hon slog över med en väldig fart och hamnade på rygg, förklarar ägare Nora Ahlin och klappar sin quarterkorsning som står uppställd på stallgången.
Johanna Modigh nickar och börjar systematiskt känna igenom Isa. Hon förklarar att hon egentligen inte alls vill veta vad som hänt, för att inte bli påverkad och för att skapa sig en egen uppfattning.
– Jag går igenom hästen enligt en fysikalisk testmetodik. Det innebär att jag går igenom hästen muskulärt, alla senor, leder, ligament på hästens båda sidor. Det är som en besiktning, kan man säga, och för att få en bild av patienten, säger Johanna Modigh.
När genomgången är gjord och dokumenterad i journalen, även med bilder, kommer det viktigaste momentet nämligen rörelse.
– Att se en häst i rörelse är halva behandlingen, säger Johanna och tittar med forskande blick när det fuxfärgade stoet leds och longeras på ridbanan.
– Jag letar efter asymmetrier. Om de går snett någonstans och försöker avlasta.
Väl inne i stallet igen känner hon igenom stoet och finner en ökad värme i en bursa, det vill säga en slemsäck, i stoets nacke vilket troligen kan härledas till vurpan för några veckor sedan. Dessutom konstaterar Johanna att det finns en stumhet i korset och hon plockar fram akupunkturnålarna.
– Har en häst en hälta så måste vi remittera till en veterinär. Alltid, säger Johanna bestämt.
Att utbilda sig till hästterapeut innebär en två år, så kallad, kvalificerad yrkesutbildning. Utbildningen har funnits i Sverige sedan 1989 och själv blev Johanna klar 2007. Innan dess arbetade hon som veterinärassistent i nära åtta år, vilket varit till stor nytta i arbetet som equiterapeut. Sedan tolv år tillbaka är Johanna Modigh sin egen och behandlar närmare ett trettiotal hästar varje vecka, både på Gotland och i Stockholmsområdet. Hon är mycket engagerad i Svenska equiterapeutförbundet och kämpar för att höja statusen och skydda sin yrkeskår vars titel inte är namnskyddad.
– Vem som helst kan kalla sig för equiterapeut. Därför trycker vi som är professionella på att vi har ansvarsförsäkran, journalplikt, tystnadsplikt och att vi remitterar till veterinär. Dessutom har vi årliga vidareutbildningar, säger Johanna Modigh med eftertryck och plockar fram stegen inför Isas kiropraktikbehandling efter det att akupunkturnålarna suttit i cirka 20 minuter. De flesta lossar av sig själva när musklerna slappnar av och liksom "knuffar" ut dem. Akupunkturen ger en liten mikroskada i muskeln, förklarar Johanna, och stimulerar blodgenomströmningen och sätter igång läkningsprocessen.
– Det här är ett bra redskap, skämtar Johanna och syftar på den bärbara stegen som hon klättrat upp på för att nå stoet uppe på korset.
Det ser onekligen lite riskabelt ut, men dagens patienter är coola och rutinerade när det gäller såväl stegar som kiropraktik och nålar. Jag frågar Johanna vad hon tycker om begreppet att man "knäcker" i samband med kiropraktik och hon skakar lätt på huvudet.
– Nej, jag föredrar att använda ordet mobiliserar, det tycker jag är ett bättre ord.
Arbetet som equiterapeut är krävande rent fysiskt, därför ser Johanna till att själv hålla sig i form och berättar att det snart är dags för tjejmilen. Sedan är det mycket en fråga om rätt teknik och att använda kroppen på ett klokt sätt. Förutom kiropraktik och akupunktur arbetar en equiterapeut även med, exempelvis, magnettäcken med ström, terapeutisk laser, massage och stretching.
En fråga som infinner sig är ju om den 100-procentiga hästen finns, det vill säga en häst utan några direkta besvär.
– Jo, de finns, men de är ovanliga! Det händer att jag stöter på en häst som är jättefin och då är det bara är att säga att man inte hittar något. Som equiterapeut gäller det även att avgöra när man inte ska göra något.