Glada färger i Vamlingbo

Det började som en vänsterprotest på 60-talet då Kristina Torsson och två vänner startade klädmärket Mah-jong. Det var deras sätt att göra uppror mot ouppnåeliga modeideal och slit-och-släng-trenden. I dag är Kristina företagsledare i sitt eget företag Vamlingbolaget. Fortfarande protesterande mot textilindustrins miljöpåverkan och utnyttjande av billig arbetskraft i utlandet, men även framåtblickande med drömmar om ett ännu större företag, nya målgrupper och försäljning utomlands.
Hantverk i mejeriet
Direkt vid entrén till Vamlingbolaget, som förr var ett mejeri, kommer du in i företagets hjärta. Här kan du följa hur ett plagg blir till, från svart-vitt tyg på rulle till en liten gul handsydd barnklänning med fåglar.
Hundratals pappersmönster hänger på galgar vid ena väggen. En sömmerska håller på att skära tyg och under det enorma arbetsbordet ligger tunga rullar med tyg, importerat från Turkiet, som väntar på att bli färgat.
Att färga tygerna själv ger maximal flexibilitet, berättar Kristina, eftersom hon då kan anpassa färgerna efter behov och behöver inte beställa nya tyger till varje ny säsong.
Mamma till Mah-jong
Vamlingbolaget startade 1983. Då var Kristina redan känd som en av grundarna till det än i dag populära klädmärket Mah-jong som producerade under åren 1966-1976. Ett företag hon bildade tillsammans med två vänner (Helena Henschen och Veronica Nygren) som hon studerade med på Konstfack i Stockholm. Efter tio framgångsrika år lades Mah-jong ned.
- Vi ville av olika skäl gå olika vägar. Efter tio år tyckte vi att företaget hade blivit en för stor apparat, då med nitton anställda. Vi var ju från början tre konstfackelever som absolut inte ville bli direktörer. Vår styrka var ju inte att leda företag utan att formge och förverkliga idéer.
Sen gick det några år då hon både jobbade som modejournalist på Dagens nyheter och skrev undervisningsboken Kläder och mode förr och nu. Hon var också forskare i ett projekt som handlade om hur det hade gått för sömmerskor som förlorade jobbet när fabrikerna lades ned.
- Jag hade tänkt mycket på att starta något själv, som var lite mer gripbart i mindre skala. Så kom möjligheten och 1982 köpte vi det här gamla mejeriet.
"Vi", det är Kristina och hennes man Björner Torsson, arkitekt och poet. Att det blev Gotland är ingen slump. Kristinas farföräldrar hade ett sommarställe i Ljugarn och där har hon tillbringat varenda sommar så långt tillbaka hon kan minnas.
Tufft i starten
Företaget har inte haft några känningar av krisen. Det går till och med så bra att Kristina vid årsskiftet utökar personalstyrkan med en sömmerska. Men under företagets första tid gick vägen lite krokigt och Kristina insåg, att det inte är lätt att vara egen företagare.
- Vi förtog oss när vi startade. Det var många som kom hit och ville jobba med oss. Det var ett himla glatt tjatter och jättehärlig stämning. Och sen drog vi på oss skatteskulder för vi klarade inte av att betala all moms och arbetsgivaravgifter och skatt. Vi hade inte riktigt fattat vad det egentligen kostar att ha en anställd.
I stundens nöd fick de hjälp av en god vän med att reda upp allt.
- Han var med oss när vi gjorde uppgörelser med Skatteverket. När man har stora skulder blir det lätt så att ingen har förtroende för det man gör och man tappar också självförtroendet. Jag tror inte att myndigheten trodde att vi skulle klara det, men vår vän lyckades skapa det förtroendet.
Företaget lyckades undvika konkurs och vännerna slöt upp och bidrog med pengar för att bilda aktiebolaget Vamlingbolaget AB och blev aktieägare.
- Men nu har vi inga andra ägare än vi själva. Dels för att företaget går bra och dels för att det blir enklare inför ett eventuellt ägarskifte i framtiden. Det var en fantastiskt bra grej när det startade och det var en fantastiskt bra konstruktion som fick oss på fötter och nu har vi ju skött oss. Och det visar ju också att man kan vara illa ute och det går att lösa, om man får en chans. Det är en hård läxa.
Tidlöst mode
Trender och mode är i ständig process, men Kristina känner ingen press att lansera en ny kollektion för varje säsong.
- Nej. Jag är stolt över att vissa av våra plagg är över 40 år och att de inte känns inaktuella. Det är ett slags tidlösa modeller och mönster. Jag är direkt motståndare till modetänkandet, säger Kristina bestämt.
Varför då?
- Jag tänker på att kläder är för billiga. Från skörden av bomullen till det färdiga plagget är det en hel kedja av människor och resurser, som jord och färg, vatten och transporter inblandade. Kläder som produceras i till exempel Kina med alltför låga löner. Och vi i västerlandet har råd att hela tiden skaffa nytt för att det är så billigt. Slow clothes, säger jag. Hållbarhet och tidlöshet.
Dock är Kristina medveten om att det hela tiden gäller att utveckla modellerna och att hitta nya kundgrupper.
- Det är jätteviktigt att vi gör det. Jag uppfattar att vi ska vända oss till en yngre målgrupp. Det är en växande grupp och det är roligt. Och så ska vi hitta 40-50 åringarna. Det var väl dem som var allergiska mot Mah-jong då det begav sig, säger hon och jag ser i hennes ögon att hon är otålig på ett härligt explosivt sätt. Hon spritter av alla idéer som hela tiden poppar upp.
Vill leva i 300 år
Kristina är 70 år och funderar mycket över företagets framtid. Hon berättar att hon för diskussioner både med människor utifrån och sina anställda och är övertygad om att företaget kan växa ännu mer. Och ge fler jobb.
Hennes förhoppning är att hitta en partner som har den inställningen och som vill fortsätta ha huvudproduktionen i Sverige.
- Jag ser att det här företaget har en massa potential. Vi skulle kunna exportera och bli ett mycket större företag. Även om jag tycker det är jättekul och gärna arbetar i 300 år till så kommer jag inte kunna göra det. Det vet ju alla och även jag själv. Så är det ju bara.

Glada färger i Vamlingbo

Hon är moderebell, färgexpert och en tidsoptimist som gärna vill leva i 300 år. Möt kläddesignern Kristina Torsson som för snart 30 år sedan startade Vamlingbolaget. Nu söker hon en ny partner.