”Så här städat brukar det inte vara här”, säger Maria Grund när hon visar arbetsrummet i Eksta. Författaren delar numera sin tid mellan Hemse och Eksta, och skrivandet kan ske lite var som helst.
Det har gått drygt tre år sedan Maria Grund gjorde sitt första medieframträdande, av en händelse i den tidning du håller i händerna. ”Dödssynden” – en mörk kriminalroman i Gotlandsinspirerad miljö – hade inte ens landat på bokdiskarna förrän rättigheterna var sålda till fem länder. Ofattbart och inte så lite overkligt, tyckte debutanten, som därpå förlänades Svenska deckarakademins debutpris och skördade stora försäljningsframgångar.
– Det där var en extremt omtumlande period för mig. Boken hade inte släppts, men det stod redan klart att detta var något jag skulle kunna försörja mig på. Jag fick bästa tänkbara mottagande, men upplevelsen var inte bara positiv. När spansk media hör av sig och vill göra en intervju kan man ju inte klaga. Samtidigt kände jag mig oerhört ensam och isolerad i allt det där. Pandemin hade precis börjat och det fanns ingen som kunde hjälpa mig att navigera genom det som hände, säger Maria Grund.
Vi träffas i familjens putsade 1800-talskåk i Eksta. Utanför panoramafönstret singlar höstlöv ner till marken och ur den trådlösa högtalaren strömmar vilsam musik. I september utkom ”Nattflygaren” – den tredje boken om kriminalkommissarie Sanna Berling – och äntligen har sinnesfriden infunnit sig.
– Så här harmonisk, och glad, har jag faktiskt inte känt mig på länge. Jag skrev ”Nattflygaren” för att få att nystart ...
En nystart efter två böcker?
– Ja, det kanske låter konstigt, men så var det. När jag skulle skriva min andra bok, ”Dödsdansen”, kände jag mest press att leva upp till förväntningarna. Sen var jag ju inne i den mest intensiva småbarnsperioden då. Jag valde en konstig tidpunkt att inleda författarkarriären helt enkelt.
”Nattflygaren” utspelar sig följaktligen före Maria Grunds tidigare deckare. Läsaren möter en Sanna Berling som är mitt uppe i sitt första stora fall som polis – och ännu inte sargats av de tragedier som ska komma senare. 1986 är året och Småland platsen.
Med ”Nattflygaren” inleder Maria Grund en ny boksvit, som på sikt kommer att bindas samman med hennes tidigare kriminalromaner om Sanna Berling.
Du överger Gotland!
– Inte helt. Ön finns med i tillbakablickar från Sannas uppväxt. Tanken är det ska bli tre böcker som leder fram till ”Dödssynden”, så Gotland återkommer längre fram.
Men varför just Småland?
– Jag har släkt från Småland och min man kommer från Skåne. Därför har jag åkt mycket genom Småland. Det är något fascinerande med de små samhällena som genomkorsas av asfaltsband med flåsande lastbilar. Precis som på Gotland finns det en skönhet där och närhet till naturen. Gotlänningarna och smålänningarna är också lite lika, kan jag tycka. Det är starka människor som formats av omständigheterna. Generationer av överlevare kan man säga. Det är i den myllan jag hittar mina karaktärer.
Den som läst Maria Grunds föregående romaner vet att Småland är ett avsteg på flera sätt. I ”Dödssynden” och ”Dödsdansen” nämns platsen aldrig vid namn, men det krävs inte mycket lokalkännedom för att känna igen Visby i den första och Hemse i den andra.
Bagarns på Hemse förekommer i Maria Grunds andra roman ”Dödsdansen” och är en ledtråd om var boken utspelar sig. I framtiden kommer hon nog att sluta anonymisera Gotland.
– Det där något jag kan ångra i efterhand. Jag borde ha skrivit ut att det handlar om Gotland. Men jag hade aldrig gett ut en bok och visste inte hur den skulle tas emot. Jag tänkte att gotlänningarna kunde bli arga om det fanns detaljer som inte stämde överens med verklighetens Gotland. En helt obefogad oro, har jag insett med tiden. Jag har i alla fall inte stött på någon som stört sig på avvikelserna. Självförtroendet har blivit bättre i takt med att jag utvecklats som författare, så det där greppet är jag nog färdig med nu.
Ja, Maria Grund är mer bekväm i författarrollen numera, en roll som omfattar betydligt mer än att sitta på kammaren och skriva. När den här intervjun görs har hon nyligen kommit hem från bokmässan i Göteborg och snart väntar en författarkryssning med bland andra Lena Andersson.
– Nu har jag inte nått dit att jag sitter i Babel, men bara att synas i bakgrunden i ett inslag på Kulturnyheterna, det är känns fortfarande helt surrealistiskt.
Det var med en känsla av overklighet som Maria Grund påbörjade sin författarkarriär. Nu har hon börjat finna sig i rollen, men overklighetskänslorna kan fortfarande göra sig påminda.
Trivs du där?
– Det kommer inte naturligt för mig. Det är fortfarande lite ovant att vara med i media och så, men nu har jag ett fantastiskt förlag i ryggen. Dessutom blir det ett sätt att knyta an till läsarna. Det är faktiskt det finaste med det här: När en läsare kommer fram på gatan och vill prata om någon scen i min bok. Det är som om vi, två främlingar, redan mötts i ett annat universum. Jag hamnar fortfarande i tvivelträsket när jag skriver ibland, men med sådana upplevelser blir det lättare att uthärda, säger Maria Grund.