Trots att närmare sju år har gått sedan Amanda Räsänen flyttade in hos familjen Malmqvist minns hon fortfarande deras första kväll ihop. Hon var då tretton år och hade på egen hand tagit kontakt med socialtjänsten för att få hjälp att hitta ett familjehem.
– Jag kommer ihåg den första middagen och att ni bad mig att be bordsbön på skämt. Jag visste inte alls vad jag skulle göra. Men det var mycket sånt som fick mig att släppa in er med tiden. Att ni busade och skojade, säger Amanda Räsänen medan hon häller upp en kopp kaffe.
I dag är hon tjugo år och bor i Stockholm, men hon har fortfarande Gotland i sitt hjärta. Åtminstone en gång per år åker hon till ön för att hälsa på fosterföräldrarna Jonas och Annelie Malmqvist samt fostersyskonen Danni och Isabella. Den här gången har hon även med sig fästmannen Mikael Hugosson. Att det finns en busig och varm jargong inom familjen märks tydligt och skratten är många under förmiddagsfikan på gården i Bro.
– Att bli fosterhem är ett livslångt åtagande och det är kul när de väljer att hålla kontakten, säger Annelie Malmqvist.
LÄS MER: Akut brist på familjehem
Amanda växte upp med sin mamma och två yngre syskon. Situationen hemma var inte stabil och de pendlade mycket fram och tillbaka mellan Visby och Stockholm. För Amandas del blev barndomen kort och hon fick tidigt "bli vuxen" och ta stort ansvar i hemmet. Hon tvättade, diskade, lagade mat och tog hand om syskonen. Att bråka med mamman tillhörde också vardagen, men en morgon fick Amanda slutligen nog.
– Jag och mamma hade bråkat jättemycket och jag bestämde mig för att gå till skolkuratorn. Just då var jag så arg och upprörd att jag inte tänkte så mycket, berättar hon.
Socialtjänsten blev inkopplad och tillsammans med en sekreterare åkte hon hem till lägenheten för att hämta sina saker.
– Mamma var som att allt var normalt och hon pratade om att vi skulle ses veckan efter. Men det var ju inte det jag ville.
Istället fick Amanda komma till ett jourhem. De fungerar ibland som en sluss innan barnen placeras i familjehem, och för Amandas del var det en ren kontrast till det hem hon hade vuxit upp i.
– Jag minns att jag vaknade där och kände doften av stekt bacon. Det var aldrig någon som hade gjort frukost åt mig tidigare.
Efter sex månader i jourhemmet fick Amanda flytta in hos Annelie och Jonas. De är alla överens om att socialtjänsten gjorde ett bra jobb med matchningen och de tycker att det är positivt att man får träffas redan innan inflytten för att lära känna varandra.
– Vi tog en fika och pratade om hur mitt rum skulle se ut. Jag tyckte att Annelie var rätt rolig, säger Amanda.
För Annelie och Jonas del hade åtagandet vuxit fram. De hade tidigare varit kontaktperson och när de sedan fick en förfrågan om att bli familjehem kändes det självklart.
– Jag förstod nog inte att det fanns så många barn som inte kan bo hemma. Men har man tid och plats så tycker jag att man ska försöka, säger Annelie.
Amanda menar att familjerhemmet har varit helt avgörande för hennes inre utveckling.
– Det var skönt att man fick vara ledsen när man var ledsen. Jag fick trygghet och mat på bordet. Men det var mycket känslor att hantera för det kändes konstigt att komma från ett ställe som hade varit destruktivt och med slagsmål och att sedan komma till ett lugn. Min största rädsla var att bli som mina föräldrar. Nu har jag sett att det inte behöver bli så, säger Amanda.