För två år sedan bosatte sig Lina Olsson vid väfs ände i Endre.
Du&Jag
Så ses vi igen, Lina och jag. En vanlig dag i det som för länge sedan var framtiden. Det är sexton år sedan vårt första intervjumöte, tiden har gått, allt är annorlunda…
…men ändå precis detsamma. I någon mån. Det är så hon säger det, där vid köksbordet vid Bäcks i Endre:
– Man är inte sin ålder, är man? Jag tänker att man är den man är. Det är klart att saker och ting hänt och ändrats…men i grunden…i grunden är jag samma person som jag alltid varit.
Och den där funderingen är som att lägga karbonpapper på det hon sade senast vi sågs, i mars 2015.
”Jag är nog precis den jag var förut. Kanske lite modigare. Och glad. Jag är en glad människa!”.
Vi ska resa i tiden i den här intervjun. Det är tredje gången vi ses. Det känns som vi känner varandra fast vi egentligen alls inte gör det, båda gör vi samma reflektion.
Men trots allt har vi vår gemensamma historia, den som började 2007 i ett inackorderingsrum som tidigare varit garage. Lina från Lau gick sista året på musikestetiska programmet på Elfrida Andree-gymnasiet och laddade för studenten.
Hon hade hört av sig till mig för att få tips inför intervjuer hon skulle göra i sitt specialarbete. Hur lägger man upp en intervju? Vilka frågor är bra att ställa? Sådana saker.
– Du hjälpte mig verkligen. Jag intervjuade sedan Gunnel Mauritzson och Ralf Gyllenhammar och fick godkänt, minns hon.
Och så fick du finna dig i att själv bli utfrågad, av mig. Mitt gage för att hjälpa dig, så att säga.
– Ja…och jag minns jag var jättenervös. Men det har ju blivit ett slags tidsdokument av det. Det är roligt.
Mars 2007. Det lilla studentrummet är spartanskt inrett med säng, bord, några stolar, spis, kaffebryggare och en Monica Zetterlund-målning på väggen.
Hon umgås med pojkvän och klasskamrater och drömmer om att någon gång i livet bli kaffekock, barista. Hon lagar ädelostbiffar – "inte bara köttbullar och makaroner" – men ibland blir det hämtmat från en närliggande pizzeria.
Varje helg åker hon hem till Lau, till mamma, hennes man och alla djur på gården. Hem till landet, där hon trivs som allra bäst.
I tidningen får artikeln rubriken ”En 18-åring fylld av framtidsdrömmar”.
Linas första tanke var att arbeta som kaffekock, barista. Så blev det inte.
Sexton år har gått sedan dess. I dag bor Lina i Endre där hon och pojkvännen Johan för två år sedan köpte huset med, tror hon, anor från 1700-talet.
Han är brandman, snickare, klok och snäll och har tre barn sedan tidigare, 19, 18 och 9 år. Dessutom finns två hundar, tre katter, tre tackor, två kaniner och fem getter i familjen.
Och inte nog med det. Linas syster Emma, hennes bästa och närmaste vän, har flyttat in i ett mindre hus på gården tillsammans med sina tre barn.
– Det är verkligen en lyx att ha henne här, säger hon.
Och inom en nära framtid, i februari, utökas familjen med Linas första barn.
Hon väntar och längtar, för nu är tiden inne:
– Det har väl inte alltid varit självklart att ha barn, men samtidigt har jag verkligen längtat och nu känns det helt rätt. Den upplevelsen vill jag inte vara utan, säger hon.
Lina Olsson genom livet, bilderna från 2007, 2015 och 2024.
När vi träffades förra gången, för åtta år sedan, levde Lina i en annan relation med bonusbarn. Den avslutades 2018.
När jag frågar om var hon var i livet då, som 26-åring, säger hon att hon inte riktigt minns. ”Det är lite blurrat, på något sätt”.
– Åren flyter liksom ihop, och det känns verkligen som större skillnad mellan 18 och 26 än mellan 26 och 35. Men ändå…jag hade det bra, levde ett bra liv.
Hon var färdigutbildad sjuksköterska, för nej, hon blev inte barista. Istället var tre år på Karolinska institutet på distans från Visby avklarade, vid tillfället arbetade hon på medicinavdelningen och kom sedan att vara fem år på akuten.
Så var inte planerat, mamma arbetar inom vården och där skulle Lina inte hamna. Tänkte hon.
Det som fick henne att ändra sig var när hon var med i Gotlands lucia året efter gymnasiet.
– Vi lussade på Gotlands sjukhem, det verkade vara ett så fint och varmt ställe, man såg att de boende trivdes. Dagen efter ringde jag och frågade om jag fick jobba där…och det fick jag.
Se där, så lite som behövs för att ändra riktning på livet.
Ola Salo och The Ark vann Melodifestivalen 2007 med "The Worrying Kind". I Eurovision i Helsingfors kom låten på 18:e plats.
Livet, förresten, och åren som går. Det som är länge sedan är nyss och tvärt om. Låt oss slänga blicken i den större backspegeln för att minnas vad som hänt i den stora världen runt om oss:
2007. Orkanen Per svepte in över Sverige, The Ark vann Melodifestivalen med ”The Worrying Kind”, Göran Persson ersattes av Mona Sahlin som Socialdemokraternas partiordförande och SVT:s sista analoga tv-sändare stängdes av.
2015: Ett Lufthansa-plan flögs medvetet in i en bergvägg i Alperna, Måns Zelmerlöw vann Eurovision med låten "Heroes", Carl-Philip gifte sig med Sofia och stora flyktingströmmar började nå Sverige.
2024: Sverige blev medlem i Nato, krigen mellan Israel och Hamas samt den ryska invasionen i Ukraina pågår, Marcus & Martinus vann Mello med "Unforgettable" och i USA valdes Donald Trump till president för andra gången.
Lina Olsson och tollaren Smyga, de trivs gott ihop, de båda.
Sådär, ja. En utflykt i tiden och världen, nu åter till köksbordet i Endre där vi sitter med varsin kopp och talar om livet.
Sedan 2020 jobbar Lina på ambulansen, även om hon just nu är ledig därifrån. Vid 20:e graviditetsveckan måste det klivas åt sidan.
Hon saknar arbetet när hon går hemma om dagarna:
– Det är ett fantastiskt jobb, verkligen. Alla möten med människor, det är så kort tid vi ses, på väg till lasarettet bara, men att under den tiden skapa tillit och ett band mellan mig och patienten, det är så fint.
Det hörs när du pratar att du yrkesmässigt trots allt hamnat rätt.
– Ja, verkligen. Att vara ett stöd för människor i en utsatt situation…kan man ha ett bättre jobb?
När Lina var nygravid smakande det inte att dricka kaffe. Men nu är hon igång igen, precis som redan under gymnasieåren.
2022 flyttade Lina från sin lägenhet på Terra Nova och Johan från sin villa sedan de tillsammans köpt den gamla Gotlandsgården i Endre.
Där ligger den, längst bort, vid en rak vägs ände men ändå relativt nära Visby.
För Lina är det en dröm som gått i uppfyllelse, hon talade om det vid båda våra tidigare möten: Viljan att någon gång åter bosätta sig på landet.
Det är ju så hon är uppvuxen, släkten har funnits i Lau sedan generationer. På landsbygden finns tystnaden, ytorna, där är det lättare att andas.
Så här sade Lina i intervjun för åtta år sedan, apropå framtida drömmar:
– Jag drömmer om ett Gotlandshus och det tror jag att jag kommer att förverkliga. Och så längtar jag jättemycket efter att ha djur. Många djur.
Och det har du ju nu!
– Ja, det är härligt. Men nu fattas bara en häst. Jag red mycket när jag växte upp och min förra var jag tvungen att ta bort härom året. Någon gång blir det en ny häst men nu är det bebisen som snart tar all tid.
Sommaren 2008 hade Lina Olsson en av de bärande rollerna i "Teidn star still, de är mänsku sum gar", ett spel eller musikal där Yvonne Winarve och Berra Alvengren samlat ihop ett pärlband av gotländska låtar inom ramen för en berättelse om livet på en gutnisk gård.
Musiken och sången är också för närvarande till stor del vilande. Under gymnasieåren var hon med i ett band som hette Gildur Håis och spelade världsmusik, hon sjöng, spelade tvärflöjt och tinwhistle.
Hon är uppvuxen med musik, pappa spelar i Brändus och folkmusiken har alltid varit viktig för henne. Jazz också, bland favoriterna finns Monica Zetterlund, Billie Holiday, Edit Piaf och Sophie Zelmani.
Ainbusk-tjejerna också, de från grannsocknen När.
– Det var alltid förebilder, speciellt när man var yngre. Och Maries alla texter, de har betytt jättemycket, hon kunde fånga människans alla känslor.
Systrarnas kör uppträdde på Marie Nilsson Linds begravning i Visby domkyrka den 2 februari likväl som på minneskonserten i domkyrkan den 31 maj i år. På bilden är Emma Andersson solist, bakom henne står Lina Olsson.
Marie Nilsson Lind gick bort 4 januari i år och Lina är glad att hon tillfrågades att vara med i Systrarnas kör som, under Alma Emilssons ledning, sjöng på begravningen i Visby domkyrka och även i den efterföljande minneskonserten. De sjöng "Älska mig", "Ändlaus veisu" och "Gu natt siv gutt".
Det var ärofyllt, säger hon.
– Sorgligt, men fint och mäktigt att få medverka, så mycket som hon och Ainbusk betytt för alla gotlänningar.
I övrigt är det långt mellan gångerna och det finns en saknad i det. Hon sjunger på ett och annat bröllop och märker att det är svårt att få igång rösten mellan varven.
DU&JAG, Lina Olsson.
DU&JAG, Lina Olsson, 2015.
I alla år har Lina varit Gotland trogen. När hon var 18 sade hon, i intervjun, att hon troligen inte alltid skulle bo på ön men var övertygad om att hon en dag skulle återvända.
Riktigt så blev det inte, hon gav sig aldrig av. Ville inte, längtade inte.
– Kanske sade jag så för att det förväntades så, jag vet inte. Att man skulle flytta härifrån.
Det finns liksom en bild av hur det ska vara, menar hon: Ta studenten, ut och resa, börja plugga, skaffa ett jobb, bilda familj och sedan eventuellt återvända till Gotland.
– Jag tänker att man kan utvecklas lika mycket ändå, utan att flytta.
Lina Olsson har sällskap av Smyga och hennes hundkompis Harry när hon går hemma om dagarna och är gravid.
Däremot har hon inget emot att besöka storstaden Stockholm någon gång ibland. Det är kul, inspirerande, men skönt också att komma hem till gården och tystnaden där.
När du tänker på den där 18-åringen…vad saknar du från den tiden?
Hon funderar en stund, det gör hon ofta, låter frågorna sjunka in för att sedan finna svar. Det är knäpp tyst i huset, hundarna Harry och Smyga hon slumrat in, tid för tankar:
– Jag tänker att man kanske var lite mer fri, allting var möjligt på något sätt. Öppen, nyfiken, men samtidigt sårbar på ett sätt jag inte är idag.
Lina Olsson i mars 2015.
Vilka sår bär du på idag?
– Det är inga stora grejer, en del mindre saker har man väl gått igenom, konstigt vore det annars, men inga stora saker, skulle jag säga.
Saknar du henne, 18-åringen?
– Jag vet inte…jag saknar det jag hade med mina vänner, det var så mysigt. Varje dag efter skolan gick vi hem till mig och drack kaffe. Det var stående. Kaffe hos Lina.
Vännerna från gymnasiet finns kvar, men i periferin. Det blir ju så. Alla har sitt, det blir sällan de hinner ses.
– Men de finns där ute, det är tryggt. Man har varandra och även om det går lång tid mellan vi ses är det som ingen tid gått när vi verkligen gör det. Med tiden har jag fått andra vänner och sammanhang som jag umgås i.
Harry är en bostonterrier, men det vet han inte om.
Ungefär så känner vi, Lina och jag, när vi sitter vid köksbordet. Det är som att ingen tid har gått, trots att det sexton år passerat sedan vårt första möte.
…och då är ju frågan så klart given:
Om vi ses för ännu en intervju om åtta år, var är du i livet då?
– Ja, du...vad svarar man på det? Förhoppningsvis är jag där jag är idag med fler erfarenheter och upplevelser bakom mig. Just nu känner jag mest ödmjukhet och glädje inför det som väntar.
Men det gör vi inte, ses, då är jag pensionär. Men jag kanske kan komma och dricka en kopp kaffe ändå?
– Så klart! Det bestämmer vi, så måste det bli.