Det finns ingenting som är mer oöverskådligt än att som barn träda in i ett sommarlov.
Du som är lite äldre, tänk dig bakåt, hitta känslan, får du korn på något mer evigt? Nej, tänkte väl det. Tio orörda veckor som ligger där framför.
Men att skiljas är också att dö en smula, som talesättet säger. Och så är det, i skolavslutningar finns ett stänk av vemod, på skolgården i Endre gräts det på tisdagsmorgonen.
Mest rödgråten var fröken ”Issa”, Ann-Louise Hansson. I fjol korades hon till Årets lärare på Gotland och fick biljett till den nationella Lärargalan. Där gick förstapriset till Skåne.
På tisdagen avtackades hon av sina elever i sexan, de hon haft i tre år och vilka nu går vidare till högstadiet.
Alva Jakobsson ropade upp henne på den lilla ”scenen” på skolgården, överlämnade rosor och sedan väntade hela klassen med varma kramar.
Alva Jakobsson lämnar nu Endre skola, den enda skola hon gått på. Till hösten väntar sjuan på Solberga i Visby.
Det blir nog bra, det också. Sade hon, men:
– Jag kommer att sakna den här skolan, det har varit jättebra här och ”Issa” har varit en jättebra lärare.
”Issa” är känslomänniska, rösten stockade sig och tårarna rann. Rödgråten vittnade hon om stämningen i klassen och hur allt de gått igenom de senaste tre åren utvecklat dem alla som människor.
Ja, även henne, hur vuxen hon än är.
– Vi pratade om det i klassen härom dagen, hur mycket tid vi tillbringat ihop under tre år. Man växer ihop och det är inte konfliktfritt, men vi löser det tillsammans och bygger varandra.
Är det här det allra tuffaste med att vara lärare? Att skiljas från sin klass?
– Ja, jag tror det, både grät och skrattade hon.
Det var en klassisk skolavslutning på Endre skola, som tagen ur den svenska folksjälen. Elever från förskoleklass till sexan samlades på skolgården, föräldrar och andra anhöriga stod på behörigt avstånd runtomkring.
Rektor Maria Törnqvist hälsade välkommen och berättade hur fantastiska såväl elever som lärare varit och är innan hon for vidare till skolan i Vänge.
Sexorna stod för programmet i vilket det så klart sjöngs sommartoner; Idas sommarvisa och Pippis sommarsång, du vet: ”Därför vill jag sjunga att sommaren är min”. Och givetvis "Den blomstertid nu kommer".
Sedan väntade fika och den för stunden eviga evigheten som varar till långt in i augusti.