En söt doft sprider sig långsamt till husets alla rum. Susanne Wallehed, 53 år, öppnar ugnen för att titta till brödet som bakas i en gjutjärnsgryta. Det har börjat få en gyllenbrun och krispig yta.
– Vår granne Sören ska få det här brödet. Vi köper hö till våra hästar av honom och han hjälper alltid till. Han lämnar det precis vid hagen eftersom han vet att jag inte klarar av att lyfta det. Vi har haft jättetur med våra grannar, säger Susanne.
Hon och dottern Jacqueline flyttade från Jämtland till Gotland för snart ett år sedan. En flytt som var konsekvensen av en olyckshändelse som inträffade i januari 2018.
Den dagen skulle hästarna skos om och Susanne hade fullt sjå med en bråkig häst som slet i tyglarna. Plötsligt gjorde hästen ett ryck som fick Susannes huvud att slängas bakåt.
Där och då märkte hon inte att det gjorde ont men tjugo minuter senare, när hon skulle lyfta upp sadeln på dotterns ponny, fick hon plötsligt en underlig känsla i kroppen.
– Det var nästan som att jag skulle nysa och så tappade jag kraften. På något konstigt vis visste jag vad som hade hänt. Jag ringde direkt efter en ambulans och sa att jag hade fått en stroke.
Susanne lades in på sjukhus och under tre dagar kunde hon inte sluta kräkas. Läkarna var till en början som frågetecken då de inte hittade någon stroke. Inte förrän de gjorde en omfattande röntgen upptäckte de att hjärnskadan låg gömd bakom käkbenet.
Den stroke som Susanne drabbades av skadade främst hennes balanssinne. Till en början kunde hon inte alls gå utan hon fick ta sig fram krypandes. Med tiden har hon lärt sig att gå igen, men hon klarar inte av att stå stilla utan stöd. Då ramlar hon omkull. Utöver det är hon också väldigt känslig för ljud och ljus, och hennes minne har försämrats. Det är bara några exempel på de hinder som Susanne numera möter i vardagen.
För henne, som tidigare var egen företagare och som alltid har haft olika projekt på gång, blev det en stor kontrast.
– Jag känner mig som en gepard instängd i en snigels kropp. Men det går inte att göra något åt utan jag får lära mig att leva med det. Om alternativet är att vara död så är det här mycket bättre.
Att Susanne och Jacqueline valde att flytta till Gotland var kort och gott en överlevnadsfråga. Susanne klarade inte av att ta hand om bondgården i norr, med snöskottning och allt vad det innebär. Kylan och halkan var inte heller bra för hennes kropp. Därför tog de hela lasset med hundar, hästar, höns, kaniner och katter till Gotland.
– Jag hade jobbat som ridinstruktör på Gannarve gård på 80-talet och de jag arbetade för, som fortfarande är mina vänner, de sa: "Varför kommer ni inte till Gotland?".
Och så blev det.
– Vi ville flytta till Spanien, men det fick bli Sveriges Spanien.
Både Susanne och Jacqueline trivs bra på ön och Susanne framhäver att hon är väldigt nöjd med sjukvården.
– Så här bra har jag aldrig haft det med vården. Min rehab-koordinator Pernilla är fantastisk.
Samtidigt känner Susanne fortfarande en sorg över att hon inte kan arbeta som tidigare, men hon har hittat en ny sysselsättning som förgyller hennes vardag: bakningen.
– Jag gillar att det syns att jag har gjort något. Det är viktigt att känna att man är betydelsefull ändå. Sedan har jag mina djur också. Jag lever för Jacqueline och djuren.