I 45 år har Staffan Olofsson haft grisproduktion på sin gård. Han startade 1978 med 60 suggor. I dag har han över 1 000 och är navet i en suggring, där han hyr ut dräktiga suggor till fem andra gårdar, så kallade satelliter. Nu har han hunnit bli 70 år, har en njursjukdom och vill dra sig tillbaka.
– Jag är inte som jag var innan. När man blir njursjuk och får en ny njure, så är det väl dags att ta det lugnt. Jag känner mig ganska trött och nöjd med det jag har gjort, så jag försöker sälja och avveckla, säger Staffan Olofsson när vi sitter vid hans köksbord i det stora gårdshuset från 1868.
Men att sälja gården har visat sig vara svårt. Den har legat ute till försäljning ett par år och trots en prissänkning, från 35 miljoner kronor till 28, så har ingen velat köpa hela fastigheten och fortsätta med grisproduktionen. För det är det Staffan Olofsson vill, att verksamheten ska leva vidare. Avvecklas grisproduktionen är det andra som drabbas, berättar han. Dels de satellitgårdar som han hyr ut suggor till och dels slakteriet i Visby som skulle förlora nästan hälften av de grisar som slaktas på ön.
– Tappar slakteriet min andel så kan det vara godnatt för slakteriet och då betyder det jättemycket för Gotland. Dels för jobben och jordbruket, men finns det inget slakteri, vart ska då nöt- och lammbönder skicka sina djur?, frågar sig Staffan Olofsson. Han fortsätter:
– Så det är ganska mycket som står på spel. Därför säljer jag inte hur som helst och jag kan inte lägga av hur som helst. Jag är som en fånge i min egen produktion. Jag vill ju att det här ska fortsätta och vill hitta någon som köper det här och kan driva det vidare i den anda som jag har gjort. Men det är skitsvårt.
Det är ett stort ansvar?
– Ja, jag tycker det. Och det är ju jag som har fått med dem i suggringen för det är ganska bra lönsamhet. Jag har ingen lust att orsaka smärta för mina satelliter.
Han har haft några spekulanter, men de har velat köpa bara skogen eller bara åkermarken. Eller bara huset, som en skåning som hörde av sig ville.
– Det finns intressenter för delar men inte för helheten. Men jag har inte lust att sälja bitvis, man förstör hela gården, säger Staffan Olofsson.
Han tycker inte att priset på gården borde vara något hinder för rätt person. Allt ingår ju – grisar, stallar, spannmålsmagasin med spannmål, maskinpark, boningshus, 150 hektar skog och 100 hektar mark. Och den som tar över får in pengar från dag ett, berättar Staffan Olofsson.
– Om någon som är driftig och vill ta över så finns det otroliga möjligheter. Det är en jättefin fastighet. Investeringen i sig är inte stor när man ser vad man får för pengarna.
Staffan Olofsson tror att orsaken till att gården är svårsåld är att ingen vill jobba med lantbruk. Det är något han märkt av när han försökt skaffa personal. Nu har han tre anställda och finns det bara personal som kan jobba kan han tänka sig att fortsätta driva gården, kanske tio år till.
– Jag kämpar på ännu ett tag till och ser om jag kan få in någon spekulant.
Men:
– Det skulle vara skönt att få det sålt för vi har planer på att bygga en kåk som man kan bo i som pensionär. Jag har en tomt jag ska stycka av där borta, säger Staffan Olofsson och pekar mot en liten kulle en bit bort. Han fortsätter:
– Så kan man bo där, vara som en mentor för den som köper och ha lite uppsikt över det här, skrattar han.