Lars Torndahl med några av de bilder som visats i sommarens utställning i Visby. På väggen Agnetha Fältskog och i famnen Johan Lindell. Hunden heter Tua och är en fisnk lapphund.
DU&JAG
Den här intervjun blir framskjuten en halvtimme för att ett samtal mellan Lars och hans hjärtläkare kommit emellan.
Det är en lägesavstämning inför en kommande operation på Karolinska sjukhuset i Solna. En hjärtklaff som läcker ska bytas ut, och när den här texten publiceras har ingreppet nyligen gjorts.
– Det är väl inget jag ser fram mot precis, jag har opererats förr och vet hur kämpigt det blir efteråt, säger han.
Såga upp bröstkorgen med allt vad det innebär vad gäller läkning och rehabilitering. Men det är som det är, bara att acceptera, vad annat kan han göra.
Det är tidens och livets gång, från ungdomlig odödlighet till att framöver skymta en målflagg.
Så låt oss till en början uppehålla oss i det ungdomliga, innan vi åter lägger oss på operationsbordet. Ungdomen då hela livet var en konsertscen sedd genom en kameralins.
I tidigt 80-tal var tidningen ”Schlager” en bibel för alla musikälskare, ett magasin som trots namnet inte skrev om schlagerlåtar utan främst skildrade den samtida postpunk-epoken.
En del av dess nummer går i dag att läsa på webbsajten blaskoteket.se.
Jag var en av dess flitiga läsare och prenumeranter, ivrigt såg jag fram mot varje nytt nummer. Det var reportage om band som Commando M. Pigg, Lolita Pop, Lustans Lakejer och Imperiet.
Långa slingrande texter och, inte minst, bilder.
Och en person som betytt så mycket i ungdomsåren, som gav mig som småstadskille möjlighet att kika som genom ett nyckelhål på den stora världen, måste jag ju bara göra en ordentlig intervju med. Även om det tagit alltför många år.
Två fotografer stod ut bland alla andra: Mats Bäcker och Lars Torndahl. Märkligt nog hamnade båda dessa långt senare på Gotland.
Mats Bäcker delar sin tid mellan Stockholm och Fårö medan Torndahl sedan 20 år bor permanent med familjen i Eskelhem.
Det bara blev så. De hade hållit till en del i trakten tidigare och så runt millennieskiftet när lägenheten på Södermalm började bli för trång…
– …försökte vi köpa något större, men det var för dyrt. Så vi flyttade hit och…ja, här är vi nu med hund, katt och hästar, skrattar han.
Lars Torndahl ställde under sommaren 2021 ut Thåström-bilder i Visby, en utställning han kallade "Blod och eld".
Lars växte upp i Farsta utan att någonsin trivas. ”Jag hatade det”, säger han. Allt han ville var bort från Söderort, in till stan och så blev det, tidigt.
– Det var en sådan befrielse när jag började gymnasiet på Norra Latin där jag fick en mycket bredare kontaktyta, fler kompisar, fler möjligheter.
Ganska snart flyttade han in hos sin flickvän som hade en liten etta, samma kvinna som är hans hustru i dag.
I efterhand noterar han att hans flytt till innerstan skedde samtidigt som punken började hända i förorten, men det hade han ingen aning om då.
Trots detta kom punken och dess efterdyningar att bli hans väg.
Vi sitter i köket i det gamla stenhuset i Eskelhem. På vinden står de fotografier som under sommaren visades på Jessens saluhall i Visby under namnet ”4-40” (Fyra år på Schlager för omkring 40 år sedan), han har gjort trekantsmackor och serverar must från gårdens äpplen och tar mig med till musik-Stockholm i skiftet 70-80-tal.
– Jag började springa på konserter och hade ett vagt fotointresse, så jag började ta med mig kameran och fick i samma veva tillgång till ett fotolab, berättar han.
Filmer soppades och bilder kopierades i mörkrummets framkallningsbad.
Och så fick han höra talas om den där nystartade musiktidningen, gick upp på redaktionen och visade några av sina kopior.
Från vilka konserter? Han minns inte. Kanske Patti Smith, kanske några mindre kända band.
Intresset tycktes avmätt; ”Vi kanske ringer”.
– Och det gjorde de faktiskt, de ringde och jag började springa på spelningar, göra ut mina bilder och sedan upp på redaktionen och bråka.
Bråka?
– Ja, slåss för mina bilder, att de skulle förstå storheten i dem, ingen beskärning, de skulle ha sin plats på sidorna.
Det kunde vara en artist i ena hörnet av bilden, resterande var svart yta med spelande ljuskäglor. Det handlade om att berätta något, inte bara avbilda.
Han tog verkligen plats som en av landets stilbildande fotografer som såväl förnyade och fördjupade rockfotografin.
Se där, eller hör: Ett första telefonsamtal som alltså banat väg framåt.
När Thåström hörde av sig om bilder till boken "Txtr 1977-2007" fick Lars Torndahl energi att dyka ner i sina foton från postpunk-tiden.
Det är 40 år sedan den där sprudlande och sprakande tiden. Han minns och talar entusiastiskt om energin, om punkandan som bara såg möjligheter, inga begränsningar.
En evig framtid men samtidigt, ibland, en puls som om det inte fanns någon morgondag.
– En otrolig energi, faktiskt. Den kände även jag av, att fotografera var mitt sätt att bli rockmusiker. Det hade varit kul att vara med i ett band, men jag är helt omusikalisk, rent av tondöv, men på det här sätter blev jag ändå del av den tiden.
Mellan Torndahl och kollegan Mats Bäcker blev det närmast en tävling. Eller jo, verkligen tävling.
– Om Mats tog någon bra bild tänkte man ”helvete, nu måste jag vässa mig!” skrattar han. Man ville hela tiden bli bättre, det fanns inte på kartan att ta det lugnt.
Jag tar kontakt med Bäcker, han arbetar i dag som fotograf åt bland annat GöteborgsOperan och plåtar mycket balett och klassisk musik.
Han bekräftar att det var en kraftmätning som sporrade och fick dem båda att utvecklas.
– Men, säger han, Lars var en bättre fotograf än jag, han banade verkligen väg och skapade en ny stil. Jag är glad att han börjat ställa ut sina bilder nu.
Ett par "Schlager"-förstasidor med Torndahl-bilder från 1983 och 1984.
Imperiet kom att bli ett av de band, vid sidan av Lolita Pop, Tant Strul och artisten Mare Kandre, som Lars fotograferade mest.
Imperiet som Joakim Thåström startade efter Ebba Grön och som hade hits som ”Du ska va president” och ”CC Cowboys”.
Lars hängde med på flera turnéer, i Sverige och utomlands, var med i Latinamerika och på legendariska rockklubben CBGB’s i New York, numera nedlagd.
Han kom nära, men var ändå en bit ifrån. Han kunde slå en signal, ”kan jag komma och plåta?”, men var aldrig i innersta kretsen.
– ”Pimme” har en otrolig integritet, han stängde ofta in sig för att få vara i fred. Väldigt privat även i bandet, det är kanske därför han hållit så bra som artist i alla år.
Men sågs gjorde de, ofta. På krogen och på klubbar, allt flöt ihop de där åren. Jobb och privatliv var samma.
– Jag lärde mig mycket om människor under den tiden, funderar han.
Hur då ”lärde dig”?
– Att man kan vara på olika sätt, eller hur jag ska formulera det. Thåström var som han var och det var en milsvid skillnad mellan Rågsved och Lustans Lakejer från Åkersberga, men ändå fanns samma energi och inspiration.
Jag frågar om han saknar den tiden och det gör han, säger han. ”Vem gör inte det, att vara ung och leva i sin dröm”.
Han plockar några minnen, den klottrade och sunkiga artistlogen på CBGB’s som liknade ett soprum och där musikhistorien hänt, konserterna på Ultrahuset i Stockholm där man stod ”så här nära” artisterna och när han hade full scen-access hos rockbandet U2.
Det var vid en festivalspelning i Åbo och något han grämer sig över än i dag. Att han inte tog chansen.
– Kan du förstå! Jag var där med reportern Lars Nylin som träffat sångaren Bono tidigare och jag bjöds in att röra mig precis som jag ville under konserten.
Men du var för försiktig?
– Precis…jag vågade inte. Ung och grön. Så korkat när man tänker på det i dag. Sedan söp vi ihop på hotellet och då plåtade jag en del. Men inte en enda bild blev skarp! Det säger kanske en del.
DU&JAG, Lars Torndal. Visst ser vi ut att ha roligt tillsammans?
Fyra viktiga år av hans liv, fyra år som rockfotograf på landets då viktigaste musiktidning, 1982-86. De sista två åren gick han samtidigt på Konstfack.
I slutet av 80-talet släppte han rockfotograferandet, ingen var längre intresserad av hans bilder, upplevde han.
– Så jag började fotografera åt fackföreningspress och sedan kom den digitala revolutionen. Det livnär jag mig på idag, tar hand om andra fotografers bilder och jobbar med dem i datorn.
De senaste 20 åren har han alltså suttit och gömt sig i Eskelhem, som han uttrycker det.
Hans rockbilder verkade glömda av de flesta – men inte av mig! – och nedpackade i kartonger sedan den tid det begav sig.
Men så ringde telefonen. Det var 2007.
– Det var Thåström, vi hade inte haft kontakt på flera år och har det inte nu heller. Han undrade om han kunde få tag i några bilder, han skulle göra en bok med alla sina texter.
Det där telefonplinget satte igång något i honom.
Han började gräva bland foton och negativ, sortera och minnas. Thåström fick det han behövde till boken ”Thåström: Txtr 1977-2007”. Men kanske skulle han faktiskt rent av göra en utställning, funderade han.
– Du vet, manifestera sig själv. Men det blev aldrig av och tiden rann i väg.
Har du haft för dåligt självförtroende?
– Nej, jag vet inte, jag har väl inte tagit tag i det på riktigt, bara. Men så ringde Johan Bergmark, det var i hösten 2020.
Lars Torndahl och Tua, en finsk lapphund.
Ännu ett telefonsamtal, alltså. Johan Bergmark, fotograf som även driver skivbolaget Ella Ruth-institutet tillsammans med gotländske artisten Eric Palmqwist.
Bergmark fick igång den gamle rockfoto-räven som på relativ nolltid skakade fram en utställning om Thåström, ”Blod och Eld”. Bilderna hängde på krogen 19 Glas i Gamla Stan ett halvår och i fjol somras på Jessens i Visby.
Samma plats där han sommaren 2022 alltså visade ytterligare några av sina bilder från de svartklädda 80-talsåren.
Vad motiverade dig att trots allt göra de här två utställningarna till slut?
– Att pröva om bilderna är relevanta och intressanta idag. Bildmässigt. Inte bara som nostalgi. Vad jag faktiskt upptäckt är att flera av dem berättar en annan historia idag, 40 år senare.
Omkring fyra decennier har alltså gått, han är 63 nu, Lars. Livet kanske inte precis leker men han tycker fortfarande att såväl Imperiet som Tant Strul håller att lyssna på.
Eller nja, det var kanske att tumma på sanningen.
– Många av deras låtar håller, det är själva produktionen som gör det svårt att lyssna på dem idag. Det är samma med fotografier från 80-talet. Trender och ideal rent tekniskt känns som en belastning idag, därför har jag försökt kopiera om och ladda mina bilder på nytt.
Han lever sina dagar på den gotländska landsbygden. Barnen är utflugna, kanske flyttar han och hustrun tillbaka till Stockholm en dag, men det är ett framtidsprojekt.
Eller till något mindre på Gotland, tiden får utvisa.
Han har trots allt blivit lantis, gillar att hasa omkring i filttofflor och flanellskjorta, ta hand om hästarna, gå ut med Tua, en finsk lapphund, och renovera på huset som aldrig blir färdigt.
– Man får inse att man blivit till åren och anpassa sig till det. Men det är skönt att bli äldre också, man blir lugnare, inte samma oro som förr.
Lars Torndahl har två somrar i rad ställt ut några av sina många rock-bilder på Jessens saluhall i Visby.
Allra först ska det tas tag i hjärtproblematiken, någon som inte fanns i begreppsvärlden i ungdomsåren. Då var framtiden oändlig.
Redan 2011 opererades han för första gången, då renoverades klaffen av en gammal skolkamrat som visade sig ha blivit hjärtkirurg.
– ”Du vet väl att jag i morgon rent faktiskt håller ditt hjärta i min hand” sa han med en blinkning när vi hade genomgång dagen före operationen.
Allting gick väl, men nu är det alltså dags för en reservdel. Den läckande klaffen ska bytas. Det är bara så det är, han oroar sig inte särskilt mycket.
– Det är oerhört lärorikt att ha varit i den tunga vården. Jag är så otroligt imponerad av personalen, av dess humor och värme, det är riktiga proffs. Jag förstår inte hur de orkar med tanke på hur deras förutsättningar ofta ser ut.
Och det var, inför den här intervjun, som hjärtläkaren ringde. Många telefonsamtal i denna text.
Han ville stämma av läget inför operationen.
– ”Det här kommer att bli bra, du ska leva många år till” sade han. Och det låter ju hoppfullt, nu vill jag bara få det gjort.