Andromeda Olivia Mauritzon i Etelhem tog plats under regnbågsparaplyet redan i yngre tonåren. Idag identifierar hen sig som queer, asexuell och ickebinär.
Du&jag
Andromeda Olivia har just jobbat sista dagen för terminen på Högbyskolan när vi ses för den här intervjun. Ett vikariat som resurs i en tredjeklass för att stötta och vara till hjälp.
Det har känts bra, tycker hen.
– Det har varit jobbigt ibland, men det är ändå lite trist att sluta, vi har ju på ett sätt växt samman.
Kanhända reagerade du som läser på ordet ”hen” här ovan. Det är hur som helst det pronomen som kommer att gälla i denna text och intervju. Inte ”hon”, även om hen till dels accepterar även det.
Men:
– Det är hen jag i första hand använder, det är så jag identifierar mig. Jag förstår att det kan vara lätt att säga fel, men för mig är hen det rätta.
Vi träffas för att prata om hur det är att identifiera sig som HBTQIA+-person på en liten plats som Gotland och, för all del, Etelhem där hen bor.
Bokstäverna där står för homo, bi, trans, queer, intersexuell, asexuell och plustecknet för övriga identiteter och läggningar.
Nyligen deltog Andromeda Olivia i Prideparaden under gotländska Prideveckan, stolt bar hen sitt ”krossa fascismen”-plakat.
Andromeda Olivia Mauritzon under Pride-paraden i Visby i maj.
Men de här frågorna är så klart inte isolerade kring Pride, det är något att dagligen tvingas förhålla sig till för de som identifierar sig bland de många könsuttryck som finns.
Och även om Pride i grunden är av godo så finns det olika sätt att se på regnbågsdagarna.
Som Andromeda Olivia säger:
– Det heteronormativa samhället och HBTQ-rörelsen har väldigt olika synsätt. Den normativa befolkningen ser Pride som ett firande, men för oss är det både firande och en proteströrelse mot det patriarkala samhället där allt fler mänskliga rättigheter dras in, det märks tydligt runt om i Europa men även i Sverige att samhället blir mer och mer inskränkt.
Andromeda Olivia Mauritzon i den gröna våren, men för hen är tillvaron i första hand regnbågsfärgad.
Andromeda Olivia föddes i Saltsjö Boo, Stockholm, men familjen flyttade till Gotland när hen bara var fyra. De ville ut på landsbygden, sökte lite varstans och fick tips om ön i Östersjön.
Väl komna till ön visade sig visningen på huset i Etelhem vara dubbelbokad, inget att göra åt, bara vända åter med oförrättat värv.
Men ibland står stjärnorna verkligen rätt, familjen lyckades missa båten och fick några timmar över i väntan på nästa avgång – och plötsligt fanns då tid för den där visningen.
– Det här är något jag bara fått berättat för mig, jag var så liten, men vi fick det huset och Etelhem har varit min plats sedan dess, säger Andromeda Olivia.
Jag frågar vad det finns för känslor kring socknen och hen säger att…
– …jag tycker om lugnet här. Jag trivs och har alltid trivts bra. Men jag gillar storstaden också, jag har en del av släkten i Stockholm som jag åkt till mycket ända sedan jag fick åka med båten själv.
Andromeda Olivia Mauritzon upplever det problematiskt när omgivningen inte respekterar att hon definierar sig som ickebinär.
Men trots lugnet finns ett visst mått av stress, inte den hetsiga ”springa till bussen”-stressen som lätt slår till i Stockholm, snarare en lågmäld och underliggande oro:
– Missar jag bussen här tar det en timme till nästa, i bästa fall. Jobb kräver ofta körkort, det har jag inte råd med och hur ska jag då kunna ta mig?
Det är mycket sådant som ligger och pyr.
Men till hösten bär det iväg, Andromeda Olivia har alltid mått gott inom musiken, gick musikestetiskt program på Wisbygymnasiet och har varit aktiv i Domkyrkans gospelkör med Alma Emilsson som ledare, så…
– …jag har kommit in på Glimåkra folkhögskola i Skåne och ska plugga gospel. Det blir kul, många konserter och turnéer och som avslutning en resa till Chicago, gospelns hemstad.
Andromeda Olivia Mauritzon.
Se där, en liten bakgrund. Men här är vi nu, Etelhem, sommarsol över ängderna, traktorer och lastbilar som mullrar genom socknens centrumkors, grödor som gror och skogen som ruvar.
…och Andromeda Olivia berättar om sina tonår på Högby i Hemse, högstadiet, turbulenta och stökiga år, hög omsättning på personal och många elever som mådde dåligt.
Hen var en av dem; utsatt och ensam, udda och utstött, så beskriver hen de åren:
– Jag har alltid varit den som inte riktigt passat in. Under en tid, mellan sjuan och första året på gymnasiet, gick jag på BUP på grund av mitt självskadebeteende…det var väl bra, men det som hjälpt mig allra mest är nog samhörigheten på Fenix.
Fenix, ja. Ungdomshuset i Visby med sin öppenhjärtiga miljö, ingen som dömde någon, alla kunde vara den de är; en fristad från en utsatt vardag.
Andromeda Olivia Mauritzon.
För det var så, Andromeda Olivia fann tidigt sin redan plats i regnbågslandet. En flickvän på distans vid 13 och en dag vid matbordet fick familjen veta att…:
– …jag tror jag är bisexuell. Jag sa det bara så, det var inget mer med det.
Familjens reaktioner var omhändertagande och för Andromeda Olivia själv kändes det, säger hen idag, naturligt.
– Föräldrarna har alltid varit öppna för det mesta, det är aldrig några konstigheter och jag har aldrig känt att någonting kan vara fel.
I dag identifierar du dig som ickebinär, vad lägger du i det begreppet?
– Queer, asexuell och ickebinär. Jag känner mig varken som man eller kvinna, men har drag av båda. Just nu är jag i en feminin fas med ett feminint könsuttryck.
Andromeda Olivia Mauritzon.
För ett par år sedan hade hen en maskulin period då hen aldrig bar klänning, kjol eller annat som generellt klassas som feminint. Hela kroppen och hjärnan säger i så fall ifrån.
Är ditt mål då att så mycket som möjligt dölja att du är född till kvinna?
– Nej, inte på det sättet, folk ser vad de ser, det kan jag inte göra så mycket åt. Det handlar om att hitta tillfredsställelsen i mig själv, hitta balansen mellan det maskulina och det feminina.
Kvinna, förresten. Är det fel att kalla dig kvinna?
– Ja, för mig blir det fel, jag vill inte kalla mig det. Kvinnligt kön tilldelad vid födseln är mer rätt, assigned female at birth som det heter på engelska, afab.
Så låt oss återvända till hur det är att växa upp och leva under regnbågsparaplyet i det gotländska samhället.
Jo, det har kostat på. Under Högby-tiden, inte minst. Det har kastats böcker, skrattats, hånats. Uttryck av ignorans och ifrågasättande som följt med från tonåren till den unga vuxna, många har inte respekterat hens vilja att kallas just ”hen”.
En del har, i nutid, heller inte respekterat namnet. Tilldelade tilltalsnamnet Olivia kändes inte helt bekvämt varför Andromeda inkluderades i fjol.
– Det känns mer som jag, ändå har det funnits de som envisats med att kalla mig Olivia trots att jag presenterat mig som Andromeda. Det är sådana som gör att jag inte känner mig respekterad.
Har du förståelse för att det kan vara svårt att veta vilka ord vi ska använda?
– Absolut. Jag blir alltid avläst som kvinna och det är okej när det är en främmande person som inte känner mig, men efter att ha förklarat läget hoppas jag ändå att andra rättar sig efter min vilja och verklighet.
Andromeda Olivia Mauritzon lämnar Etelhem till hösten, då väntar musikstudier i skånska Glimåkra.
Det finns de som inte gör, menar du?
– Det gör det; ”jag tänker inte ändra mig”. För mig handlar det inte om annat än transfobi.
Jag har gjort tidigare intervjuer med människor som anser sig vara man eller kvinna född i fel kropp. Kan du känna igen dig i det?
– Till viss del, särskilt när jag är i den maskulina fasen. Då hade jag gärna sett att brösten hade kardborrar så jag kunde plocka av dem, då ser jag inte ut i spegeln som jag gör inne i huvudet.
I många sammanhang, som när man exempelvis bokar båtbiljett, ska det fyllas i man eller kvinna. Hur tänker du kring det?
– Jag skulle önska att det fanns ytterligare ett alternativ, ”annat”, till exempel. Jag brukar klicka i kvinna, det funkar även om det känns olustigt. Men jag vet att många far mycket mer illa än jag, det där går tvärt emot ens egen person.
Andromeda Olivia Mauritzon i Etehme centrum.
Som HBTQIA+-person levs en stor del av livet i rädsla. Rädsla för glåpord, hånskratt eller rent fysiska påhopp, det sistnämnda har Andromeda Olivia dock klarat sig från.
Men rädslan finns där ändå, Almedalsveckan är den allra mest otrygga tiden på Gotland, så upplever hen det. Särskilt sedan högervindarna börjat blåsa starkare.
– Den veckan är risken som allra störst att möta bigotta människor och att utsättas för öppen och aggressiv ignorans. Där är jag alltid på min vakt. Samtidigt bär jag min HEN-pin när jag står i den glassbar där jag jobbar på somrarna, som min personliga protest och markering.
DU&JAG, Andromeda Olivia Mauritzon.
Hur är skillnaden mellan Stockholm och Gotland i de här frågorna?
– Jag har inte vistats så mycket i de miljöerna i Stockholm, men jag har förstått att det är lättare att hitta kretsar att umgås i men också större risk att få glåpord kastade direkt mot sig. På Gotland pratas det också, men mest bakom ryggen och då slipper vi i alla fall höra.
Stockholm är dock inte destinationen nu närmast. I sommar blir det Gotland och till hösten alltså skånska Glimåkra.
Det kommer att bli bra. Och sedan, framåt, ingen vet vad som väntar, men:
– Jag vill nog inte bli lärare men kanske fritidspedagog eller liknande. Jobba med barn, det kommer nog från min egen skoltid, jag vill ge dem styrka att vara sig själva och våga visa sina känslor.
Se där, en idé, kanske blir det så, kanske blir det inte.
2012 startade Gotlands regnbågsdagar, det som sedan dess utvecklats till Gotland Pride.
Pride-veckan på Gotland hölls i år 16-21 maj. 2012 arrangerades första gången det som då kallades Gotlands regnbågshelg vilken sedan växte vad gäller deltagande arrangörer och antal programpunkter.
Priderörelsen startade 1969 när HBTQ-personer på klubben Stonewall Inn i New York fick nog av polisens upprepade trakasserier, kravaller utbröt och kom att vara i flera dygn.
Pride firas i dag över hela världen. I Sverige hölls de första Prideliknande demonstrationerna två år efter Stonewall-upproret, alltså 1971. Då samlade föreningen Gay Power Club i Örebro ett 15-tal personer under paroller som ”Kunskap raserar fördomar”, ”Objektiv sexualundervisning” och ”sexuell jämlikhet”.
Prideparad genom Visby stad i maj i år.
Stockholm Pride är i dag Nordens största Pridefestival. Den startade 1998 med syftet att ”synliggöra HBTQ-frågor och skapa en frizon för homosexuella, bisexuella, trans och queerpersoner och de könsuttryck som finns inom HBTQ-rörelsen”.
I år hålls Stockholm Pride 31 juli till 6 augusti.