Det har inte blivit många timmars sömn för Eva Hållsten på Faludden. De senaste timmarna har det kommit rapporter från personer som blivit misshandlade av talibaner i Kabul.
– De hamnar mellan talibanerna och amerikanska soldater. Amerikanarna räcker inte till för att skydda dem. Talibanerna är alldeles för många. De ringer hit och gråter och skickar filmer. Det är totalkaos. Folk springer åt alla håll och försöker fly, men vet inte vart man ska ta vägen.
Många av dem som kontaktar Eva är personer som hon inte känner från Sverige utan som fått kännedom om Eva och hennes arbete genom nätet.
– Så här är det hela tiden. Jag har kontakt med hundratals personer som ringer hela tiden och majoriteten känner jag inte. Andra har jag lärt känna genom att vi har mejlat eller messat under en längre tid.
Så du fungerar som en sambandscentral?
– Det har jag varit länge. Det här är mitt arbete, fast det sker på volontärbasis. Men just nu har det förstås eskalerat när det är så många som behöver hjälp.
På vilket sätt kan du hjälpa dem?
– Jag har till exempel kontakt med en kille som försöker hjälpa till att få ut folk till Pakistan. Det kostar pengar, men han är ganska överkomlig i pris. Han har hjälpt Guldkråkan och andra tidigare. Sen handlar mycket om att samla och skicka pengar till mat och det behovet finns inte bara i Afghanistan utan även i Frankrike, Tyskland och här i Sverige.
Oron för Guldkråkan, som Eva kommit att bli som en extramamma för, och som tvingades tillbaka till Afghanistan efter tre år på Gotland, är också stor. Efter att inte ha haft någon kontakt på ett par dagar har Eva just fått veta att Guldkråkan befinner sig i Daikundi, strax norr om Ghazni som talibanerna tog över för några dagar sedan.
– Självklart är jag orolig. Talibanerna tar flickor i just hennes ålder som sexslavar. Det är också skrämmande att talibanerna har släppt ut i princip alla fångar som gör situationen ännu osäkrare.
Har du någon plan för att hjälpa Guldkråkan?
– Ska du fly genom ett land då måste du vara medveten om vilken risk det är. Det kan ju inte jag besluta om från Faludden. Det beslutet måste man fatta själv. Steg ett är att se till att de har pengar så att de kan köpa mat. Sen handlar det om att hitta en plats där de kan överleva. I tredje hand, familjeåterförening här i Sverige. Det har jag inte gett upp hoppet om än.