När hon cyklar till polisstationen i Visby på morgonen passerar hon den anrika ringmuren. Sedan början av juni gör Louise (som på grund av sitt framtida yrke inte vill ha sitt efternamn i tidningen) sin aspiranttjänstgöring på Gotland.
– Ja, det är många som undrar varför det blev så här. Redan när jag sökte till polisutbildningen så fick man rangordna var man ville göra sin aspirant, jag valde främst i norra delen av Sverige och blev placerad i Stockholm syd. Men jag är ingen person som trivs i storstaden, säger Louise som fick höra att en klasskompis som blivit placerad på Gotland ville byta.
– Så då blev det Gotland istället. Jag är den andra norrbottningen som gör sin aspirant där och den första från Piteå. De tycker det är jätteroligt och jag trivs bra, säger Louise som nu ska göra en totalt sex månader lång aspirantutbildning på ön.
– Sedan blir jag troligen erbjuden en tjänst där som polisassistent.
Men skulle det inte vara mer spännande att få göra aspiranten i Stockholm där allt händer?
– Ja, men det är inte bara den delen som polisyrket handlar om. Vi fotpatrullerna mycket på Gotland, är ute i skolor, på förskolor och på ungdomsgårdar och träffar barn och ungdomar och jobbar för att de ska få ett förtroende för oss. Det är det förebyggande arbetet som jag främst vill jobba med egentligen och att kunna hjälpa andra.
På Gotland bor drygt 60 000 personer, i Visby cirka 25 000. Louise och sambon, som flyttat med ner, har bott inneboende den första perioden, men har nu fått en egen lägenhet. Med är också katten Essa.
– Planen är att stanna på Gotland och jobba som polis i några år och sedan så småningom börja söka mig uppåt och hemåt mot Piteå och Norrbotten igen, säger Louise som vill fortsätta i yttre tjänst och också har en dröm om att bli hundförare.
Hon har alltid varit en sportig tjej. I högstadiet blev det fotbollsklass, sedan följde fyra år på längdskidgymnasiet i Sollefteå och jobb i matbutiker innan hon sökte in till polisutbildningen i Umeå.
Varför ville du bli polis?
– När jag var fyra-fem år gammal så var det för att det rimmade med mitt namn (skratt). Men sedan har jag alltid velat hjälpa andra människor och gripit in om någon varit utsatt i exempelvis skolan.
Vad är det roligaste med jobbet?
– Möten med alla människor, men sedan får man förstås se och vara med om mycket hemskt också, man får helt klart perspektiv på sitt eget liv.