Katarina Amér är arkeolog och arbetar i dag med kulturmiljövård vid Länsstyrelsen på Gotland. Dessutom är hon lantbrukare och har haft lamm sedan hon var barn. Hon bor tillsammans med sina fyra barn på en gård i Fardhem sedan 2001 vilket nästan var som att ”komma hem” eftersom hennes mormors släktgård ligger i samma socken.
Det var på den gården som Katarina mötte sina första tackor som sju-åring. I dag har hon 30 tackor och ett flertal baggar. I vår ska hennes äldsta tackor lamma.
– Det här är genbanksdjur och ett mål för mig är att ha långa generationsintervaller. Tackorna mår bra av att lamma varje år. Då håller de sig lättare i kroppen bland annat. När det gäller mina får så får de vara kvar så länge de är pigga och glada och har hälsan i behåll. Och tänder! säger Katarina Amér och skrattar.
Även om Katarina Amér håller sig enbart till rasen gutefår, så säger hon med eftertryck att hon gillar alla lammraser.
På gården finns även fem gotlandsruss som Katarina beskriver har en viktig funktion i hennes gutefårsproduktion, som beteshygienstrategi, genom att de bland annat hjälper till att hålla parasittrycket nere. Att det just blivit enbart gutefår beror bland annat på att gårdens 30 hektar skogs- och betesmark inte räcker till för fler raser.
Katarina beskriver gutefårens unika egenskaper med stor värme. Det finns flera skäl till att hennes hjärta slår extra hårt för den gamla, inhemska lammrasen. Bland annat uppskattar hon gutefåret för att tackorna är så goda mödrar och för att de är tåliga och lättskötta.
– Till exempel så är det ofta lätta lamningar. Gutefår får vanligtvis bara två lammungar och det är sällan som ungarna fastnar vid födseln. De är ganska lätta raser där de vuxna tackorna väger runt 60 till 70 kilo och baggarna cirka tjugo kilo mer, säger Katarina och fortsätter:
– Gutefår, eller hånnlamb som de kallas på gotländska, har en helt annan ull än gotlandsfåren, de vanliga grå fåren. Ullen är strävare och rakare med inslag av ragg eller märghår som det också kallas. Baggarna har ofta en kraftig man av rak och glansig ragg.
Katarina förklarar att ullens färg kan vara alla nyanser av grått från riktigt ljust till mörkaste svartgrått, och att en del gutefår är fläckiga eller prickiga. Gutefåren har även ”väldigt lätta och personliga skinn” enligt henne.
– Ska man göra en fårskinnsväst av gutefårsskinn så blir den därför lätt att bära.
Både tackorna och baggarna bär horn. Baggarnas horn växer med tiden och det är därför viktigt att ha öga för hur man tror att hornen kommer att utveckla sig över tid, att de har rätt vinkling från början. Annars kan det bli problem när de växer genom att själva böjen av hornen sluter för tätt åt kring huvud och käkar. Det kan i sin tur ge problem med att tugga.
Katarina lägger även stor vikt vid temperament och studerar sina ungbaggar för att se hur de beter sig. Hon är särskilt förtjust i sin sju år gamla bagge Felix, från Säggeby i Källunge, som har ett trevligt temperament som hon noterat går i arv.
– Han förärver sitt fina temperament så han får vara kvar så länge han orkar, säger hon och kliar den sällskapliga baggen där vi står intill lammfållan.
Katarina betonar att det är viktigt att hos lammen samspelar med människan, men även variation när man väljer ut vilka djur som ska vara kvar i avel.
– Varje gång jag gör ett urval så är det till sist ändå mitt öga och mina val som styr. Det finns inga krav på pälsen eller lock i pälsen när det gäller gutefår. Jag tror att det är bra för rasen ju fler uppfödare vi är så att vi får så mycket variation som möjligt!
Godkända baggar får en så kallad G-märkning, där G:et står för gutefår, vilket innebär att de uppfyller rasens kriterier. Det innebär bland annat kort svans, ”eftersom gutefår är ett kortsvansfår” förklarar Katarina. De ska även vara rastypiska, ha en bra hornställning och en funktionell pung.
I dag finns det cirka fyra baggbesiktare på Gotland och givetvis en avelsplan för gutefåren att följa. I Sverige finns två gutefårsföreningar för rasens bevarande: Gutefårakademin och Föreningen Gutefåret.
40 år har gått sedan Katarina Amér blev med gutefår och kanske blir det 40 år till för det formligen lyser av kärlek och engagemang när Katarina visar upp och berättar om sin gutefårsflock.
– Sedan är det så att jag tycker att de är vackra. Grafiska. De är som blyertsteckningar i det gotländska landskapet!