”Att gå in i lärlingsutbildningen var ett steg och nu tar vi ett steg till när vi ska sköta driften själva”, säger Elin Wilson på Gotlands spinneri med Annika Ulbricht och Annika Jakobsson.
– Vi har gjort en generationsväxling. De ville gå i pension och för oss var det bara att lära oss det här, sammanfattar Annika Jakobsson och tittar på vännerna och kollegorna Annika Ulbricht och Elin Wilson.
– Det har varit en lång process, men det började med att du såg att det faktiskt behövdes någon som tog över och vi hade en nyfikenhet att lära oss det här lite udda hantverket, tillägger Annika Ulbricht.
För några år sedan började samtal mellan de två kvinnorna som drev spinneriet, och de tre som ville föra det vidare. Att sortera, karda, spinna, tvinna, tvätta och färga ull till garn. De äldsta maskinerna i spinneriet är nästan hundra år gamla och har stått i Fardhem i 20 år, lika länge som verksamheten har skötts och styrts av medlemmarna i den ekonomiska föreningen.
– De har lagt ner en stor del av sitt liv åt att jobba med det här hantverket, säger Annika Jakobsson.
Sedan september är det däremot de som sitter i styrelsen och har ansvaret för produktionen och försäljningen.
– Att gå in i lärlingsutbildningen var ett steg och nu tar vi ett steg till när vi ska sköta driften själva. Då var det någon annan som tog ansvar och skötte allt, men nu ska vi kunna hantera det och få verksamheten att fungera, säger Elin Wilson.
De har gått lärlingsutbildningar på totalt hundra veckor vardera, där deras handledare har fört över sin kunskap till dem. Det har skett i omgångar, samtidigt som en tog ett reseår med familjen i Europa, en läste textillinjen på folkhögskolan i Hemse och en fortsatte att jobba halvtid på lasarettet i Visby.
– Och nu är vi de tre första utexaminerade spinnarna i landet, som har gått den utbildningen. Sedan finns det så klart många duktiga spinnare som inte har papper på det, säger Annika Ulbricht.
Från lärlingar ska de nu fortsätta att utvecklas inom hantverket och med maskinparken.
– Det enda sättet att bli bra är att ha väldigt mycket ull i händerna. Det tar ju tiotusen timmar att bli en mästare, säger Elin Wilson.
De arbetar på spinneriet tre dagar i veckan var.
– Vi sorterar ullen och tar bort allt som är för smutsigt, kort, grovt eller dubbelklippt. Eftersom vi håller på med gotlandsull går nyanserna från vitt till mörkgrått, som vi sorterar i fyra nyanser av grått, berättar Annika Jakobsson.
Därefter skickas säckarna till Garda, där en av de medlemmarna i föreningen har ett ulltvätteri hemma i källaren. Tillbaka på spinneriet fuktas ullen med vatten och spinnolja. Sedan vägs den innan den går genom maskinerna, först plysen, sedan kardverken och vidare till spinnmaskinen. Till sist ska ullgarnet tvinnas, tvättas och kanske färgas på plats, innan det paketeras och säljs i butiken intill.
– Till våra egna produkter använder vi bara ull från Gotland och för oss är det en viktig del. Det är väldigt lokalproducerat, från lock till färdig produkt så ska det vara från Gotland. Det görs här av oss och vi har koll på hela kedjan, säger Elin Wilson.
– När det är närproducerat kan man också veta att det är reko, både för miljön och människor, tillägger Annika Ulbricht.
Förutom eget garn för försäljning, som kommer från utvalda lammbesättningar, spinner de även för olika kunder som levererar säckar med nyklippt ull.
– Om man vill ta vara på sina råvaror är det bara de små, lokala spinnerierna man kan vända sig till. Det finns ett stort intresse för att ta hand om sin ull, säger Annika Jakobsson.
Det finns två till spinnerier på ön. De berättar att Sverige egentligen inte har någon storskalig produktion, utan stora kvantiteter skickas ofta utomlands. Här kan de göra en genomgående gotländsk produkt.
– Det är inte många spinnerier som spinner ren gotlandsull, vilket vi gör i huvudsak. Ullen har en blank och glatt fiber med ganska hög densitet så att den är tung. Våra produkter är inte finfibriga, så garnerna passar mer till lager två och tre, säger Annika Jakobsson och Elin Wilson fyller i.
– Så sticka inte en body som du har närmast kroppen, men gärna en stickad kofta, säger hon.
"Det här var en möjlighet för oss att jobba med någon form av hantverk. Du och jag hade jobbat ganska länge i våra yrken”, säger sjukhusteknikern Elin Wilson till arbetsterapeuten Annika Jakobsson.
Gotlands spinneri har länge haft trogna kunder och intresset för garnhantverk har ökat, från sticknings-influencers på nätet, till årets julklapp i handeln.
– Det har varit en uppåtgående trend i ganska många år och det har letat sig ner i åldrarna, säger Elin Wilson och nämner att de bygger en ny webbshop som snart läggs upp för att kunna nå nya kundgrupper.
– Vi behöver synas mer i sociala medier, för det är inte så många som har vägarna förbi Fardhem, fortsätter Annika Ulbricht.
Annika Ulbricht vid en av tvinnmaskinerna i Fardhem där garnet blir tvåtrådigt. Förutom att vara nyutbildad spinnare är hon även trädgårdsmästare och har kurser på folkhögskolan i Hemse.
De märker redan hur yngre garnkunder taggar dem på Instagram, för att visa vad de stickat utifrån egna mönster. Hantverkstraditionerna uppdateras på olika internetplattformar samtidigt som det passar ihop med samtidens hållbarhetstankar och konsumtionskritik.
– Man kan göra saker själv och det glömdes bort under en period. Handstickat behöver inte heller bara vara strumpor och halsdukar, utan man väljer själv vad man vill sticka och hur det ska se ut, säger Elin Wilson.
Alla tre håller själva på med hantverk på hobbynivå.
– Jag lärde mig sticka när jag var sju år och stickade min första tröja när jag gick i tredje klass. Då fanns det vissa mönster i tidningarna Året runt eller Hemmets journal och man köpte tillhörande garn på postorder. Nu kan du köpa allt separat och göra vad du vill, det finns inga måsten i stickning, fortsätter Elin Wilson.
Annika Jakobsson vid kardverket. Hon stoppar in sorterad och tvättad ull som kommer ut som kardflor eller som förgarnstrådar.
Tillsammans har de fått ett av Hushållningssällskapets priser för att de moderniserar det traditionella som företagare.
– Det finns något utmanande i företagandet och se vad vi kan forma det här till. Innan har man varit en kugge i ett maskineri och är anställd för att göra en uppgift. Som företagare har man chansen, eller tar risken, att bestämma själv, säger Elin Wilson.
De tar alla beslut gemensamt och även om de ser fram emot allt som väntar är de medvetna om att det finns utmaningar.
– Eftersom vi började med att gå in i en elkris och lågkonjunktur, så går vi långsamt och strukturerat fram för att det ska hålla. Vi har våra handlingsplaner och följer de ekonomiska kalkylerna noga, säger Annika Ulbricht.
Uppvärmningen av lokalerna med maskinparken drar mycket ström och de har redan fått höja priserna på garnerna.
– Det handlar inte om omsättning eller vinst utan att vi ska hålla igång och ha öppet. Med sänkt köpkraft blir det en dålig prognos. Men som en kund har sagt så ”kan en bra stickad tröja hålla elkostnaderna nere”, säger Annika Ulbricht.
Annika Jakobsson från Fide, Elin Wilson från Sundre och Annika Ulbricht från Vamlingbo är den nya generationen på ullspinneriet i Fardhem. ”Vi är ansvariga för driften och fattar de operativa besluten, men vi rapporterar till föreningen och det finns en otrolig välvilja till att hjälpa oss framåt”, säger Annika Jakobsson.
