När Gotlands Tidningar besöker Lisa Blochmann hemma på Fårö är hon i fullt sjå med att förbereda maten till eftermiddagens träff med Centerns kvinnoförbund. På spisen puttrar en stor gryta.
Just när Lisa lyckats lokalisera sina tofflor som hon två minuter tidigare förlagt på något bra ställe kommer hunden Maggie inrusandes efter att hon på eget bevåg öppnat bakdörren.
– Hon är en utbrytarkung, konstaterar Lisa Blochmann.
Den tysk-ryska schäfern Maggie är en del av hennes rehabilitering.
– När jag gick in i väggen åt jag maxdos av antidepressiva. I dag har jag bytt ut tabletterna mot en hund. Den bästa medicinen är att promenera och vara ute i ljuset, säger hon.
Men, poängterar Lisa Blochmann, man behöver ju kanske inte köpa en tysk-rysk schäfer – som till och med har mer energi än vad Lisa hade som frisk.
Vi går tillbaka till den tiden, innan Lisa rusade in i den omtalade väggen.
På den tiden la Lisa otaliga timmar på bageriet Sylvis döttrar, som hon driver tillsammans med systern Barbro Kalström. Och sedan var hon ordförande för föräldrakooperativet i Fårö. Och hon var en framträdande profil inom Centerpartiet. Och hon vurmade för flyktingarna som hade kommit till Fårösund. Listan på engagemang kan göras lång.
Under högsäsongen mellan april och september jobbade Lisa Blochmann långt mer än heltid. Men det var lugnt, intalade hon sig själv. Hon åt sin antidepressiva medicin och kämpade på. Varningssignalerna, som genom åren dykt upp med jämna mellanrum, viftade hon bort som flugor.
– Jag är fruktansvärt envis. Jag hade en enorm energi och ett väldigt litet sömnbehov. Jag hade läst att man bara behöver fyra timmar sömn per natt, säger hon.
Sedan blev det lågsäsong. Turisterna lämnade Fårö och Lisa Blochmann fick tid till att varva ner och börja ta hand om sig själv – årsinkomsten hade hon ju redan tjänat ihop. Men istället för att koppla av fylldes hon av skam.
– Under lågsäsongen kände jag att jag var tvungen att försvara mig. Folk sa "du som inte har något att göra, kan du inte engagera dig i det här". Det gav mig ångest. Det var ingen som sa "ta nu vara på tiden när du är ledig", säger Lisa Blochmann.
Därför började hon leta efter ännu fler saker att göra. Förutom det redan nämnda kämpade hon för högstadiets överlevnad och gick i fronten i fackeltåg. Under 20 år var hon även engagerad i kyrkan, som under en tid infekterades av konflikter. Däremellan skulle hon få ihop familjepusslet.
– Jag har försakat vissa saker. Det såg alltid ut som en bomb hemma, folk visste inte om de skulle ta av sig skorna när de kom in eller när de gick ut. Men jag körde på, säger Lisa.
Men en sak är viktig att poängtera:
– Jag ångrar inget jag gjort, allt jag gjort har varit roligt.
Orättvisorna i samhället var hennes bränsle. Ju fler de var, desto fortare sprang hon.
– Jag gav aldrig upp, hade jag ett mål såg jag inga hinder. Jag tänkte på jobbet dag som natt.
Under den stora flyktingvågen 2015 kom över 150 personer till de nyöppnade asylboendena i Fårösund och Bunge. Samma natt som den första bussen körde in i socknen var Lisa med och startade den ideella gruppen "Tillsammans på norr" och hon fick snabbt en ledande roll. Men alla var inte lika förtjusta i de nya sockenborna.
– Ungefär där gick jag in i väggen. Jag blev väldigt ledsen och besviken av att se hur människor, som jag känt i så många år, var emot en positiv befolkningsutveckling som vi hade kämpat för.
Främlingsfientliga grupper fick tag i hennes kontaktuppgifter och skrev om henne och till henne.
– Jag har alltid varit bra på att skaka av mig saker. Men när det kom till flyktingarna sprack min sköld. Jag kände mig utsatt.
Det blev droppen. Den där väggen som Lisa kämpat för att hålla sig borta från hade hon plötsligt rusat rakt in i. Lisa minns smällen tydligt.
– Jag var uppe i sovrummet. Jag fick ett mejl som fick mig att börja storgråta. Det brast för mig. Då kom allt på en gång.
Symptomen var otaliga. Lisa tappade minnet. Hennes hornhinna sprack. Hennes ringmuskel krampade. Hon hade 40 i vilopuls. Som värst var den nere på 32, om hon minns rätt. Läkarna sa att fortsatte hon så skulle hon inte överleva.
– Jag hade plågat min kropp till det yttersta.
Det har nu gått fyra år sedan läkarna förklarade för Lisa att hon var tvungen att stoppa för att inte bränna ut sig helt.
– Jag blev så hjärntrött, det är otäckt. Jag blir fortfarande det i större sammanhang, jag är inte längre bekväm i sådana situationer.
För att ta sig tillbaka har Lisa bland annat gått i stresskola och träffat psykologer och sjukgymnaster.
– Innan var jag en terrier. Det var någon som kallade mig för "den besvärliga samhällsmedborgaren". Jag hade ett väldigt stort rättvisepatos. Det har jag fortfarande, men det yttrar inte sig på samma sätt. Jag har lärt mig att säga nej. Jag undviker att gå på möten där jag vet att jag väldigt lätt skulle bli engagerad, säger hon.
En del av henne sörjer att hon inte längre orkar ta striderna på samma sätt som förr.
– Jag har alltid varit den som tagit diskussionen. Det har jag fått träna på att inte göra.
Lisa Blochmann har fått kliva ner från barrikaderna. Men det betyder inte att hon slutat kämpa.
– Jag är inte lika offentlig längre. Jag har varit offentlig i större delen av mitt liv, det är inget jag saknar. Det kräver mycket av en, säger hon och fortsätter:
– Jag har fortsatt att engagera mig i de nyanlända. Jag har insett att jag inte behöver vara ett stöd för alla, jag kan vara stöd för någon.
Hon har dessutom börjat investera i fastigheter och har köpt ett hus i Visby och ett i Fårösund.
– Jag har renoverat en del, det är jättekul.
Hon sitter även i Länsförsäkringars valberedning. Och hon arbetar fortfarande som vanligt på bageriet. Sedan engagerar hon sig i mindre saker, som Centerns kvinnoförbund och kroppkakeätartävlingen.
– Sedan fiskar jag jättemycket. Det hade jag inte tid till innan.
Lisa beskriver sig som "mer försiktig".
– Jag har blivit bättre på att lyssna på min kropp och andra människors varningssignaler. I dag kan jag se vilken väg som är fel att gå. Jag behöver inte gå i fronten, om inte jag gör det kommer någon annan att göra det.
Men – en stark fackla har börjat brinna inom henne på nytt.
– Jag förlorade aldrig min inre energi. Vi fick precis igenom att sjuan ska få vara kvar på Fårösundsskolan, det är väldigt roligt, säger Lisa och ler stolt.
