Mårten Gustafson köpte huset vid Ödehoburga på Fårö vid den här tiden förra året och sålda samtidigt sin lägenhet på Söder i Stockholm. Det här är hans plats nu.
DU&JAG
Ett helt liv i Stockholm, 43 år, född och uppvuxen i Älvsjö och sedan jobb och boende mitt i stan och så plötsligt – ett stenhus på Fårö, långt från det mesta men nära till hjärtat.
Det är en ny tillvaro och ett nytt sätt att leva sedan september i fjol.
Också nya kunskaper, för vad kan Mårten om underhåll av hus och hur växterna i rabatten ska skötas. Och förresten: Vilka växter finns det ens i landen?
Han ler ett snett leende, sveper runt med handen:
– Just nu låter jag det bara växa så får vi se vad som kommer upp, jag har ju ingen aning. Egentligen kan jag inget alls om sådant här. Jag har aldrig bott i hus förr.
Säger han, korrigerar sig en aning, minns att familjen flyttade till radhus när han var tolv, men då var det knappast han som behövde hålla koll. Därefter har det varit lägenhet.
– Nästa projekt är att fixa en tunna för regnvattnet om det kommer något, som han säger.
Här är han alltså nu. På heltid. Ensam med en katt bland de drygt 500 fastboende i socknen. I lugnet, gärna utomhus, han är en utomhusmänniska säger han.
Jobbet har han däremot inomhus, han arbetar med datateknik, anställd av Spotify sedan fyra år men i branschen sedan 1999 då han tog studenten.
Vi ska ta oss tillbaka dit, till datorernas värld, men också förstås prata om vad som verkligen fick honom att verkligen bosätta sig vid Ödehoburga på Fårö.
Men först – Älvsjö i södra Stockholm. Det var där han växte upp med mor, far och två yngre syskon, där han utvecklade sin tidiga dröm om att bli helikopterpilot.
Så blev det inte, blir inte heller, men fascinationen för dessa flygfän finns kvar.
Från sin sista adress innan Fårö hade han från lägenheten på Söder utsikt över Södersjukhuset dit lufttrafiken var betydande.
Alltjämt tittar han mot himlen när rotorbladen kommer vispande. Fast det där var en utvikning utan större relevans.
Nåväl. På somrarna höll familjen till i ett hyrt hus på en mjölkgård i Sörmland där han och barnen i trakten lastade hö och tog hand om bondkatter. Det födde inom honom en längtan till landsbygden, har han reflekterat i efterhand.
Att bo på en ö utan bro till det fasta landet tilltalar Mårten Gustafson som så sällan som möjligt lämnar Fårö.
Om han nu lever i en, på ett sätt, maklig takt så har de senaste 20 åren gått i ytterfilen.
Under gymnasietiden på medialinjen hade han grävt ner sig i programmeringskonsten och när skolan var över fanns det jobb överallt.
– Det var mitt i it-bubblan, det fanns hur mycket som helst bara man visste vad ett tangentbord var. På ett sätt kom jag kanske lite fel in i arbetslivet, det fanns inga hinder någonstans.
Han minns sitt första jobb, en it-firma i en sunkig lokal i Hallonbergens centrum, framför dem fanns bara en lycklig framtid…
…åtminstone tyckte en av aktie-ägarna det, för en dag kom en plötslig cateringleverans med skaldjurslunch, som från ingenstans.
– Så där satt vi, jag var 20, och åt hummer till lunch, klart att det inte var riktigt verklighetsförankrat. Men aktieägaren trodde på oss, på firman och ville ge oss uppmuntran och en klapp på ryggen.
Sedan dess är han i branschen, på Spotify sedan fyra år, före det bland annat tre olika anställningar inom Schibsted-sfären.
Han jobbar på distans från sitt lilla hemmakontor med grannens lamm strax intill. Försommaridyll. Ja, vi ska komma till vintern. Sköter sig själv, väljer i mångt och mycket sina arbetstider.
Det är något annat än före coronapandemin, vilken har stor del i att han befinner sig där han gör.
– I början var det jobb från huvudkontoret, något annat fanns inte. Men så kom pandemin och alla skickades hem och det funkar ju, visade det sig.
Mårten själv befann sig i Japan på semester när utbrottet av kom. Tydliga karantänregler på flygplatsen i Tokyo när han skulle hem, ingen beblandning med resenärer från Kina.
Och vet vi ju hur det gick, i mars 2020 blev Sverige – och världen – en helt annan plats än tidigare.
Från att ha varit en myllrande storstad blev Stockholm över en natt närmast postapokalyptiskt. Förutom smitta, sjukdomar och annat tyckte Mårten, säger han, att det faktiskt var rätt skönt.
– Ingen trängsel på gator eller i affärer, gott om plats, jag trivdes ganska bra med det.
Men sedan, på våren i fjol, när restriktionerna släppte och covid-19 inte längre bedömdes som samhällsfarlig och människor åter började umgås i det offentliga rummet…
– …kände jag att jag inte orkade med allt folk längre, det blev för mycket, jag kände att jag nog var klar med Stockholm.
Mårten Gustafson låter trädgården växa för att se vad som kommer upp, han har ju ingen aning. Ladan där bakom är också hans, ett nytt agtak ska på så småningom. Mycket finns att stå i för en storstadskille som blivit landsbygdsbo.
Mårten häller upp kaffe, i rabatten ropar tulpanerna rött och han berättar – för här måste vi ta ett steg tillbaka – att han haft Gotlands-bevakning på Hemnet i tio, kanske 15 år.
Ön i Östersjön har legat där som en framtida möjlighet och då, just då, dök det här stenhuset upp som kommande försäljning.
Det hade funnits tänkbara objekt tidigare, men för mycket renovering krävdes för att det skulle kännas överkomligt. Men det här gången var det annorlunda.
Ett stort steg, så klart. Från Stockholm med trafikljus och tunnelbana till Fårö där endast huvudvägen har asfalt. Eller kanske inte. Kanske var steget inte så stort.
– Det här fanns nog i mig sedan somrarna i Sörmland plus att jag är en naturmänniska. Även om jag har ett inomhusjobb har jag alltid varit väldigt mycket utomhus. Jag har gjort mina årliga vandringsresor till Kebnekaise-trakten.
Mårten Gustafson jobbar med it på Spotify sedan fyra år. Jobbet sköter han från hemmakontoret i det gamla stenhuset.
Till saken hör också en faster boende på Gotland sedan 45 år och två kusiner födda på ön.
– Så genom åren har tankarna vuxit. Jag gillar att det är en utpost, särskilt Fårö, en ö utan bro och den karga naturen.
Så när den där kommande försäljningen dök upp på Hemnet och det via mäklarkontroll kändes görligt slog han till. Lägenheten ut till försäljning och kontrakt på Fåröhuset skrivet i maj i fjol.
– Det kändes självklart. Det största steget tog jag i januari, februari när jag så definitivt kände att jag absolut klarar mig utan Stockholm.
Götgatan full av folk. Han har fått nog av det nu, Mårten Gustafson. Tacka vet han Fårö och dess stillsamma omgivningar.
Så här är han nu. Alla känner stockholmaren, stockholmaren känner ingen. Men trots allt fler och fler. Han har kommit bra in i bygdegemenskapen, så känner han det. Tagit plats, så krävs. Väldigt få ringer; ”Ska du hänga med?”.
– Det gäller att hålla koll på anslagstavlan på Ica Nyströms och själv ta sig dit där det händer något. Det är inga problem för mig, jag är nyfiken av mig och pratar gärna med folk.
Det är inte helt enkelt att som utsocknes ta plats i ett nytt sammanhang, tänker jag?
– Kanske det, men jag tycker det gått bra. Kanske är skillnaden att jag verkligen flyttat hit permanent. Att jag inte har någon annan bostad att återvända till. Det är verkligen här jag bor.
Måsten Gustafson gillar lugnet på Fårö, vintern också och den stjärnhimmel som finns då. Långt ifrån samma ljudföroreningar som i Stockholm.
I dag är han engagerad i det mesta; hembygdsföreningen, Fårö publiceringsfond, han spikar spåntak med gubbarna och när det blir täckating på sensommaren, då det gemensamt läggs nya agtak, kommer han att vara där.
Du bor och lever ensam, är du eremitiskt lagd?
Han skrattar till, det gör han ofta:
– Eremitiskt är kanske att ta i, men jag behöver mycket självsamhet, så är det, och har inga problem med att vara ensam. Jag trivs i mitt eget sällskap och så har jag ju katten också.
Men också, säger han, har polletten trillat ner hur mycket han genom åren faktiskt arbetat. Kanske hade han inte förstått det förrän han hamnade i lugnet och började reflektera.
I Stockholm fanns sällan tid för eftertanke, inte som nu:
– Nu inser jag att jag jobbat kanske 150 procent de senaste 20 åren, det har gått i ett. Äta, jobba, sova, det är en faktor kring att relationer sällan fungerat.
Han arbetar mycket nu också, men ”inte mer än en heltid”, som han uttrycker det. Och styr alltså även sin tid på ett helt annat sätt än förr.
Varje halvtimme trafikerar Trafikeverkets färjor den drygt en kilometer breda sundet mellan Fårö och Fårösund.
Men så var det det där med vintern. Kanhända, det finns det inget belägg för, men kanhända log Fåröborna aningen i mjugg när den här stockholmaren slog sig ner i Ödehoburga.
Det vita stenhuset, det som Fridolf och Jenny Werkander byggde 1914. Sex barn, en gris, en oxe, tio höns, gamla tidens självhushåll.
Längde sedan nu, men här kommer alltså en it-bubbla och landar i det karga landskapet. Så hur skulle det gå? Hur skulle han stå ut?
Hur gick det, Mårten?
– Jag tycker vintern var alldeles för kort. Jag trivdes verkligen bra. Inte så mycket snö, men två gånger kunde jag åka skidor här ute på fälten. Och mörkt var det ju, det är det i Stockholm också men här är det mörkt på ett bättre sätt.
Inga ljusföroreningar, menar du?
– Precis, stjärnhimlen över Fårö är enorm, i Stockholm ser man aldrig några stjärnbilder. Det är en helt annan närhet till livet och till sig själv här.
Under arbetsdagarna såg han då alltid till att ta en rejäl lunchpromenad, två, tre timmar, för att riktigt lapa dagsljus. Sedan smakade kaffet inför eftermiddagens arbetspass extra gott.
Förutom vänner och familj, vad saknar du från Stockholm när du är på Fårö?
– Jag har alltid tyckt om krogen som vardagsrum, där finns en anonymitet som kan vara trevlig att försvinna in i. Ta sin bok, sätta sig på något hak och vara själv fast bland folk. Det är väldigt avlägset här.
Så hur tänker du framåt, är det här du kommer att bo nu?
– Vad som händer framöver vet ingen, men just nu bor jag här. Det räcker för mig.
DU&JAG, Mårten Gustafson.
Snart inleds besöks-sommaren, Mårten har inte upplevt den ännu. Då kommer trafiken att vara tät ute på stora vägen.
Köerna långa, stränderna fulla, långt ifrån så öde och inbjudande som de var när han badade långt fram i oktober.
Sedan går sommaren, det blir höst och han är åter ensam med sin nya ö och de invånare som bor där. Då är allt på riktigt igen; kargt, sant och nära.
Då – och nu – kan han ses promenera kors och tvärs. Lämnar heller inte Fårö om inte nöden kräver. Det är ju här han valt att bo.
– Varje dag jag inte behöver bilen är ett plus. Inte av miljöskäl eller ekonomiska skäl utan bara av det faktum att det är sköt att skrota runt hemma och pula med något i min ensamhet.