DU&JAG
Sarah har tvingats dela sin pappas låtskatt med en hel värld. ”Idas sommarvisa”, ”Lille katt”, ”Snickerboa” och ”Sjörövarfabbe” är sånger och melodier som aldrig kommer att tystna.
Som barn, och inte heller senare, var det inte helt enkelt att förhålla sig till.
När den där sommarvisan sjöngs på hennes egna skolavslutningar kunde hon rent av känna det lite skämmigt, minns hon.
– Men så är det väl i en viss ålder, då är allt som förknippas med ens föräldrar pinsamt, funderar hon. Nu är det min dotter som sjunger de sångerna. Nu tycker jag bara det är fint att de lever vidare.
För så är det, det är pappa Georg Riedel, hyllad och prisad jazzbasist och kompositör, som satt melodi till så många av världens bästa Astrid Lindgrens sånger.
Vi ska komma till det i den här intervjun, som ju bevars inte ska handla om Sarahs far. Men allra först gräver vi där vi står – på Fårö.
Sarah Riedel är sångerska, musiker och kompositör. 2010 albumdebuterade hon i eget namn med ”Memories of a Lost Lane”, 2014 kom debuten på svenska, grammisnominerade ”Genom natten” och 2016 kom det hyllade samarbetet med poeten Kristina Lugn ut på skiva. Sarah har gjort den jazziga visan till sin musikaliska värld.
Fårö, ja. För Sarah är det världens mitt, trots att hon är född, uppvuxen och bosatt i Stockholm.
Här betar lammen, här väser vågorna, här är himlen hög och sikten fri, här svävar havsörnen; på sina väldiga vingar breder den ut sig över oss människor som lånar dess marker.
Sarah bor vid Lansa men vi träffas vid kyrkan, coronasäkert, det är för mycket folk där hemma, säger hon.
Och då valde du just den här platsen, varför?
– Det är mittpunkten på Fårö och dessutom har jag en så stark relation till kyrkan, inte minst genom Barnkörveckan. Mina föräldrar var med och startade den och vi repeterade ofta här och hade konserter. Den ligger vackert…en verkligt trygg plats.
Pappa Georg har en lång historia med Fårö och när familjen väntade Sarah köpte han och Sarahs mamma huset vid Lansa.
Där är Sarah så ofta hon bara kan. Sommar som vinter som höst och vår. Att lämna Södermalm för det fria gör gott för själen.
– Jag gick faktiskt en termin på Fårö skola, höstterminen i ettan. Så kärleken till den här ön är verkligen djup.
Söder kan vara ängsligt men det är där hon valt att bo.
– Man kan säga att jag har ett kluvet förhållande dit. Där finns familjen, släkten, arbetsrelationerna…men man kan också undra var fokus i livet ligger.
Hur då, menar du?
– Där vi bor, vid Mariatorget…det är viktigt hur man ser ut, hur man bor, vad man äter, all sån yta och det är lätt att dras med. Men nu under coronavåren märker jag att lite av det där ändå försvunnit, som om folk hittat tillbaka till kärnan, på något sätt. Även vi, vi har tillbringat mycket tid i skogen i Nackareservatet.
När jag inför en del intervjuer förklarar vad jag tänker att de ska handla om tar jag ta en låttitel av en av mina musikaliska favoriter, Lasse Tennander, till hjälp; ”Om livet och kärleken och konsten att stämma en gitarr”.
Jag har dock sedan aldrig frågat om just detta. Inte förrän nu.
Så när vi sitter i skuggan under den flyende sommarhimlen – vit klänning, grönt gräs, stenmurar med hälsningar från miljoner år – intill kyrkogården där Ingmar Bergman vilar undrar jag:
Hur är livet, Sarah?
– Ja, du, det är speciella tider, vilket är väldigt påtagligt inte minst i kulturbranschen. Men mitt i all osäkerhet har det samtidigt infunnit sig en viss frid. Man skalar ner och sätter fokus på andra saker. Eftertänksamhet, kanske. Det finns något positivt i det.
Och kärleken, hur står det till med den?
– Jo, tack, bra. Jag lever med Viktor, pappa till vår dotter. Det är jag glad för. Vi spelar ihop också och det ger så klart extra samhörighet.
Gitarren, då? Kan du konsten att stämma en gitarr?
– Helt ärligt så kan jag bara ta några få ackord, jag borde kanske lära mig några fler. När jag skriver musik använder jag piano. Så nej, den konsten är jag inte särskilt bra på.
Strax intill där vi sitter, Sarah och jag, vilar alltså sedan 2007 den världsberömde filmskaparen Ingmar Bergman.
Sarah har sjungit vid Bergmanveckans invigning, hon fascineras av hans filmkonst men träffade honom aldrig.
– Jag vinkade till honom en gång när jag var ute och red och när jag sommarjobbade på Friggars serverade jag hans familj ibland, men han själv var aldrig med, minns hon.
I juli 2004 var Bergman sommarvärd i P1 och ställde då den retoriska frågan ”varifrån kommer musiken?”.
De pratade om det häromdagen, hon och Viktor, säger hon. För vissa är komponerandet matematiskt intellektualiserat men för Sarah kommer den intuitivt, säger hon.
Det har tagit tid för henne att förstå att det är så det går till.
Det krävs intensivt arbete, varje sten måste vändas, varje ton provas…men när melodin slutligen kommer är det som att den redan finns.
Hon drar parallellen med långdistanslöpningen (vilket hon poängterar inte är hennes främsta gren), allt slit som krävs innan man till slut kommer in i ett flow där det närmast går av sig självt.
– Man måste kämpa sig fram, men så i lyckliga stunder finns den bara där, melodin. Det är ett sällsamt tillstånd, ler hon.
För hon valde alltså musiken, Sarah. Det var naturligtvis inte helt givet. Hon har fem syskon, bara ytterligare ett har tagit samma väg.
Att ha det arv hon har är inte nödvändigtvis oproblematiskt.
Nej, säger hon och funderar:
– Jag har känt att jag behövt bevisa ganska mycket längs vägen, att jag faktiskt står för mig själv som musiker.
Just för att du har det efternamn du har, alltså?
– Ja, det är ofta första frågan; ”är det din pappa?”. När jag gick på Musikhögskolan sa läraren ibland ”det här kan du väl redan?”. Nej, det kan jag inte! Jag är en egen person, inte min far.
Ibland har irritationen växt när det i ideliga recensioner refereras till hennes bakgrund. Och i början av karriären gjorde hon helt medvetet en typ av musik som låg så långt som möjligt från ”Jazz på svenska”.
”Jazz på svenska” är tidernas mest sålda svenska jazzskiva med bland andra Jan Johansson och just Georg Riedel.
När hon nu ser bakåt, till första albumet i eget namn, kan hon känna en stor ömhet för den yngre Sarah, säger hon.
– Jag var ganska hård mot mig själv men också modig, jag brydde mig inte om den skulle sälja eller vilken genre det var, jag valde min egen väg. I dag tänker jag nog mer. Men det är viktigt att hålla fast vid modet.
En milstolpe i karriären var första skivan på svenska, ”Genom natten” (2014). Där uppbådade hon just det där modet. Pianodriven visa med en lillfinger jazz.
– Jag hade sjungit mycket Cornelis, Tranströmer, Barbro Lindgren, Kristina Lugn…och att efter det skriva något eget på svenska, det var ett stort steg.
Inget felsteg dock, visade det sig. Skivan blev nominerad till en Grammis och fick goda vitsord.
I dag har hon omfamnat även Astrid Lindgrens sångskatt, den som Georg satt toner till.
Det har krävt sina år att landa trygg i sitt eget uttryck för att ta det steget.
Hon plockar en bild ur minnet, en bland många:
– Härom året var jag på turné med Norrbotten Big Band och jag minns särskilt en konsert i Pajala, där var flera nysvenskar där som sjöng med i ”Lille katt”. De hade haft den i sin svenskundervisning. Det var fint.
Just ”Lille katt” var för övrigt Sarahs debut på skiva. Som femåring sjöng hon in den till albumet ”Världens bästa Astrid” där sago-Astrids mest älskade sånger samlades. En skiva som en gång snurrade så många varv hemma hos mig och gav ro åt en vattkoppsklig dotter.
Under förra hösten och gångna våren har Sarah varit i barnens värld även yrkesmässigt. Hon tonsatte då författaren Stina Wirséns texter till föreställningen ”Får jag vara med?”, en musikal från fyra år.
Med urpremiär den 13 februari sattes den upp i ”Lejonkulan” på Dramaten. Sedan vet vi vad som hände i Sverige och världen.
– Vi hann spela 25 föreställningar, 50 ställdes in. Det var brutalt. Brutalt, verkligen. Ingen vet om det blir något mer, allt är så osäkert.
Ett par sånger är utgivna på Spotify. Övriga ska spelas in under hösten. Där är hon nu, i musiken.
Vi ska strax ge oss av till lilla staden Karlovy Vary i nuvarande Tjeckien, men först till en sekvens med frågor hon aldrig tidigare fått i intervjuer.
Idén är ogenerat stulen från podcasten ”Värvet”, men blir inte sämre för det. Så därför:
Hur gick det senast du var hos tandläkaren?
– Bra, inga hål.
Vad gör du dig aldrig av med?
– Generellt är jag dålig på att göra mig av med saker, men…mina dagböcker. Jag skriver inte nu men jag skrev flitigt när jag var yngre, alla finns sparade och kommer aldrig att kastas.
Vilken tid gör du på 100 meter?
– Ingen aning, det har jag inte sprungit sen skolan. Idag går jag på yoga, där hämtar jag kraft.
Om det på din lokala pizzeria fanns en ”Sarah special”, vad skulle den innehålla?
– Den skulle vara ganska salt, sardeller kanske. Salt, tunn och knaprig.
Varför är du inte hårdrockare?
– Du, det har jag aldrig funderat på. Jag tror inte jag har de röstresurserna. Och så är det lite för hårt för min personlighet.
Undantaget Stockholm och Visby, vilken är din favoritstad?
– Göteborg, skulle jag säga. Där bodde jag när jag gick Musikhögskolan, en ljus och fin stad.
…och nu alltså till en helt annan stad i världen, kurorten Karlovy Vary i västra spetsen av nuvarande Tjeckien, inte långt från tyska gränsen. På svenska kallas den Karlsbad.
På 1930-talet tillhörde den Tjeckoslovakien och ligger i en del av Europa där historien hänt. Via datorn tar jag mig dit; bergen, slätterna, floden Eger som passerar.
Här levde Sarahs farföräldrar och här föddes pappa Georg, här växte sig antisemitismen stark och här kom tågen sedan att rulla mot koncentrations- och utrotningslägren under andra världskriget (1939-45).
Sarahs farmor var judinna och när tiderna hårdnade under nazitysk flagg fann farfar det för gott att ta med familjen och sedan bosätta sig i Sverige.
Det var 1938. Georg var då fyra år, precis som Sarahs dotter är i dag. Hon som springer över hedarna under Fårös himmel eller över den sällsamma sanden på Norsta Aura och ger Sarah innerlig kontakt med sina egna barnaår.
– Pappas mormor blev kvar, hon ville inte lämna sitt land och dog senare i Auschwitz.
På vilket sätt har det präglat dig, tror du?
– Jag vet inte, men säkert på många sätt. Särskilt kanske genom att det funnits en mörk del i familjehistorien som det inte pratats om så mycket. Det har kanske varit för svårt att närma sig. Så är det nog för många som tvingats fly. Det var tungt att bära för min farmor att hennes mamma blev kvar. Och oron försvann förstås inte när de kom till Sverige, det fanns mycket antisemitism här och freden kom inte förrän sju år senare.
Tre gånger har hon själv varit på besök, men familjen har ingenting kvar i trakten. Någon annan bor i huset som lämnades.
– Om inte min farfar varit så insiktsfull och medveten som han var hade allt blivit på ett annat sätt…
Det är för övrigt tack vare sitt judiska arv Sarah heter som hon gör. H:et lade storebrorsan till, men Sara kommer från gamla testamentet, så gör även Noomi och Channa som två av hennes systrar heter.
– Hebreiska namn som en länk till vårt ursprung, det är fint, tycker jag.
Veckan innan den här intervjun har Sarah och Viktor deltagit vid invigningen av ett minnesmärke på Fårö kyrkogård för det stora antal som flydde till Gotland från Baltikum under kriget, över 10 000 personer tog sig i land på ön.
Lilla Anny Himmest avled strax efter att hennes familj kommit i land vid Langhammars efter två dygn till sjöss i en öppen båt.
Anny begravdes på Fårö kyrkogård den 25 september 1944 och hennes gravsten står nu som symbol för de många som flydde för sina liv.
En symbol som på sätt och vis även den innefattar Sarahs egen släkts historia.
Mycket mörker i de senaste frågorna. I den mån du har ett eget mörker, var gör du av det?
– Ett sätt är att sjunga, det är en bra form att bearbeta känslor. Det liksom renar kroppen, sång borde skrivas ut på recept. Verkligen, sång är helande.
Över Fårö har himlen den här dagen strukits blå med den bredaste penseln, i vinden viskar musiken, det är en dag i livet.
I framtiden väntar en uppföljare till ”Genom natten”, någonstans där ute finns sångerna, de ännu inte sjungna.
Det är en tid av reflektion, av förtröstan men också av förväntan på vad som kommer sedan. Efteråt.