Ulrika Bibb på sin barndoms Fårö-stränder. Härifrån kom hennes mamma Barbro Werkelin, här tillbringade hon sina somrar och har även bott några år på ön.
DU&JAG
När den här intervjun är över och vi sitter och småpratar i solen, Ulrika med rötterna på Fårö och jag, kommer jag på att jag tappat bort en rätt central fråga.
Jag anar svaret, men ställer den ändå:
Hur mår du nu, idag, så många år efteråt?
Ulrika skiner, det gör hon ofta, glädjen och ödmjukheten över det mesta tycks nära, öppenheten är stor:
– Jag mår bättre än någonsin. Jag är på rätt plats i livet, tänk att det kunde bli så här. Så tacksam är jag över det jag har.
I dag lever hon med sin hjärtas kärlek, den internationellt renommerade bluesartisten Eric Bibb, vars rötter finns i New York. De turnerar runt världen tillsammans, i februari väntar Australien.
För tio år sedan var däremot det mesta mörker. En cancertumör i tungan gjorde att hon riskerade att inte någonsin mer kunna tala och i värsta fall mista livet.
– Men jag tog mig hel ur sjukdomen. Det är därför jag gärna vill berätta, för att vara stöd till andra. Ibland är jag tillbaka på lasarettet och sjunger, jag vill ge något tillbaka för all hjälp jag fick, berättar hon. Vända det hemska till något meningsfullt.
Eric Bibb framträdde nyligen på Visbyfestivalen med sin akustiska blues. På scen hade han hjälp av hustrun Ulrika och även hennes bror, Daniel Werkelin.
Och så är det, Ulrika har – liksom sina syskon – rötterna på Gotland och Fårö.
Där, vid Mölnor backe, växte mamma Barbro Werkelin upp, liksom generationerna före henne. Barbro som senare kom att flytta till Lidingö, träffa Hugo från Östergötland en kväll på Skansen och sedan bli mor till tre ungar, förutom Daniel också storebror Micke.
Hon berättar, Ulrika, när vi ses ett par dagar efter festivalen.
Berättar om musiken i hemmet, mammans dragspel och pappans fräcka visor till gitarr, om mammas ständiga längtan tillbaka till den lilla ön, flytten åter 1993, hennes samlande av allsköns saker vilka så småningom lade grunden till Fårö museum.
Även Ulrika, född Werkelin, har bott på Fårö i perioder. I fyra år i början av 90-talet, ytterligare fem i tidigt 2000-tal.
För att inte tala om alla barndomssomrar mellan hed och himmel.
Då, förr, levde generationer sida vid sida, hus vid hus som i en liten by. I dag är många av husen avyttrade men två av dem finns kvar i släkten.
Under Gotlandsvistelsen var hon och Eric på besök på Fårö, besökte platser där hon lekt som barn, gått längs vattnet, känt och mints.
Ulrika Bibb och maken Eric hitta hem i varandra, nu reser de jorden runt med sin musik. Eric som artist, Ulrika som assistens som alltid också sjunger några låtar.
Det var inte första gången. Deras allra viktigaste besök noterar vi till den 12 augusti 2015. Då gifte de sig på den kilometerlånga Norsta Auren-stranden.
En glädjens och hemkomstens dag, en dag de verkligen kom hem i varandra, så många år sedan deras allra första kontakt och när mörkret äntligen skingrats.
– Det var en given plats, det var där jag så många år tidigare för första gången hade hört Erics namn. Att det sedan skulle bli vi…
Vi ska ta oss till sjukdomen i den här artikeln, den som krävde två kirurger och två plastikkirurger i en 15 timmar lång operation på Universitetssjukhuset i Örebro i sen juni 2010.
Då skars en tre gånger fem centimeter stor tumör bort från tungan, och ersattes med muskelvävnad från Ulrikas vänstra underarm.
Vi ska ta oss till rehabiliteringen också och hur talet så småningom verkligen kom tillbaka.
Men alltsammans löper egentligen parallellt så därför krävs att vi börjar med musiken och Studio Bä-Bä på Fårö om vi ska få någon styrsel på det här.
Finns det en studio kan man lika gärna spela in en låt. Eric och Ulrika Bibb passade på under besöket i Sandkvie-studion i samband med Visbybesöket i sen augusti.
Mycket musik i hemmet på Lidingö, alltså. Ulrika spelade en del men sjöng mest, sången kom att bli hennes väg. Viljan att nå fram var stark.
I slutet av 80-talet köpte syskonen Werkelin ”Halkans” studio i Stockholm, Jan ”Halkan” Hallquist som är legendarisk inom musikkretsar och som i evighet drivit gitarrbutik på Södermalm.
Studion fraktades till Fårö, döptes till Studio Bä-Bä och där kom också en obskyr skiva med projektet ”Militant front mot bro till Fårö” till, men det är en annan historia som vi passerar här och därmed lämnar relativt obegriplig.
– Jag sjöng en del live och spelade även in demos som jag inte visste vad jag skulle göra med. Så träffade jag Peeter Umblia på stranden en dag. Jag visste att han hade kontakter i branschen. Så jag berättade om min senaste demo…
…och fick rådet att skicka dem till Eric Bibb. Eric Who? Eric Bibb? Hon hade inte en aning.
En ny bekantskap för Ulrika, men redan etablerad i Stockholms musikvärld.
Eric är född i New York, pappa Leon var sångare och skådespelare och aktiv i medborgarrättsrörelsen på 60-talet sida vid sida med namn som Martin Luther King, Harry Bellafonte, Pete Seeger och Joan Baez.
En gång dök Bob Dylan upp i vardagsrummet i Queens, Eric var elva och tydliggjorde iförd pyjamas för den geniförklarade poeten att han minsann också spelade gitarr.
22-årige Dylans musikaliska råd till den lille pyjamaspojken var: "Keep it simple, håll det enkelt".
Stockholm kom att bli Erics plats redan på 70-talet, men vid tillfället, då Ulrikas demo damp ner i hans låda, bodde han i London.
Eric, som sitter med en stund under intervjun, berättar:
– Jag gillade hennes röst. Jag hade en del låtar, ballader, som inte passade in i min repertoar så jag ville höra henne sjunga någon av dem.
Och så blev det, Ulrika sjöng in sången ”For you” varvid arbetet med en soloskiva inleddes. Men det tog tid, Eric var ständigt på turné och spelade in egna plattor, till dags dato runt 40 stycken.
Men plötsligt hände det. 2005 gjordes de första inspelningarna i Stockholm, 2010 kom albumet ”When You Smile” ut. Releasen firades med en konsert på ett fullsatt Berns i Stockholm.
– Åh, det stämde så bra, det hände något med min röst när vi spelade tillsammans, som om rösten hittat hem. Jag var och är så glad för den där skivan!
Den här hammondorgeln stod i Ulrika Bibbs barndomshem, sedan länge finns den i Micke Lyanders Sandkvie-studio.
Men lyckan var inte fullständig, för något inom henne var fel. Ett litet sår på högra sidan av tungan hade uppkommit i december 2009 och ville aldrig läka.
Pappa hade tidigare diagnosticerats med cancer i tungan, därför var Ulrika relativt tidig med att söka vård på Nyköpings lasarett, Nyköping där hon bodde då och alltjämt bor.
Svaret efter undersökningen en bit in i januari var en lättnad, ”bara en inflammation”.
– Men det blev bara värre och värre, tungan svullnade men jag fortsatte leva i förnekelse. Jag hade ju på papper att det inte var något farligt…kan du fatta, hur kan man stänga av verkligheten så totalt som jag gjorde!
Först i maj, fyra månader senare, fick hon kallelse till en uppföljande undersökning. Och inget hade hon gjort för att få komma tidigare trots att tungan smärtade; ”det var ju inget fel på mig, det hade jag papper på”.
Proverna talade sitt tydliga språk, och när hon verkligen fick besked om hur det var beställt…
– …var känslan inte bara förskräckelse utan även lättnad.
Lättnad? Hur då?
– Någon annan tog initiativet och det fanns en plan. Jag hade levt i ett privat relationskaos en tid som tagit all kraft, jag var ensam med två barn och nu…nu var det bara fokus på mig samtidigt som jag lämnade över mitt liv i någon annans händer. Det gav mig faktiskt ro och riktning just då.
Bara ett par veckor senare genomfördes operationen, ledd av kirurgen Mathias von Beckerath. En yrkesperson Ulrika håller högt och som med åren blivit en nära vän till familjen.
Ett 15 timmar långt ingrepp följt av sex veckors vila, därefter sju veckors strålning och cellgifter då hon inkvarterades på patienthotell i Örebro.
…och där hemma såg släkt och vänner till att barnen, Hedvig och Herman, då tio och tolv, kom till skolan och fick såväl mat som kärlek.
Om det är något Ulrika inte skulle vilja vara utan så är det insikten av hur mycket mänskliga hjärtan kan rymma.
– Att bli uppfångad och framburen på det vis som jag blev…det var något helt enormt. Det lär en att uppskatta vad som är viktigt i livet, som vänskap och kärlek.
DU&JAG; Ulrika Bibb.
I dag är Ulrika friskförklarad och talar utan problem. Hon har även fått skadestånd sedan hon anmält vården för att ha missat hennes tumör.
Men det fanns tider då hon var på botten. Konvalescensen var lång, det tog ett år innan hon åter började jobba som undersköterska inom hemtjänsten, vilket hon gjort i 25 år av sitt liv.
Under denna tid avled även hennes föräldrar, vilka då flyttat till Nyköping, med bara ett halvårs mellanrum.
Dessutom oron att inte någonsin kunna prata och, efter operationen, inte kunna tala rent och begripligt.
Sången, för all del. Men mest det vardagliga. Hur skulle det bli för barnen med en mamma som inte kunde tala?
– Jag kryssade en dag i taget i almanackan. I början lät det som jag hade en potatis i munnen, men efter hand gick det bättre. Att få i mig mat och dryck var en heltidssyssla.
Hon spelade in sig själv på sin mobil en gång i månaden, lyssnade och hörde framstegen. En bra väg, tycker hon.
Med vart tog då Eric vägen i allt detta? Jo, under sjukdomstiden hade de inte längre någon kontakt. Det blev ett album, inte mer. Nu var de var och en i sin egen värld.
Men i augusti 2013 gick Ulrika på en av hans många konserter, då på Stockholm Folk Festival på Hesselby slott.
Nog för att det tidigare funnits intresse från båda håll men denna dag stod stjärnorna uppenbarligen rätt.
– Ja, skrattar Ulrika. Det hände någonting där och då.
”I was born to be your loving man, the one who wears a panama-hat” som han sjunger i låten ”Born to be your man” från 2016, en låt om ödet och vad som möjligen är predestinerat.
Hatten, hans varumärke, och den livslånga kärleken fångad i en och samma strof.
I dag bär hon erfarenheterna från sjukdomstiden inom sig, tacksamheten också, den att ha kommit åter till livet. Den friske har tusen önskningar, den sjuke bara en, som det brukar sägas.
Hon sade upp sig från sitt jobb inom hemtjänsten 2016 och ägnar nu all sin tid åt att arbeta som administrativ assistent åt Eric.
Rättare: De ägnar all sin tid åt varandra.
– Vi började ganska tidigt spela och sjunga ihop. I början fick han dra i mig, jag hade mest fokus på det som inte lät bra, men ju mer tiden gick desto bättre lät det.
Eric och Ulrika Bibb under deras konsert på Visbyfestivalen i augusti.
De har nu även gjort en duo-platta, den heter ”Pray Sing Love” och kom 2018.
Under pandemin har det mesta stått stilla men nu är resandet igång igen. I år har de valt att hålla sig inom Sveriges gränser, men tidigare har de turnerat tillsammans i Frankrike, England, Irland…och i februari väntar alltså en Australien-turné.
– Det är märkligt hur livet kan ändras. Så mörkt och kaotiskt det var en tid, och nu har vi det här!
Vad är viktigt i livet i dag?
– Att må bra. Att barn och barnbarn mår bra. Det är det enda som är riktigt viktigt, är det inte?
Universitetssjukhuset i Örebro.
Hon valde tidigt att vara öppen med sin sjukdom med förhoppningen att därigenom kunna peppa och stödja andra i samma situation.
Ett par gånger har hon varit tillbaka i Örebro och sjungit för sjukvårdspersonal och elever, inte sällan rörs de till tårar över hur bra historien slutade. Det är viktigt för dem i sin profession att även möta dem det gått väl för.
– Vi har också spelat in några videor där vi spelar och sjunger tillsammans och som används på kirurgen för att ge stöd och hopp åt patienter.
Det hade, säger hon, varit värdefullt för henne inför de operationer hon hade framför sig. Det finns aldrig några garantier, men att i alla fall se hur det kan bli på andra sidan.
Det är annars lätt att mörkret förmörkar precis allt.
– Jag känner att det är vad jag kan göra och jag måste göra det. Om jag kan hjälpa en enda människa med min historia och vår musik, då vill jag göra det.