Dagligen hugger Aina Hjärne ved, till bland annat vedspisen i köket. Då får hon både frisk luft och motion.
Allra längst upp på Fårö, strax intill fyren, bor Aina Hjärne, 87 år. Hon har bott i huset själv sedan hennes man gick bort för 16 år sedan, och trivs ganska bra med att vara ensam. Men det gångna året har inneburit mer ensamhet än Aina är van vid. Med sina tre döttrar i Skåne, social distansering och restriktioner har det varit svårt att träffas.
– Jag har många jämnåriga som tycker att det är hemskt, berättar hon, där vi sitter på gräsmattan utanför huset och försöker fånga de svaga solstrålar som erbjuds i mars.
Familjen har varit svår att träffa fysiskt under året.
– Min ena dotter fyllde 60 i våras och jag skulle ha åkt till Skåne, men då började det gå ut larm om resande och det kändes inte bra att åka.
Förutom döttrarna har Aina Hjärne även tvingats vara ifrån barnbarn, och ett barnbarnsbarn som föddes under pandemin har hon bara sett på bild.
– Det känns fel. Man vill ju bara krama om det där lilla barnet.
Aina Hjärne arbetade tidigare som lärare i Skåne, och flyttade efter pensionen med sin man till huset på Fårö. Därefter har hon varit aktiv i diverse föreningar, något som hon nu mestadels lagt på hyllan.
– Jag är fortfarande aktiv i kören "Fårö fröjd", men nu får vi ju inte ses. Den saknar jag. Att sjunga livar upp en och vi har haft väldigt kul tillsammans, säger hon.
Men det går ingen nöd på Aina Hjärne. Värre hade det varit om hon bott i en lägenhet tror hon, nu finns ju naturen utanför ytterdörren och alla bestyr som kommer med att vara husägare.
– Jag hugger ved, jag har mina odlingar och rätt ofta går jag ner till stranden och det är väldigt skönt. Sedan har jag brevlådan en bit bort, så det blir en promenad på 1,5 kilometer fram och tillbaka. Oftast går jag dit och hämtar tidningen innan frukosten, då kommer jag igång.
Även andra intressen upptar hennes dagar.
– Jag lyssnar på radio, tittar på filmer och läser böcker. Jag är med i det här "Boken kommer" när de åker ut med böcker till ens hem, det är jättebra.
Aina Hjärne har sin kusin boendes i närheten på Fårö, och de träffas två gånger i veckan för att träna och fika.
– Han har träningsmaskiner hemma, så då tränar vi i 40 minuter och sedan fikar vi. Han är den enda jag träffar på det sättet, berättar hon.
En av döttrarna har hjälpt mamma att installera Skype på datorn, vilket gett ljusglimtar i tillvaron.
– Varje lördag ses jag och ett eller flera av barnen på Skype och gör Melodikrysset tillsammans en timme. Sedan pratar vi en timme efteråt, säger Aina Hjärne, och fortsätter:
– Jag har haft väldigt stor glädje av det. Det är stor skillnad att kunna se varandra.
Aina har ett barnbarnsbarn som föddes under pandemin som hon ännu inte kunnat träffa. "Det känns fel", tycker hon.
Nu är hon även färdigvaccinerad, efter att ha tagit bilen i två omgångar och fått sina doser på vårdcentralen i Slite.
– Det känns bra, jag tvekade inte. Att vara vaccinerad har gjort att jag vågar gå in i butiken igen här på Fårö, men jag har fortfarande munskydd. Tidigare har jag beställt varor som personalen levererat utanför, men nu när jag kan gå in träffar jag i alla fall lite folk.
Vad är ditt tips till andra som är i samma situation och kanske känner sig ensamma?
– Att ringa varandra! Det är jätteviktigt att man håller kontakten och pratar, säger Aina Hjärne.
Vad längtar du mest efter när pandemin är över?
– Att få träffa barnen. Att de kan komma hit och bo eller att jag kan resa till dem igen.