Clark Olofsson och två personer ur gisslan i en klassisk bild från PK-Banken på Norrmalmstorg i Stockholm 1973. Att gisslan tog gärningsmännens parti ledde till det psykologiska begreppet "Stockholmssyndromet".
DU&JAG
Den 23 augusti 1973 klev en rånare in på Kreditbanken vid Norrmalmstorg i Stockholm, sköt en skottsalva i taket och skrek: ”The party starts. Down on the floor!”
Men istället för att ta pengar och dra tog han fyra personer som gisslan i banklokalen. Dessutom begärde han tre miljoner kronor i kontanter samt att landets mest ökände brottsling Clark Olofsson skulle transporteras till banken från fängelset i Norrköping.
Det hela kom att utveckla sig till ett sex dagar långt gastkramande gisslandrama som följdes av hela världen och som gått till historien som ett av tidernas mest omskrivna kriminalfall.
I händelsernas centrum fanns under den första dagen en kriminalinspektör född på Fårö, Ingemar Warpefelt, Göran Warpefelts pappa.
Ingemar blev skjuten i handen, ett skott som satte punkt för hans yrkesliv.
Den här intervjun har tidigare publicerats i blad och på webb, nu kommer den igen i en omarbetad och uppdaterad version.
För nu är Norrmalmstorgsdramat åter aktuellt i samband med den sex avsnitt långa Netflix-serien "Clark", baserad på Olofssons bok "Vafan var det som hände?".
Han är inte helt förtjust, Göran.
– Vad är meningen med det här? Varför ge en sådan människa denna enorma uppmärksamhet? frågar han sig.
Ja, vad tror du?
– Jag vet inte...så många gånger som han framställts som en hjälte. Men vad är det för förebild? För mig är han ett svin, inte bara för vad han gjorde mot pappa. Tänk så många som fått fara illa på grund av honom och hur mycket han kostat samhället.
Vi ska återkomma till Görans frustration, vi ska även ta ett par ord med Vilhelm Blomgren, den gotländske skådespelaren som har en tung roll i serien.
Men först återvänder vi till den tidigare publicerade intervjun, gjord för fyra år sedan i sommarhuset vid Lansa på Fårö.
Det var pappa Ingemar som redan 1947 köpte de 56 000 kvadratmeterna mark vid Lansa, men först tjugofem år senare fraktade dit en gammal valstuga från Stockholm.
Nu är fastigheten såld sedan något år, det fanns inte längre möjlighet att ha den kvar.
– Allt har sin tid, nu har vi bara Stockholm, säger Göran från lägenheten på Norrtullsgatan, där han lever med hustrun sedan 50 år, Solveig.
Göran Warpefelts pappa blev skjuten i handen i dramats inledningsskede. "Han blev aldrig sig lik efter det och hade smärtor resten av livet".
Ingemar Warpefelt föddes på Skär 1916, då med efternamnet Jacobsson. Warpefelt tog han sig senare, som en hälsning till sitt ursprung och den gotländska nationalsporten varpa.
Under småbarnsåren flyttade han med familjen till Lansa där han kom att växa upp, men lämnade hemön för Stockholm redan i knappa tjugoårsåldern och sökte sig till polisyrket.
Han kom att arbeta som patrullerande polis i Stockholms innerstad, stor till växten backade han inte ens för de tuffaste uppdragen.
I april 1971 var han med vid stormningen av Jugoslaviens ambassad på Strandvägen där kroatiska aktivister barrikaderat sig och öppnat eld. Hans insats där väckte stort gillande hos hans överordnade.
Men händelserna vid Norrmalmstorg den där torsdagsförmiddagen drygt två år senare kom dock att bli början till slutet för den gotlandsbördige polisen.
– Pappa blev aldrig sig själv efter det och kom aldrig tillbaka i aktiv tjänst. Utåt försökte han visa sig stark, men jag vet att han led mycket i ensamhet, säger sonen Göran.
Sverige i augusti, 1973. Olof Palme var statsminister, det rådde oljekris, Hootenanny Singers dominerade på Svensktoppen med "Omkring tiggarn från Luossa" och på ett sjukhus i Helsingborg låg ”gamle kungen”, Gustav VI Adolf, på sitt yttersta. Han dog sedan den 15 september och efterträddes på tronen av Carl XVI Gustaf.
Den 23 augusti vändes hela Sveriges blickar mot Norrmalmstorg i centrala Stockholm.
”The party starts. Down on the floor” skrek rånaren i banklokalen och tog fyra personer som gisslan.
En planerad gisslantagning hade aldrig tidigare skett i Sverige. Larmet från banken nådde polisen klockan 10.06.
Rånaren skulle senare visa sig heta Jan Olsson, vars syfte med hela operationen var att få Clark Olofsson släppt ur fängelset i Norrköping där han avtjänade sex år för rån, Clark som han lärt känna då de båda satt på Kalmarfängelset.
Så här skriver Jan Olsson i självbiografin ”Stockholmssyndromet”, utgiven 2009, om vad som inträffade en knapp kvart senare:
”Jag ser en man med pistol som siktar mot mig. Jag frågar ”Are you a swedish policeman?”, han svarar ”Yes, I am”. Jag trodde denne var en pellejöns, han riktade en Walter-pistol 7,65 mm mot mig och tre banktjänstemän när jag hade en fulladdad k-pist runt halsen. Men jag såg att han menade allvar, jag svepte undan flickorna, la an och sköt ett skott vid sidan om honom. Jag siktade sedan mot hans högra hand och träffade, precis som jag ville. Han tappade sin pistol och försvann bakom hörnan”.
Göran Warpefelt minns ända hit den stund då telefonen ringde på Ford Motor Company i Wärtahamnen där han arbetade som programmerare: ”Din pappa har blivit skjuten!”.
Hela världen stannade för en stund:
– Han var ju polis och man visste att sådant här kunde hända, men när det sedan verkligen händer...det kom som en chock, man förtsod ju först inte vad det var frågan om, säger han.
Ett helt land följde dramat i centrala Stockholm i det sena augusti för snart 49 år sedan.
Det vet man nu, Ingemar Warpefelt befann sig i banklokalen tillsammans med en kollega för att försöka avvärja gisslantagningen medan den ännu var i sin linda.
Så blev det inte. I stället kom dramat att pågå inför hela världens blickar i sex dygn innan den fysiskt utmattade rånaren gav upp. Polisen hade då borrat hål i valvtaket och förberett en inbrytning med hjälp av gas.
Gisslan undkom fysiskt oskadd och deras sätt att knyta an till gärningsmännen mot polisen kom att bli internationellt känt som en psykologisk term; Stockholmssyndromet.
Under hela insatsen hade 150 kriminalare och 200 ordningspoliser varit i tjänst.
Det finns för övrigt gotländsk anknytning även i dramats upplösning. På en klassisk bild leds Janne Olsson ut ur banken av gasmaskförsedda poliser. En av dem var den då 41-årige Jonny Johnsson som under så gott som hela 50-talet arbetade som polis i Visby.
Skottet gick in mellan pek- och långfingret i 57-årige Ingemar Warpefelts högerhand och ut vid handloven. När Göran senare på kvällen mötte honom hade han ”världens största bandage” runt handen.
Ingemar var vid tillfället vid förhållandevis gott mod. Så här sade han i en intervju med Gotlands Tidningar:
”Jag hade min pistol i ansiktshöjd men vågade inte skjuta, det var för många människor. Handskadan får jag dras med ett par månader, det gör ont men jag får sprutor så det är inte så farligt”.
Riktigt så enkelt blev det alltså inte.
Göran minns en far med svåra fysiska plågor och som också kände sig osedd och sviken av polisledningen.
– Det återkom han ofta till. Han fick medalj men ingen uppskattning och tyckte att han blivit ojuste och orättvist behandlad. Det fanns ingen debriefing på den tiden, det var bara att jobba vidare. Han kunde inte fortsätta som han gjort och de ville sätta honom på bilregistret, men det blev aldrig aktuellt.
Ingemar blev istället sjukpensionär med svåra smärtor i handen. Förutom de femton benbitar som plockades bort vid skadetillfället fortsatte flisor med åren att tränga ut genom huden.
– Han var alltid kall om handen och gick med ständig värk. Han tappade karisma och styrka. Medicinerna tärde på kroppen, gjorde honom fysiskt svag och fick honom att tappa tänderna. Han blev en bruten man, säger Göran Warpefelt.
Samtidigt som Norrmalmstorgsdramat pågick låg kung Gustaf VI Adolf för döden på Helsingborgs lasarett.
Jag frågar hur det var för Göran och hans nu avlidna syster att ha en far som led dessa plågor och han säger att det var tungt att se en människa som tappar gnistan.
– Men samtidigt var jag inne i mitt liv. Det var mycket annat som tog ens tid då. Så här i efterhand tror jag inte att jag då förstod hur mycket han led.
Av det fysiskt onda, men också alltså av känslan att ha blivit orättvist behandlad:
– Jag vet att han träffat Janne Olsson efteråt och pratat, pappa kände egentligen aldrig något agg mot honom personligen, han var bara en parentes i den här historien. Det är spelets regler och något som kan hända. Men att polisledningen solade sig i glansen efter upplösningen medan hans insats glömdes bort...det tog hårdare.
Dramat som så starkt påverkade hans pappas liv finns inte i Görans dagliga tankar, men han har haft gott om tid att reflektera:
– Egentligen är det otroligt orättvist...de har närmast blivit upphaussade, de där båda, Olsson och särskilt Clark. Men de som lidit...det är inte lika attraktivt att berätta om. Jag har svårt för den där glamouren.
Det har genom åren producerats radiodokumentärer och tidningsbilagor om dramat, 2003 gjordes en filmen "Norrmalmstorg" med Shanti Roney som Clark Olofsson.
Nu är Netflix-serien "Clark", i regi av Jonas Åkerlund, i fokus, där Norrmalmstorgsdramat förstås ingår.
Clark spelas av Bill Skarsgård, gotländske skådespelaren Vilhelm Blomgren gör rollen som polisen Tommy Lindström.
Serien, som kallas kriminalkomedi, har fått gott mottagande. "Sex avsnitt rock'n'roll med Clark Olofsson" löd rubriken i Aftonbladet.
Bill Skarsgård, i mitten, spelar Clark Olofsson i Netflix-serien "Clark". Gotlänningen Vilhelm Blomgren, till höger, gör rollen som polisen Tommy Lindström.
Vilhelm Blomgren har ingen insyn i varför serien kommit till, men han förberedde sig genom att se tidigare dokumentärer, se och läsa intervjuer och blev, säger han, bestört.
– Jag kunde inte förstå hur en sådan människa, en psykopat, kan få så mycket cred. I ett inslag satt han med cigarr och whisky och berättade hur han misshandlade en människa.
Så hur tänker du kring att medverka i en typ av komedi om hans liv?
– Jag pratade mycket med Jonas och Bill om det, vi får inte glömma vilken hemsk person det handlar om. Serien har ett tydligt fall, vilket jag är glad för. Han är en tragisk människa. Ser man serien till slutet finns ingen glorifiering alls, som jag ser det.
Göran Warpefelt har, när den här kompletterande intervjun görs över telefon, ännu inte sett serien.
Han kommer att göra det, säger han. Kanske är den okej, så kan det vara. Det är mer själva företeelsen han vänder sig mot.
– Att ge honom all den uppmärksamhet som han fått i alla år, jag förstår det inte. Så många liv som han förstört. Och nu såg jag i någon tidning att han intervjuades om vad som var sant och inte i filmen. Vem är han att uttala sig om det!
Du låter lite upprörd.
– Jag är glad att du ringer om det här, för det finns verkligen en mörk baksida som också borde berättas.
Varför ställde du upp på den ursprungliga intervjun, Göran?
– Ja, du...det är det här med glamouren, att Clark Olofsson i alla år framställts som någon slags rockstjärna. Men kan jag berätta hur det gick för dem som skadades där i banken kanske det kommer något gott ur det hela.
DU&JAG, Göran Warpefelt
Någon glamour blev det aldrig för Ingemar Warpefelt från Skär och Lansa på Fårö. Han dog i en hjärtattack den 21 januari 1989, 73 år gammal.
Det var Göran som hittade honom i lägenheten i Sundbyberg där han satt i sin fåtölj med en bok i knät.
I dag är Kreditbanken i hörnet av Hamngatan och Norrmalmstorg i Stockholm borta sedan länge. Men det stora huset i sex våningar ser ut som det gjorde då, 1973.
En stor del av banklokalen finns kvar i ursprungligt skick men används numera som modeaffär där bankfacken är en del av interiören.
För inte länge sedan var Göran där inne vid ett shoppingbesök tillsammans med hustru och dotter.
Helt oförberedd var han på att plötsligt befinna sig i den miljö där hans pappas liv tog en helt annan riktning:
– Jag fick tydliga obehagskänslor, kände ren avsmak...jag måste säga att jag blev överraskad över min egen reaktion. Att det uppenbarligen sitter så djupt efter så många år.
Hur tänker du i dag kring det som hände?
– Som jag sade, hur illa pappa behandlades av ledningen. Men rent privat...att våra barn aldrig fick chansen att känna sin farfar på riktigt, han var ju så märkt av sin handskada när barnen var små.