Bengt Svärdström gjorde lumpen på Gotland och fastnade för ön. Det började med ett sommarhus vid Valleviken. För 17 år sedan gick hustrun bort och Bengt beslutade sig för att bli heltidsgotlänning.
Bengt Svärdström kan ännu minnas den första besvikelsen den där julen för ett trekvarts sekel sedan. Överst på önskelistan stod en modelljärnväg av märket Märklin. Efter att de inslagna paketen synats noga kunde han konstatera att utsikterna såg mörka ut.
– Det var så typiskt föräldrar på den tiden. ”Men – ska inte grabben ha sina grejer” frågade mina morföräldrar när det sista paketet hade delats ut och jag satt där utan modelljärnväg. Men mina föräldrar hade sparat den till sist.
Sedan den dagen har Bengt Svärdström – som växte upp i Stockholm men bor på Gotland sedan 17 år – varit en hängiven entusiast.
– Jag hoppade över det där med bilbanor och så. Det var väl ett kort uppehåll när jag fick moppe, men annars har modelljärnvägarna följt mig genom livet. Lite olika faser har det ju blivit. Först svensk järnväg, sedan tysk – och nu amerikansk!
I Bengts rum på äldreboendet Stuxgården finns en modell som visar hur det kunde se ut längs en amerikansk järnväg i slutet av 1960-talet. Han har snöat in på bolaget Rock Island, som verkade från mitten av 1800-talet fram till 1980.
Tanken är att modellen ska representera en amerikansk järnväg i slutet av 1960-talet.
Märklindagarna är avlägsna vid det här laget. Numera hörs autentiska tågljud när loken drar fram.
– Ja, lite nörd är man ju. Har varit över några gånger och gjort lite studiebesök och så genom åren.
Varför just USA och det bolaget i synnerhet?
– Det är svårt att säga varför man intresserar sig för ett särskilt bolag, eller tåg i största allmänhet. Jag tror att det som fascinerar med Rock Island var det, hur ska säga ... Det mänskliga. Att det liksom var ett förhållandevis litet bolag som fick kämpa för sin överlevnad.
Uppmärksamma läsare har kanske noterat att Helagotland inte är det enda mediet som rapporterat om just detta modellbygge på sistone. Anledningen? Bengt har – med socialförvaltningens goda minne – kallat till pressträff.
Det är lite pilligt att hålla på med modelljärnväg, men Bengt kan sin sak. En gång i tiden utvecklade och konstruerade han stereoanläggningar.
Syftet uppdagas efter en stund.
– Det pratas mycket om problemen inom äldreomsorgen, men det andra kommer mer sällan fram. Personalen här har verkligen tagit vara på oss som människor, och det var likadant på Kilåkern i Slite, där jag bodde förut. Jag var ganska illa däran innan jag flyttade in, men nu har jag fått tillbaka mitt liv. De har byggt upp mig igen, både mentalt och kroppsligt.
När Bengt flyttade in på Stuxgården för ett halvår sedan uppmuntrades han att ta med sig modelljärnvägen.
– Så att jag hade något att pyssla med, tänkte de väl. Jag tror det var klokt tänkt, för det har inneburit lite träning och jobb för här gubben. Sånt gör gott, säger Bengt.
Rälsen och tågen är på plats, men det återstår ännu att få upp lite mer kuliss på väggarna.
Mycket har hänt sedan Märklin-järnvägen packades upp för 75 år sedan, och Bengts byggen har med åren blivit alltmer avancerade. Då skramlade lokomotivet fram över plåtskenor – nu hörs autentiska tågljud ur en högtalare när vagnarna lämnar perrongen. Bengt är van vid att handskas med elektronik; det var rentav hans jobb en gång i tiden, utveckling och konstruktion av musikanläggningar närmare bestämt.
– Tekniken utvecklas så snabbt. Jag kan bygga en tjock-tv från grunden, men den där, säger Bengt och pekar på plattskärmen ovanför hans säng, den förstår jag mig inte på. Jag har haft fullt sjå bara att lära mig de här nya telefonerna!
Bengts rum på Stuxgården är fyllt med tidningar och böcker om hans stora intresse i livet.
Modelljärnvägar däremot, där är det få som slår honom på fingrarna.
– Hur mycket tid jag lagt ner på det här? Alldeles för mycket. När man kommer in i det kan man sitta hela nätterna. Det är mycket pill och jag är inte riktigt klar här än. Så det gäller att jag håller mig vid liv några till i alla fall.