Guldbiljetten till ”Idol” är ett fint bevis på att Felicia Godman är på rätt väg mot att bli artist, vilket är hennes högsta dröm.
DU&JAG
Det var hennes första ”Idol”-försök. Hon fick en specialinbjudan när det var audition i Stockholm, släpptes sedan in till juryn med sin gitarr och där och då kändes det plötsligt både nervöst och overkligt.
Att stå framför de människor hon så många gånger sett i tv: Anders Bagge, Alexander Bard, Katia Mosally och Kishti Tomita…och att dessutom själv filmas för televisionen för första gången!
– Men jag sjöng min sång ”Vänta på mig” och juryn gillade det. Först tyckte de kanske att jag redan hittat min nisch med mina visor, men när jag berättade att jag även spelar bas i ett punkband bestämde de sig.
En gyllene biljett blev det, den finns nu bevarad i ett glasskåp i tvåan i Sundbyberg.
Själva ”Idol”-medverkan blev kort, hon åkte ut i tredje momentet, duettsång i slutaudition. Men det är som det är, helt okej, säger hon.
– Jag känner inte att det där definierar mig, men jag tyckte nästan synd om en del vars värld tycktes gå under då de röstades ut. Nej, det går inte att ge upp för det här, och jag blev ändå topp 60, säger hon.
Och hon fick alltså dessutom tillfälle att sjunga sången om sin pappa, en sång om döden som hon skrev medan han var vid liv, spelade för honom när han var mellan två världar i maj förra året och som framfördes för hela Sverige efter hans bortgång.
Vi pratar om kärleken till hembygden i den här intervjun, om känslan av att inte räcka till, om hur tillvaron förändrades men också om den där sången med fraser som ”Du kan släppa taget det är okej, bara lova att du väntar på mig”.
Fårösund och där bortom vattnet Fårö. Felicia-land.
Fårösund om hösten, tomma gator, inga köer till färjan som om sommaren, sundet ligger stilla den här dagen och på andra sidan vattnet: Fårö.
Det här är Felicia-land. Fårö och Fårösund, två platser som finns i hennes blod.
Hon växte upp på Fårö, i sin mammas föräldrahem, det som idag är Elsies kafé intill Kuten. Här drev mamma Kristina Friggars kafé under hela hennes uppväxt.
Felicia berättar om Fårö och friheten där, det idylliska i att ha havet, stranden och skogen nära. Men också om tonåren sedan när det blev uppenbart att det var en mil till färjan och Fårösund där ”allting” hände.
När hon tänker sig bakåt är det som ett annat liv.
– Men det ligger mig verkligen varmt om hjärtat. Frågar någon var jag kommer från säger jag alltid att jag är uppväxt på Fårö, det är viktigt för mig.
Felicia Godman hemma i Fårösund. Sedan ett år bor hon i Sundbyberg.
Det var också där hon kom i kontakt med musiken. I kaféet fanns en elorgel, så småningom fick hon en egen synth där hon tidigt skrev sina egna melodier.
Hon har också hittat böcker där hon skrivit text och melodi till tidiga låtar. I en av dem lyder texter så här: La la la la la la la la la…i två hela skrivboksidor. Omöjlig att tyda melodin så många år senare, så klart.
Inte sällan stod hon på trappan och sjöng ut mot havet och himlen.
Hon minns hur mamma frågade varför hon alltid stod där:
– Jag svarade att fåglarna sjunger ju så fint för oss, men det är ingen som sjunger för dem, skrattar hon.
Felicia Godman bor sedan ett år i Sundbyberg, saknaden av den gotländska naturen är konstant.
Vi sitter på Kupan i Fårösund för den här intervjun, samhällets enda fik så här års sedan såväl Skumpanerna som Maffen stängde.
Här är hon igenkänd, även om hon inte längre är här så ofta. Hon bor sedan ett år i Sundbyberg tillsammans med pojkvännen William och hundarna Koda och Kenai.
Hon är hemma för en höstvecka, säger hej och pratar med folk till höger och vänster, som man gör på en liten ort.
Charmigt, tycker hon. Hon saknar det i Stockholm. Igenkänningen. Bland mycket folk är det som allra lättast att känna sig ensam.
– I början gick jag omkring och tittade efter ansikten jag känner igen, men det slutade man ju med snart. Det var så mycket folk, det kändes nästan surrealistiskt! Här känner alla alla.
Och det gillar du?
– Ja. I Stockholm kan jag sakna den samhörighet som finns här. Och så saknar jag naturen. Det finns många fina parker där, men det är inte samma sak, jag längtar ofta till naturen här på Gotland.
Felicia hade alltid ett starkt band till sin pappa Kenneth och har så ännu, sedan han gick bort förra våren.
När Felicia var 13 flyttade hennes pappa Kenneth, med ursprung i Hälsingland, till Fårösund och hon kom därefter mest att bo hos honom. Där fanns fler kompisar och det var där det som hände hände.
…och så slapp hon att ideligen be om att bli skjutsad till och hämtad vid färjan.
Men även i Fårösund fortsatte hon att vara en drömmare. I skolan tittade hon mer ut genom fönstret än ner i läroböckerna.
Det kom med tiden att få sin förklaring via en bokstavskombination. Men det tog tid, först för tre år sedan var utredningen klar vilket lade ”bitarna på plats”, som hon uttrycker det.
Felicia Godman ser sin framtid inom musiken, den kreativa ådran har alltid varit stark inom henne och mycket av sin livsåskådning har hon fått via sin nu bortgångna pappa Kenneth. ”Livet är en resa, det finns ett och ett sedan.”
Hon berättar om hur hon under skolåren hade svårt att fokusera, svårt att få påbörjade projekt klara och om tankar som hela tiden flyger sina egna vägar.
Det ställde till det, såväl i lågstadiet på Fårö och sedan Fårösundsskolan och gymnasiet. Betygen blev aldrig något vidare, hur hon än slet med läxorna.
– Det var bara musiken som gick bra, jag fick ofta låna ett rum där jag kunde spela piano på rasterna, i musiken har jag alltid känt mig hemma. Det är det enda i mitt liv som jag inte varit dålig på.
Är det så du känt det?
– Ja, precis så. Särskilt i gymnasiet. Om det bästa jag kan göra ändå aldrig är tillräckligt…då ledsnar man till slut.
Det var när hon efter studenten började på musikutbildningen Ella på Fårösundsskolan som hon kom det nya livet på spåren.
Hon märkte att hon inte kunna hålla fokus på lektionerna ens när ämnet verkligen intresserade henne. Det gick helt enkelt inte att ta in vad läraren sade. Så frustrerande!
Efter tre år i kö påbörjades till slut den utredning som mynnade ut i diagnosen ADD, som ADHD fast utan det hyperaktiva i kroppen.
– Det var en lättnad, det var inte ”fel” på mig, om jag uttrycker mig så. Samtidigt var det ledsamt att jag inte fick veta tidigare, då hade jag kanske kunnat få bättre betyg. Det var en våg av alla möjliga känslor.
Felicia Godman växte upp på Fårö, hade sina tonår i Fårösund och bort numera i Sundbyberg.
I dag går hon en tvåårig musikutbildning på distans, inom yrkeshögskolan DMG Education i Stockholm. Hon pluggar till Music Business Developer. Där kom hon in tack vare reell kompetens, en möjlighet för de som inte har grundläggande behörighet.
För det är ju så bevars: Alla människor har sina kvaliteter, även det inte visar sig i betyget från skolan.
Det är inom musiken hon har sin framtidsvision, nämligen:
– I första hand satsar jag på min egen artistkarriär, men skulle inte det funka har jag det här som backup att kunna arbeta med annat i branschen.
Felicias pappa Kenneth avled i maj 2022. Han kom ursprungligen från Hälsingland och i alla år hade han och Felicia haft en alldeles speciell relation, många är de insikter och sätt att förhålla sig till livet och döden som hon fått av honom.
Den mest akuta sorgen är ett och ett halvt år bort, nu ligger de allra finaste och varmaste minnena på ytan.
Hon ler när hon pratar om sin far, han som var ”den snällaste som fanns”:
– Han var spirituell, pratade alltid med och om de andar som hjälpte honom. Livet här är bara en liten del av livet som kommer, brukade han säga. Livet är en resa. Just dom orden finns med i ”Vänta på mig”.
Felicia Godman har sedan pappa Kenneth gick bort skrivit till honom i sin skrivbok, berättat vad som sker i livet och om sin saknad.
Pappa hade alltid varit sjuk, alltid hemma. 17 år gammal var han med om en bilolycka som skadade ryggen på honom svårt vilket hindrade honom från ett vanligt arbete.
2018 drabbades han sedan av en kotkompression som gjorde honom fysiskt oförmögen till det mesta.
– Han behövde hjälp med allt och vi fyra syskon ställde hela tiden upp så mycket vi kunde. För att vi måste men också för att vi ville. Vi ville verkligen finnas där för honom som han alltid funnits för oss.
Under hela uppväxten har Felicia alltid, som hon säger, varit medveten om att pappa var dödlig. Men också fått höra att hon skulle vara glad så länge hon fick ha honom kvar.
– Och det är så klart tufft att höra för ett litet barn. Men vi hade pratat mycket om döden, pappa och jag. Att det inte är något att vara rädd för. Han var inte rädd och jag är det inte heller tack vare honom.
När Felicias pappa Kenneth låg för döden efter en hjärnblödning spelade hon sånger för honom i sjuksalen. Bland annat ”Vänta på mig”, den låt som gav henne guldbiljett till ”Idol”.
Det var så det kom sig att Felicia började skriva ”Vänta på mig”, på våren 2021. Tankar och bilder i texten hämtade från sin far, men i det större perspektivet en text om att mista någon man älskar.
Hon skrev de där raderna, redan citerade: ”Du kan släppa taget det är okej, bara lova att vänta på mig”. Och mer: ”Nu är du fri från din trasiga kropp”.
Ett år senare kom den där texten alltså att bli verklighet då pappa drabbades av en hjärnblödning som någon vecka senare kom att ända hans liv.
Felicia sjöng sången för honom i sjuksalen på Visby lasarett där han låg uppkopplad mot en mängd apparater. Hennes klara röst bland alla suckande och pipande maskiner.
– Det sägs att det sista som lämnar en människa är hörseln. Jag fick inga reaktioner där han låg men jag tänker att han hörde.
Så fint.
– Ja. Och jag har använt mycket av sådant han sade i mina sånger. Men verkligen, det var fint men också tungt, vi hoppades så innerligt att han skulle vakna igen. Det som gav tröst att han inte längre känner den smärta han gjort i hela livet. Jag tror man måste separera kropp och själ. Han hade sina hjälpandar, nu är han den ande som hjälper mig.
Väntar han på dig, tror du?
– Det gör han, det är jag säker på, men jag ska ingenstans än på ett tag.
Förutom att skriva sina egna sånger spelar Felicia Godman bas i punkbandet Devils Ivy, det består av fyra tjejer som tidigare gick på Ella-linjen i Fårösund.
Pappans död gjorde det lättare för Felicia att lämna Gotland. Familj och släkt finns kvar, inte minst mamma, och dessutom är hon i Fårösund så ofta hon kan.
Men just nu binder inget henne vid orten på det sätt som hennes far gjorde.
…eller: Binder? Känna sig låst? Känna sig fri? Inget av det, hon kände sig varken låst då, inte mer fri nu. Men det blev enklare att bosätta sig i Stockholm och dessutom har hon alltjämt kontakt med sin far.
Till de levande omkring sig sänder hon sms eller slår en signal, till pappa skriver hon i en bok.
– Det är små hälsningar, jag berättar vad jag är med om, vad jag tänker på, hur jag mår. Som en typ av sms, en bok med bara meddelanden till honom. Jag känner att vi har kontakt så.
Sången ”Vänta på mig” är nu inspelad med piano och sång, cello som bakgrund och väntar nu på att ges ut.
Förhoppningsvis utmynnar den i en artistkarriär. Annars avser hon alltså att arbeta med musik på annat sätt. Så starka är tonerna och orden inom henne.
DU&JAG, Felicia Godman.
Men det finns även annat som väntar. Den William som tidigare nämndes i texten, pojkvännen hon bor med i Sumpan, träffade hon i Fårösund ett år efter Ella-tiden, han pluggade då film på Fårösunds folkhögskola
Han är amerikan, uppvuxen i Santa Barbra på Kaliforniens kust, nordväst om Los Angeles. Förra året var de där tillsammans på besök, Felicia fick träffa hans familj och dessutom höra honom fria!
Jodå, hon svarade ”ja”. Så i sinom tid blir det giftermål.
– Jag är så glad att han hann träffa och lära känna min pappa. Ingen var som han var, speciell, vissa skulle kanske säga märklig. Filosofisk. Det första jag tänkte när vi landade i Los Angeles var ”nu ska jag ringa pappa”. Men det gick ju inte.