I färjeläget lägger Kajsa-Stina till i gråvädret och Mia Blomdahl kliver av den gula Fåröfärjan som både pappa Yngve och farfar Erik varit befälhavare och besättningsman på. Inne i magasinet slår värmen emot henne.
– I dag ja, vi har problem på vintern när det blåser nordligt. Det är inte så gott att servera när det är tolv grader inomhus – men visst är det en häftig byggnad, säger hon och visar runt.
Det svarta magasinet är en av de äldsta byggnaderna i Fårösund. Grova golvplank, tjocka takbjälkar och nötta trösklar av generationer grovarbetare som slitit tungt vittnar om en rik historia.
– Det här är två gamla barberarstolar, Svensktillverkade i Eskilstuna, säger Mia Blomdahl och pekar på fåtöljerna där gäster i baren kan luta sig tillbaka.
Det var under andra världskriget som Mias farfar Erik Ohlsson kom från Grötlingbo till Fårö, träffade hennes farmor Ebba Sandelin från Ava och blev kvar.
– Farmor drev pensionat vid Avaeken tillsammans med sin syster några år i mitten på 1960-talet. Vi har faktiskt en kaffekopp från ”Panget” vid Ava kvar, den får bara jag dricka ur, säger Mia Blomdahl och berättar att hon ännu använder farmor Ebbas gamla recept när hon bakar:
– Hennes kärleksmums, de är de bästa!
Lusten att mätta andra och laga god mat fick Mia i arv och mittemot barndomshemmet på Fårö låg FBU:s kursgård.
– Det är väl preskriberat nu efter snart 40 år, men jag började där som elvaåring med att blanda drinkar på kvällarna – Gotländsk sommarnatt och Isbjörn, säger hon och berättar att sommarjobben därefter avlöste varandra på Hagget och Friggars café på Fårö.
Efter vårdinriktning på gymnasiet jobbade Mia Blomdahl som undersköterska inom psykiatri, långvård och hemtjänst, därefter på sjukhemmet i Fårösund. Men det var egentligen i köket hon trivdes bäst.
– Det är som ett självskadebeteende. Man blir lite som Gunde Svahn i köket, och klockar sig för att se om det går att göra allt lite snabbare, effektivare eller lite smartare. Den stressen är egentligen ganska skön, säger hon.
När det som då var Norra Gotlands vårdnämnd skulle spara pengar ville Mia Blomdahl inte längre vara med. Hon kunde inte längre stå för den vård som gavs de gamla i livets slutskede.
– De tog bort möjligheten att ringa in extrapersonal, och vi skulle inte längre få sitta vak. Då blev jag tjurig, Fårömentaliteten kom fram och jag sa upp mig, säger hon och berättar att det var efter millennieskiftet, när de som jobbade den natten inte fick annan uppskattning än en t-shirt med texten ”Jag jobbade mig in i 2000-talet”.
30 år med två barn stod Mia Blomdahl nu arbetslös. Efter inhopp på krogen och som vikarie på Solklintsskolan i Slite beställde hon hem högskolekatalogen med posten.
– Den första socionomutbildningen på Gotland skulle starta, jag sökte och kom in, säger hon och berättar att det efter examen blev två år inom missbrukarvården, innan en tjänst blev ledig på Region Gotlands socialjour.
Jouren är bemannad alla dagar i veckan, året runt från klockan 16 till 03, och samarbetar med polisen och sjukvård. Mia Blomdahl stortrivdes och skulle bli kvar i 14 år.
– De gör ett helt fantastiskt jobb och hanterar alla typer av social karaktär från nyfödd till död. De har en väldigt liten personalomsättning och det är ett fantastiskt gäng, med väldigt bra chefer – annars fungerar det inte, säger Mia Blomdahl och berättar hur hon och kollegorna fick vara med om det som många andra slipper, där kollegornas stöd var sättet att hantera det som varit riktigt tufft efteråt.
Svårt att lämna bakom sig var bland annat när människor avlidit, och anhöriga hamnat i kläm på grund av regler och lagstiftning.
– Så länge någon lever är man anhörig, sedan är man efterlevande. Nationellt behöver det göras något åt efterlevandeskyddet, men när osthyveln kommer fram är det de icke lagstadgade insatserna som ryker, säger hon och menar att mycket istället måste göras av frivilliga och av organisationer som LRF, Röda korset och sjukhuskyrkan.
Som 24-åring blev Mia Blomdahl en gång erbjuden att ta över Fåröhus, men hon vågade inte och tackade nej. Hon berättar hur det gnagt i henne under alla år, och gjorde tveksamheterna obefintliga när Lasse Johansson, som tidigare drev Magasinet kök och bar i Fårösund, gav henne chansen att ta över det.
– Vi var här och käkade för fyra eller fem år sedan. Jag sa att han kunde väl höra av sig, säger hon och berättar att det började med inhopp och slutade med att hon och maken Jörgen bildade bolaget Burgmajas AB och tog över driften från första oktober i höstas.
Att ta över mitt i lågkonjunktur i lågsäsong, menar hon själv, är näst intill idioti. Men faktum är att hon inte ångrat sitt beslut. Hon har jobbat hela vintern sex dagar i veckan. Snart skalar hon upp till sju under sommaren.
– Vår filosofi är att magasinet ska vara för oss som bor här på Gotland året runt. Sommaren får vara en bonus, som gör att vi kan ha öppet resten av året, säger Mia Blomdahl.
Utmaningen med livet som krögare delar hon med resten av branschen på Gotland.
– Vi pratar om att förlänga och bredda säsongen. Men när ska vi själva vara lediga och hitta kraft, och var ska vi hitta arbetskraften?
Inför sommaren finns också en stor oro för hur de höjda färjepriserna ska slå, mot krogar och öns näringsliv.
– Har folk råd att komma hit? Och har de redan fyllt kylskåpen i sina husbilar innan de åkte? Våra barn på fastlandet kan resa två veckor utomlands all inclusive för mindre pengar än att åka hit för att träffa morfar och Mia, säger hon.
Plötsligt hörs slammer från grytor i köket. Kocken Rattanapong Petpool kom från Thailand till Sverige för sex år sedan och bor i Fårösund.
– Han är en konstnär som lagar mat med hjärtat, säger Mia Blomdahl och berättar att hon nu laddar för sin första sommar som egen krögare.
Häftigt nog finns både Café Maffen och Skumpanerna på det som blivit kroggata, alla med öppet året runt och med kvinnor som driver verksamheten.
– Fårösund är jättehett, det händer så mycket med kulturhuset, trampolinparken och det är allt annat än en slumrande ort på vägen innan Fårö, säger Mia Blomdahl.
Även om hon just nu ser fram emot en svettig sommar i köket, ofta med 33 000 steg i benen, menar hon att det är lågsäsong som är bästa tiden för oss bofasta.
– Sista bussen hem går 22:05. Du kan ta en buss från människobyn inne i stan. Är det någon gång man ska åka ut på landet och äta är det under lågsäsong.
Kris kan också vara utveckling. Att passera en möjlig 50-årskris fick Maria Blomdahl att besluta sig för att hennes drömmar måste förverkligas.
– Det var nu eller aldrig. Jag tänker inte sitta på min ålders höst på kammaren och känna att jag inte försökte. Går det åt helvete för det göra det, säger hon.