Bomben som exploderade i regeringskvarteret i Oslo den 22 juli 2011 gjorde att åtta personer miste livet. Ytterligare 69 mördades timmarna därefter på Utöya några mil därifrån.
DU&JAG
Den 22 juli 2011, en fredag. En kraftig explosion skakar den norska huvudstaden och bolmande rök stiger upp från regeringskvarteret i centrum.
Människor flyr för sina liv, flera allvarligt tilltygade.
Efteråt visar det sig att åtta personer mist livet och över 200 skadats i terrordådet utfört av nu livstidsdömde Anders Behring Breivik.
Toril befinner sig vid tillfället någon kilometer därifrån, i lägenheten i stadsdelen Grünerløkka, som ett slags Södermalm i Oslo. Nyligen har de flyttat dit, hon, maken Arnstein och deras ettåriga dotter, de som tidigare bodde helt nära regeringskvarteret i centrum.
I magen väntar ytterligare två liv, tvillingarna ska födas fem dagar senare i ett planerat kejsarsnitt. Vid tillfället står Toril vid dörren och pratar med en väninna som just ska gå, klockan är 15:26.
Det är då de hör den dova smällen.
– Den kändes liksom i hela kroppen. Första tanken var att det var en olycka, kanske att en byggkran rasat eller något sådant. Efteråt sa min barnmorska att om vi bott där vi bodde tidigare så hade en förlossning satt igång.
Vad som verkligen hänt vet de inte då, snart nog får de veta och vi ska återvända dit.
Hon har inte pratat så mycket om det genom åren, inte förrän nu.
...och bomben och den efterföljande massakern på Utøya är ett nationellt trauma som än i dag inte läkt.
Toril Snyen har funnit lugnet i Fårösund, men längtan till hemlandet Norge känns tydligt. Inombords bär hon minnen från terrorattentaten i Oslo och Utöya 2011 som tog 77 människor liv. "Jag arbetade en tid på samma företag som Anders Behring Breivik", säger hon.
Sundet mellan Fårösund och Fårö ligger vårblankt den här marsdagen, jag har kommit för en intervju om musiken, artist och musiker som hon är. Och om att lämna ett land för ett annat, även om det "bara" är ett grannland.
Vi tar en promenad efter intervjun, den som till dels alltså kom att handla om något helt annat. För att Toril plötsligt började berätta.
Men här, vid sundet: Det finns många lukter för lagotton Bella att utforska, det är hennes första nyfikna hundår.
– Jag älskar den här kusten, säger Toril, som arbetar som lärare för Gutegymnasiets musikelever. Att gå våra promenader här, särskilt så här års när allt vaknar igen, det är finaste tiden.
Det är snart tio år sedan familjen lämnade hemlandet Norge för att bosätta sig på Gotland. Varför? Ja, det är alltid en fråga.
– Vi bodde mitt i Oslo, tre barn, dyrt, jobbigt och stressigt. Vi behövde en nystart av flera skäl men hittade ingen plats i Norge som vi kunde enas om…
…så då blev det Gotland, på andra sidan Sverige!?
– Ja, varför inte, skrattar hon. Men vi hade tidigare varit här en del, Arnsteins syster har bott på ön i flera år så vi tänkte att vi provar. Och här är vi!
Toril Snyen
Att de hamnade i just Fårösund var en slump. 2014 var projektet ”Provgute” igång, de fick en värdfamilj, hjälp in i gotländska samhället och hjälp att hitta en bostad.
Här kunde familjen börja på nytt och Toril fick dessutom ro att återerövra sitt musikaliska ”jag”. För det är musiker hon innerst inne är och alltid varit.
Hon växte upp i en musikalisk familj i Drammen, gick musikdagis, började spela piano när hon var sju och var med i sina första band som 18-åring.
Där, i staden vid Drammenfjordens norra ände med 70 000 invånare någon halvtimme från Oslo, lade hon grunden till den hon är i dag – en stjärna.
Jo, faktiskt, vänta lite får du veta.
Toril Snyen har musiken i blodet och är verksam i fyra projekt: Toril Snyen Band, Jazzmode, Nattefrost och Sny.
Kanske har du sett henne på gotländska scener i rockiga Toril Snyen Band eller i jazztrion Jazzmode. Men då ska du veta följande: Som 18-20-åring sjöng hon i bandet Funeral, det band som anses vara pionjärer i genren funeral-doom.
Visst låter det mörkt och stenhårt!? Det är det. Mörkt, farligt, suggestivt. Och än i dag, snart 30 år senare, hör folk faktiskt av sig från hela världen; ”Är det du som…”.
…och det trots att den skiva som klassiskt skolade Toril sjunger på – ”Tragedies” – kom redan 1995!
– För mig är det där ingen stor grej, men många tycks ha påverkats av det jag gjorde. Det är lika märkligt varje gång det händer.
Faktum är att det snarare finns en vass tagg inom henne från de där åren.
Bandet existerar alltjämt, men hennes egen medverkan fick ett abrupt slut.
– Jag blev kickad utan förklaring, jag som trodde vi var vänner, säger hon där vi före promenaden sitter i soffan i villan i Fårösunds utkant.
Det förde med sig att hon inte talade med bandmedlemmarna på hela 26 år. Inte förrän förra vintern då hon blev uppringd med frågan om att medverka vid en återföreningskonsert i Oslo.
Det blev en känslosam stund, endast en medlem kvar från förr och så mycket tystnad och osämja som låg mellan dem.
Toril Snyen
Inte mycket att plocka upp i en intervju som denna egentligen, om det inte vore för att många sannolikt varit med om motsvarande: ord och händelser som gnagt i åratal.
– När jag väl sade ja till att vara med var det så mycket som släppte. Vi kunde prata igen och lägga allt bakom oss.
Just denna osämja har legat som en glasruta även mellan Toril och uppväxtstaden Drammen, den hon lämnade när hon var 20. All förgiftad historia, allt prat på byn, så många etiketter och förutfattade meningar.
Efter flytten kände hon sig fri att börja på nytt.
Ungefär som när du damp ner i Fårösund, utan övriga jämförelser?
– Ja, det kan man säga. Även om det tar tid att komma in i det nya är det på ett sätt skönt när ingen känner ens historia, det finns inget som påverkar andras bild av en.
Okej, vi tar väl en kortare livsresa här. För efter Funeral flyttade Toril alltså till Oslo där hon så småningom hamnade i tv-branschen.
I sju år kom hon att verka där, bland annat vid tiden då norsk tv miste sin oskuld genom att "Big Brother" dök upp i tablån och i vars produktion Toril medverkade.
Hon flyttade sedan till Tromsø längst upp i norr för att i tre år studera musik och förfördes där av den storslagna naturen.
– Jag som alltid bott i storstad kom dit och…det var alldeles överväldigande. Mörka vintrar och på sommaren det ständiga ljuset.
DU&JAG; Toril Snyen.
…och dessutom var det få som brydde sig om hennes tidigare verklighet, den inom NRK. Namedropping, cola kändisar…drit i det.
– Frågade någon hur man mår så brydde de sig om svaret. Men samtidigt: det jag kom att älska i början hatade jag i slutet, alltid samma människor på samma plats på kaféet, allting förutsägbart.
Men givetvis skulle hon – mitt under sin intensiva längtan därifrån – träffa en go fyr där på orten, det sista hon gjorde. Det var IT-killen Arnstein, det.
– Vi hade distansförhållande i nästan ett år innan han flyttade till mig i Oslo, jag var färdig med Tromsø.
I Oslo kom hon att arbeta på resebyrå, det blev sju år innan flytten till Gotland, samtidigt som hon ägnade sig åt sin musik, musiken som alltid betytt så mycket för henne.
Kreativitet, skapande, kulturen som en livsnerv. Mycket på gång även nu, förutom redan nämnda band även egna electro-projektet Sny samt ett samarbete med en dansk artist under namnet Nattefrost, ett album är på gång.
Röken efter bomben drev över hela Oslo.
Men nu: Tolv år tillbaka i tiden, till fredagen den 22 juli 2011.
Fram till försommaren det året bodde den lilla familjen mitt i Oslo centrum, 300 meter från regeringskvarteret, men så fick de tag i den där lägenheten på Grünerløkka och flyttade.
Där stod alltså Toril i dörren med en väninna när den där dova smällen från en bilbomb plötsligt kom från ingenstans. Väninnan skulle just i väg och hämta sin pojkvän som arbetade i just regeringskvarteret – hon kom att anlända till en krigsskådeplats.
Också Toril översköljdes av oro, svärfar var ute med ettåringen i vagnen och de skulle gå ner mot stan. Till slut fick de kontakt, faran över.
Åtta personer miste livet i explosionen. Nämnde pojkvän klarade sig utan skador, så även Torils bekanta som arbetade i området.
Snart därpå rapporterade nyheterna om skottlossning på Utøya, en ö som ägs av norska Arbetarpartiets ungdomsförbund och där det vid tiden pågick ett sommarläger.
Så småningom gick det upp för en chockad befolkning att den person som låg bakom sprängningen i centrum också genomfört massakern på den lilla ön i Tyrifjorden.
Utklädd till polis hade han under en timme avrättat 69 tonåringar och unga vuxna, ytterligare över 100 hade skadats. Hälften av offren var under 17 år, det yngsta endast 14.
Regeringskvarteret i Oslo 22 juli 2011.
Hon minns det så väl, Toril, när bilden på gärningsmannen publicerades i norsk media redan samma kväll. Chocken då, klarsynen: Det är ju han!
– Några år tidigare arbetade jag en kort tid på en telemarketingbyrå där han höll på med IT. Jag kan inte säga att vi kände varandra, men jag visste precis vem det var.
Berätta.
– En märklig person, blyg, sa aldrig något, vågade definitivt aldrig prata med tjejer, ett wierdo som var bra på datorer. Det var helt overkligt, då kom det ännu närmre på något vis. Egentligen gillar jag inte att prata om honom, han förtjänar ingen uppmärksamhet.
Hon berättar om den, trots allt, lättnad som infann sig då gärningsmannen visade sig vara norsk. Första tanken var ett terrordåd med muslimska förtecken vilket sannolikt hade ytterligare ökat samhällets polarisering.
Regeringskvarteret såg ut som en krigsskådeplats efter terrorbomben.
Ta med mig till stämningen i staden vid tiden efter dåden.
Hon sitter tyst ett tag i den grå soffan, Bella slumrar intill:
– Det är så många känslor och jag hade mest fokus på att barnen skulle födas men…det var en enorm sorg, så klart. Tyst och stilla, hela landet var i chock, skulle jag säga. På ett sätt enade det oss som nation. Det är faktiskt lite jobbigt att prata om, jag har inget gjort det så mycket.
Varför inte?
– Jag vet inte. Om jag varit mer personligt berörd hade jag förmodligen gått i terapi men jag har bara gått vidare, som efter den där grejen med Funeral. Ibland hjälper det att prata, känner jag nu.
Toril födde som planerat sina tvillingar fem dagar senare, hon kunde söka tröst i den mamma-bubbla som krävde hennes totala uppmärksamhet.
Innan dess hade 100 000 människor hunnit samlas på Rådhusplassen för att manifestera mot våldet och visa solidaritet med offren och dess anhöriga.
Själv har hon aldrig varit på Utøya. Hennes brorsdotter däremot, många gånger.
– Hon är politiskt aktiv och var 15 år då, hon har varit där både före och efter.
Tänker du ofta på terrordådet i dag?
– Nej, inte ofta, det kan jag inte säga. Ibland kommer det upp, men det är också så förknippat med barnen så det är många olika känslor.
Lalehs låt "Some Die Young" blev en tröstelåt för hela Norges befolkning. Här sjunger hon den på årsdagen av terrordådet.
I januari 2012 släppte svenska artisten Laleh sin låt ”Some Die Young”, en låt hon arbetat med i flera år och som då äntligen var klar.
Inte en aning hade hon förstås om vilken betydelse den skulle få. Medan den för Laleh själv handlade om hennes mors kamp mot cancer blev den en tröstelåt för ett helt lands befolkning.
Låten sjöngs under den minnesceremoni i Oslo på årsdagen av terrordådet. Toril såg det på tv i lägenheten någon kilometer bort.
– Det var starkt. Musik kan vara så viktigt och det är en sång som berört hela Norge.
Rättegång mot Anders Behring Breivik. Han dömdes till 21 års förvaring, vilket i praktiken kan förlängas till livstid.
Norge, ja. Hemlandet i djupet av hennes hjärta. Hon trivs för all del gott i Sverige och på Gotland, allt hon behöver finns att få…förutom 17:e maj, smörgås till lunch och den allmänna känslan att faktiskt vara hemma.
– Jag brydde mig inte så mycket när jag bodde där, men desto mer nu. Som att jag blivit mer norsk sedan jag bosatte mig utomlands.
Längtar du hem?
– Ja. Ibland gör jag det. Och en dag kommer jag att återvända. Det tror jag. När det blir vet jag inte men någon gång kommer det att ske.
Behring Breivik dömdes den 27 augusti 2012 till lagens strängaste straff, förvaring i 21 år. Straffet kan förlängas på obestämd tid och innebär i princip livstid.