Ingela Karlssons Fide Fajans firar 25-årsjubileum i år.
"Keramik", den skylten ser man lite här och var längs vägarna på Gotland och styr man dit pilen pekar kan man hamna bland högklassig konst och konsthantverk, eller bland mer hobbybetonad verksamhet.
De årligen 120 000 besökarna som ska till Hoburgen passerar en annan skylt – som brukar väcka uppmärksamhet. "Fide fajans", nämligen, som strax söder om Trafikverkets rastplats vid Burgsviken, pekar in till keramikern Ingela Karlssons verkstad, butik och bostad.
– Namnet lät bra, det är nog mitt smartaste drag, säger hon.
Hon har hållit till här sedan 90-talets början. Allra först som inhyrd hantverkare i formgivaren Tyra Lundgrens ateljé för femhundra kronor i månaden, samtidigt som hon bodde vid Kattlunds och pendlade till Fide på flakmoped. 1996 blev hon ägare till fastigheten där hon nu bor och 1997, alltså för 25 år sedan, öppnades den självbyggda verkstaden.
Hon flyttade sin keramik till "Sudermalm", som södra Gotland förvandlas till under sommaren, från Stockholms Södermalm, där hon ingick i kollektivet Blås & Knåda med lokal på Hornsgatan.
– Jag är född och uppvuxen på Gotland, i Västerhejde, men tänkte ändå först att Sudret var väl världens ände. Men på 90-talet kom vi i en andra våg, kamrater från konstfack och andra, säger hon.
Andra våg, syftande på den första, då många fattiga konstnärer köpte gamla hus på Gotland på 50-talet och slog sig ner. Ingela Karlsson har en lång och gedigen utbildning inom keramik och andra uttrycksformer; tre år på Carl Malmstens Capellagården på Öland, sex år på Konstfack. Men hon kallar sig inte konstnär, inte heller konsthantverkare. Brukskeramik – det är hennes grej. Må så vara, men i så fall av det mer eleganta slaget, säger intrycken från butikens och verkstadens mängder av koppar, tallrikar, uppläggningsfat, skålar och kannor i vitt porslin och fajans i ljusa pastellfärger.
– Jag tittar bakåt, 1700-talets formspråk och så. Det första beställningsjobbet jag hade kom från Gotlands museum, som ville ha medeltida Siegburg-krus.
Siegburg-krus. Det till vänster som bränts i vedugn får en lite flammigare yta.
De första varianterna av krusen brändes i en vedugn i Garda som hon själv byggde. Ingen liten sak att göra, men under rundvandring på fastigheten i Fide står det klart att Ingela Karlsson även behärskar byggnation. Idag, på Fide fajans, är det elektriska ugnar som gäller. I sommar har Ingela Karlsson hjälp av Maja Ahnlund, som snart gör sitt gesällprov. Hennes stengods är det senast brända.
Maja Ahnlund, i sommar anställd på Fide Fajans, ska snart flytta till Bornholm och utbilda sig vidare på konstskola.
"Manin" för hantverk började på Hantverksgården i Vibble, med den inriktning den hade då, på 70-talet.
– Som tonåring gick jag på kurs mest varje kväll, mamma tyckte att jag skulle ha något för mig. Jag vävde och snickrade och så var det keramik. I verkstaden luktade det cigarettrök, hund och ugnsgaser. En egentligen vidrig blandning dofter, men jag älskade det, minns hon.
Mamma och pappa, "betongsosse" enligt Ingela Karlsson, arbetade båda på Posten. Statliga arbeten, bättre kunde det inte bli. Så där, tyckte föräldrarna, borde Ingela och hennes båda syskon också söka tjänst. Men allt blir inte som föräldrar tänker sig.
– Vi blev egenföretagare alla tre och ja, min syster hade en framgångsrik karriär som höjdhoppare och tävlade i ett OS. Fast på den tiden var det just inga pengar inblandade.
Ingela Karlsson blev keramiker och lever på det. Trots en skeptisk arbetsförmedlare för länge sedan.
Och Ingela Karlsson gick sin egen väg. Som 18-åring knallade hon in på Arbetsförmedlingen i Visby, som låg på Öster där det nu är inglasad galleria. Vad hon sökte för jobb? "Jag vill bli krukmakare", förklarade hon.
– Asch, det går inte. Då måste du ha ett namn, fick jag till svar. Men jag gav mig inte utan frågade hur jag skulle få det och det slutade med att jag kom in på folkhögskolan i Burträsk i Västerbotten.
Där började den långa utbildningen som avslutades på Konstfacks glas och keramik 1990.
Fide fajans står på två ben, eller tre – om man räknar med återförsäljning av stora terrakotta-krukor från Kreta.
– Jag drejar och det är en snabb process där det gäller att släppa i tid. Och sen arbetar jag i mycket långa processer med tillverkning från gipsformar. Man sitter och skrapar och putsar formarna innan de är klara, det är riktigt petnoga. Säger man att det är fusk att dreja från formar vet man inte vad man pratar om.
Hur 25-årsjubiléet firas? Måttfullt får man lov att konstatera:
– Jag har fixat en ny grind. Och så håller jag stängt på söndagar.
Fide Fajans har funnits i 25 år. Grinden är ny för i år.