På Gotland finns cirka 190 ängen som årligen fagas och slås. På ett växande antal ställen bevaras traditionen att slå gräset med hjälp av lie.
Men det uråldriga verktyget har fått en renässans även i andra led. Fler och fler vill nu också slå gräsmattan hemma i trädgården.
– En del menar att lien blivit hipp. Vi inom hembygdssfären är nog mer rotade i att man slår mest för att det är "någe sum skall gäres", säger Hjalmar Croneborg.
Han är ordförande i Ängskommittén under Gotlands hembygdsförbund. Och i vilket fall är han glad över utvecklingen att lien är på uppgång.
Kurser hålls under sommaren för att sprida kunskapen om redskapet vidare.
– Ett av våra mål är att det inte glöms bort hur det här går till. Många som får lien i sin hand vet inte hur den används, men kan vi bara få några att tycka att jobbet är lite roligt har vi lyckats, säger Hjalmar Croneborg.
Pandemin, med allt prat om att folk vill ut i naturen och bli självförsörjande, går också hand i hand med att fler vill använda lie, tror han.
– Intresset ökar från att ha varit nära noll.
Den här dagen har byggnadsvårdaren Henrik Larsson, som har fått uppdraget av länsstyrelsen, samlat ett gäng verkliga lieproffs i Hässleänget i Fleringe för att slå gräset.
Just i detta änge, som är en del av Bästeträsk naturreservat, är det sedan i år ett krav från länsstyrelsen att en del av marken ska slås för hand och inte med till exempel traktor.
– Det är bra. Tack vare länsstyrelsen garanteras det att vi kan bidra till att hålla det gotländska kulturarvet levande, säger Hjalmar Croneborg.
Lien var jordbrukets huvudsakliga redskap fram till för runt hundra år sedan för att både skörda både spannmål och vinterfoder till djuren.
– Den här kniven var basen i hela livet fram till 1800-talets slut, säger Hjalmar medan han bryner liebladet, eller sigden som den kallas på Gotland.
På många andra håll i Sverige är lien nästan helt borta i dag, medan den på Gotland har inte rationaliserats undan lika snabbt.
Samtidigt finns det de gotlänningar som tycker lien varit självklar hela livet. En av dem är Björn Jonsson, lantbrukare i Bunge som haft skötselansvaret för Hässleänget de sista sju åren.
– Lien har alltid varit intressant, när jag var 15 körde alla andra moppe medan jag höll på med lien hemma istället, skrattar han.
Förutom att den är tyst och fossilfri bjuder lien in till att arbeta tillsammans utomhus.
Och så det där med biologisk mångfald. Landskapsingenjören Helena Edman förklarar:
– Lien ger en mager och därför artrik mark. Metoden med att slå av och föra bort allt gräs gör att det gynnar de växtarter som annars skulle skuggas ihjäl av nässlor med mera.
Jämfört med mark där maskiner "slår sönder" gräset gynnar en sylvass lie biologin bland annat genom att växterna kapas av i rena snitt, och att marken inte packas. En kvadratmeter sådan mark kan innehålla hela 60 olika växtarter, och lockar till sig ett rikt insektsliv. Det är mer än i några andra marker i vårt land.
Helena Edman vill till sist slå ett slag för den enskilde. Man måste inte ha ett helt änge för att ha glädje av lien.
– Slår man bara några kvadratmeter hemma gör man en rejäl insats för den biologiska mångfalden. Det är jättevärdefullt att bara kunna slå lite dikeskanter eller gräsmattan. Och så är det väldigt bra motion. Gör du rätt med lien är det en ergonomisk och bra träning.