Dykledaren Jörgen Eriksson och marinarkeologerna Jens Lindström och Marie Jonsson jobbar på uppdrag av länsstyrelsen och plockar med sig stockar som ska åldersbestämmas från vraket som gömmer sig i viken Hau Grönu.
Runt Gotland kan det finnas otaliga vrak som blivit kvar efter att ha förlist. 36 av dessa skepp vet man sjönk före år 1850, och de utgör därmed fornlämningar med lagligt skydd mot bland annat plundring.
I veckan undersöktes fyra vrakplatser av dykare runt Gotland. Syftet är dels att åldersbestämma och ta reda på om skeppen sjönk före eller efter 1850. Uppdraget, som bekostas av länsstyrelsen, handlar också om att platsbestämma exakt var vraken ligger.
GT besöker marinarkeologen Jens Lindström och hans kollegor vid det sista av veckans dykuppdrag, i den grunda havsviken Hau Grönu i Fleringe, belägen mellan Fårösund och Ar.
– Det är en utmaning att dyka här. Det är bara 1,5 meter djupt och man måste ta sig fram sig väldigt sakta under vattnet för att inte röra upp för mycket sediment, säger Jens Lindström, när han kliver upp ur vattnet och plockar av sig tuvor av sjögräs som fastnat i dykardräkten.
Trävrak i öppet hav slås ofta sönder till plockepinn av vattnets rörelser och försvinner ner i dyn. Men i den skyddade viken Hau Grönu, bara några decimeter under havsytan, ligger ett vrak som man trots bättre förutsättningar vet lite om.
– En legend säger att ett vikingaskepp ska ha sjunkit här, men det verkar inte vara det här, säger Jens Lindström.
Hans dykarkollega Marie Jonsson fyller i.
– Det här vraket kan ha förlist både innan och efter 1850. Det är tillverkat i fur, och av det som är bevarat kan vi se att det varit minst 15 meter långt och har en kraftig konstruktion.
Dykaren Jens Lindström undersökte vraket som ligger i den grunda viken Hau Grönu.
Hon har sina hemtrakter på Fårö, men är i dag bosatt i Danmark och jobbar på Vikingaskeppsmuseet i Roskilde. Att undersöka vrak är rena detektivarbetet, menar Marie Jonsson.
– Den här skyddade viken borde ha varit en fantastiskt bra naturhamn en gång i tiden. Det finns uppgifter om att det här skeppet kan ha varit en galeas från 1890, och att det gick på grund utanför viken och sen blåste in i den. Det är sådant man hoppas kan visa sig under tidens gång.
Förutom detta vrak har man även undersökt ett utanför Vändburg, ett vid Ekstakusten samt ett mellan Katthammarsvik och Baju. Uppgifterna om alla fyra har hittills varit knapphändiga i fornminnesregistret, men förhoppningen är att veckans dykningar kan ändra på det nu.
En nysågad furustock från vraket i Hau Grönu visar tydliga årsringar som nu ska analyseras och åldersbestämmas.
Vid tre av vrakdykningarna har dykarna sågat av delar av virket. Med modern teknik kan man utifrån dem ta reda på åldern med precision på plus minus fem år.
– Årsringarna i en stock är som en streckkod som kan matchas mot ett referenssystem för att ta reda på när trädet ifråga fälldes, säger Jens Lindström.
Östersjöns bräckvatten är ett av de bästa vattnen i världen på att bevara vrak i trä.
– Östersjön är till och med bättre än insjöar på att bevara vrak har vi märkt. I havet finns inte samma flora av djur som äter av skeppen som i insjöar, säger Jens Lindström.
Kraftiga ekstockar hittades efter vad man tror kan vara ett örlogsfartyg från 1600- eller 1700-talet. Det vilar på havsbotten utanför Baju i Anga.
Vraket utanför Eksta ligger mycket nära land och vrakresterna utanför Vändburg cirka tre kilometer ut i havet. På båda ställena hittade dykarna bara enstaka stockar som dock bedöms ha tillhört de aktuella skeppen.
Det kanske mest storslagna vraket under veckans undersökningar är det som ligger utanför Baju i Anga.
– Enligt arkiven är det skeppet möjligen från 1700-talet. Men det skulle till och med kunna vara 1600-tal. Där hittade vi jättekraftiga ekstockar, vilket spontant tyder på att det skulle kunna vara ett äldre örlogsskepp i någon form, säger Jens Lindström.