Den 19 september 1727 blev länsmannen i Fleringe socken uppmärksammad på att man känt en stark liklukt från en stuga i Hässle. Stugan tillhörde kyrkan och hyresgästen var en gammal änka vid namn Catharina Olofsdotter.
Länsman, fjärdingsman och några sockenmän undersökte saken och fann att stugan var låst från utsidan. Man bröt upp låset och hittade där inne den döda kvinnan i sin säng – kroppen hade börjat ruttna och maskar krälade, så man kunde inte bedöma dödsorsaken, men konstaterade i alla fall att där var inget blod någonstans.
Man skulle kanske trott att Catharina dött av naturliga orsaker om det inte hade varit för att stugan var låst utifrån, och att ett envist rykte genast började gå – att hon blivit mördad av grannen Kerstin Hansdotter, båtsman Sven Sunnanväders hustru.
Denna Kerstin hade nämligen i flera månader burit på ett starkt hat till Catharina och det hade hon vädrat för alla som ville höra. I somras hade Catharina blivit bestulen på några stenkärl, en tenntallrik med mera och när hon gett sig ut för att spana efter dem hittade hon några av dem i Stenkyrka socken, där de blivit sålda. Av Kerstin Hansdotter! Så Catharina hade förstås beskyllt henne och spridit ryktet att Kerstin var en tjuv.
Det väckte hatet hos Kerstin och det ledde till att hon överfallit Catharina vid två tillfällen med slag och med löfte om att hon skulle ta livet av henne om hon inte tog tillbaka beskyllningen. Det var så infekterat att de båda kvinnorna fick hjälp att förlikas vilket innebar att den vid detta laget livrädda Catharina bad om ursäkt och att Kerstin lovade att sluta överfalla Catharina. Men det var bara på ytan ändå.
Den 9 september hade Catharina varit vid Ars fiskeläge och när hon skulle gå hem hade hon bett att någon ville följa med henne och sova över, för då hade Kerstin återigen varit där och hotat att mörda henne. Ingen hade lust med det så Catharina blev kvar på stranden över natten, men gick i alla fall hem på morgonen den 10 september.
På söndagen gick en granne förbi Catharinas stuga och såg att låset var på, så hon antog att Catharina rest till sin dotter i staden, och det trodde alla däromkring så ingen saknade henne. Tills den 19 då hon hittades död.
Det blev snabbt inkallat till rättegång och Kerstin Hansdotter hämtades och förhördes. Hon nekade dock envist – hon hade inte varit i närheten av Catharina och visste ingenting om detta mord. Men rätten gav sig inte, man visste ju att det måste ha varit något skumt med Catharinas död eftersom någon hade låst dörren utifrån, och på stugan fanns inga fönster utan bara en liten glugg som ingen kunde krypa igenom. Och det enda de hade att gå på var ju ryktet om Kerstin.
Dessutom letade man igenom Kerstins stuga och hittade en del mat och saker som man misstänkte att hon stulit av Catharina. Så man pressade henne och till slut medgav hon att hon hade varit hos Catharina, tidigt om söndagsmorgonen den 11 september.
Hon hade gått dit för att åter försöka förlikas med Catharina och ville att de skulle bli vänner igen. Kerstin bultade på dörren och då Catharina undrade vem det var svarade Kerstin med sitt namn och att hon ville bli vänner. Catharina hade då verkat bli rädd och sagt att Kerstin fick komma in om hon lovade att inte göra Catharina illa. Så blev Kerstin insläppt och Catharina hade lagt sig i sängen igen. De pratade en stund och Kerstin lovade att inte överfalla Catharina mer om hon i sin tur lovade att sluta sprida rykten om henne och så blev de vänner och Catharina gav Kerstin tre vadmalsstycken, en ost och ett par strumpor till hennes man som förlikningsgåva. Kerstin gick hem och lade sig igen och visste inget mer.
Men Rätten var absolut inte nöjd med detta utan fortsatte pressa Kerstin och hotade med att det skulle komma vittnen som skulle kunna berätta ett och annat. Och till slut gav Kerstin med sig och berättade hur det egentligen hade gått till.
Hon hade aldrig kunnat förlika sig med Catharina utan varit helt uppslukad av sitt hat och tanken på att ta livet av henne. Hon gick till Catharina och bultade på dörren. När Catharina frågade vem det var sa Kerstin ”Dhet är Berta i Lickedarfwe” för hon visste att det var en god vän till Catharina som hon säkert skulle släppa in.
Listen lyckades och när hon kom in kröp den förskräckta Catharina upp i sängen. Utan att tveka tog nu Kerstin överdynan i sängen och lade över Catharinas ansikte. Sen hävde hon sig över henne med bröstet och höll fast dynan tills Catharina slutat sparka med benen och försöka ta bort dynan med händerna.
När det var gjort tog Kerstin en runda i stugan och plockade på sig ost, strumpor, tyger, strömming med mera. Hon gick ut och satte på låset och sen gick hon hem och lade sig.
Den 10 april 1727 blev hon halshuggen och bränd på bål.
Källa: Gotlands norra häradsrätt (-1899) (I) A1A:40 (1726)