Sedan en vecka kan Hamza och Zekrullha sova gott på nätterna, hemma på Jonas och Mien Niklassons gård i Hablingbo. Familjen Niklasson har redan tidigare tagit emot människor från andra kulturer, bland annat romer som bodde på gården under en tid. Som ledamot i socialnämnden är Jonas Niklasson väl insatt i bristen på familjehem och det ökade behovet av stöd och insatser för människor på flykt från krig.
– Vi är i ett väldigt speciellt läge med ett ökat behov av hjälpsökande, men vi har inte någon reservarmé av socialsekreterare och familjehem som står på kö för att hjälpa till, säger Jonas Niklasson.
Att Jonas mamma Tuula som treåring kom som flyktingbarn från ett krigshärjat Helsingfors till en trygg tillvaro och uppväxt i Klintehamn är något som påverkat hela familjen, men framför allt handlar familjens beslut om att bli familjehem om medkänsla och vilja att hjälpa andra.
Än så länge är det kroppsspråk och gester som till stor del gäller när de pratar med varandra, men ju mer de umgås och gör saker ihop, desto mer tränar Hamza och Zekrullha samtidigt på svenska.
Vendla, som är 18 år och storasyster i familjen, berättar att hon ville att de skulle ta emot flyktingbarn. Hon jobbar som mattelärare på Högbyskolan i Hemse och när hon är hemma i Hablingbo passar hon på att undervisa Hamza och Zekrullha. De ser fram emot att börja skolan, med start till vårterminen.
– De är jätteintresserade och lär sig jättefort. De kan redan alfabetet, många ord och klockan. De är verkligen taggade att börja skolan. Jag visade skolkatalogen från Högbyskolan och de fastnade särskilt för en bild där ungdomarna spelar pingis, det tyckte de verkade toppen!
Med hjälp av en telefontolk, som tolkar på dari som är Hamzas och Zekrullhas persiska språkgren, så har de kunnat berätta. Brödernas familj var självförsörjande under knappa omständigheter på landsbygden utanför huvudstaden Kabul, där talibanerna är ett ständigt närvarande hot. När deras mamma dog tog storebror och pappa hand om familjen, men storebror blev tvångsrekryterad till kriget och deras pappa blev ihjälskjuten av talibaner. Hotet från talibanerna blev värre och de valde att fly. Flyktvägen gick över Pakistan och Iran, till Turkiet och sedan i gummibåt till Grekland innan resan fortsatte genom Europa. Den livsfarliga färden, där de flera gånger fick lägga sitt liv i flyktingsmugglares händer, har de räknat till 27 dygn.
– Tolken grät när de berättade. De har berättat att båtresan var fruktansvärd. De satt 40 personer i en gummibåt, och på väg mot Lesbos såg de drunknade människor i havet, berättar Vendla.
Flyktingar är en utsatt grupp och under hela skräckfärden var Hamza och Zekrullha rädda för att någon skulle göra dem illa.
– När de berättar kommer minnena tillbaka, men de verkar sova gott om nätterna, säger Jonas.
Innan en familj blir godkänd som familjehem görs utredningar av socialtjänsten, dit hör alltid koll så att de som ansöker om att bli familjehem inte har anmärkningar i belastningsregistret eller hos kronofogden. Men eftersom behovet av familjehem ökat stort den senare tiden så har Hamza och Zekrullha fått komma till ett hem innan alla övriga detaljer är kartlagda.
– Vi har haft inledande samtal med socialsekreterare, men vi är inte färdigutredda. I den här situationen anser jag att det är en styrka att man kan laga efter läge, man får helt enkelt göra så gott man kan tillsammans, säger Jonas Niklasson.