– Finns det ingen möjlighet att de inte stänger vårt boende, frågar Davod Ansari, som har bott där sedan november förra året.
Det var där han träffade tre av sina klasskamrater för första gången. Juma Khan Mohsini, Qurban Ali Nazari och Ali Auyubi. De är alla afghaner, som har bott i Iran och tagit sig till Sverige på egen hand. När de anlände anvisades de till olika kommuner, Halmstad, Tjörn och Umeå, som placerade dem på Gotland i brist på alternativ. Efter stängningsbeskedet behöver de antingen placeras i ett nytt boende på Gotland eller förflyttas till hemkommunerna.
– Jag vet ingenting just nu. Idag får jag besked om jag får stanna eller flytta härifrån, säger Davod Ansari, som har ett möte inbokat med socialtjänsten på Tjörn.
Han befann sig på västkustön de första 20 dagarna när han kom till Sverige, men det är den här ön som har blivit hans hem.
Klasskamraten Ali Auyubi har aldrig besökt sin svenska hemkommun Umeå, som han upplever som avlägsen och främmande.
– Det känns som andra sidan världen. Jag vet bara att det finns ett bra universitet, att det är kallt och sol 24 timmar om dygnet under Ramadan, säger han.
Varken han eller de andra killarna vill lämna ännu en plats, oavsett om det är en flykt eller en flytt.
– Det har alltid varit så här. Det är samma känsla över att lämna varandra. Det är väldigt svårt. Det är en svår känsla att förklara hur det är att vara på olika platser. Att lämna landet, att lämna familjen och längs vägen lämna kompisar som man har lärt känna. Här på ön återkommer samma situation, säger Ali Auyubi.
– Ja, det är svårt. Jag har lärt mig mycket grejer här på ön. Jag har byggt upp min grund här och det är svårt att flytta till ett annat ställe. Alla vill samma sak. Vi vill helst stanna här, tillägger Davod Ansari.
De beskriver högstadieklassen, asylboendet och fotbollslagen som sammanhang där de trivs och känner sig trygga.
– Det här är flyktingpojkar som har assimilerat sig så himla fint. De är så duktiga och skötsamma, säger Christel Hamilton på Solbergaskolan.
Hon är en av klassföreståndarna som, med skolan som avsändare, har skickat in en orosanmälan till socialtjänsten i de aktuella kommunerna.
– När beskedet kom att de skulle lägga ner, och antagligen behöva få flytta, märkte vi av en väldig skillnad på de här killarna, De blev oroliga, nervösa och sov dåligt, berättar hon.
Christel Hamilton påpekar att ett uppbrott påverkar såväl inlärningen som anknytningen.
– De känner oss, vet att vi tycker om dem och månar om dem. De kommer få börja om från början naturligtvis, säger Christel Hamilton.
De fyra ungdomarna sörjer inte bara att de kanske måste lämna sitt sammanhang på Gotland, utan även att de kan behöva lämna varandra. Christel Hamilton beskriver dem som en familj som ska splittras.
Ungdomarnas vårdnadshavare i Sverige, de gode männen, vill inte heller skiljas från de barn som de har tagit ansvar för.
– Det är fruktansvärt och det tycker alla gode män som har pojkar i Follingbo, säger Elin Valentinsson som är god man för Davod Ansari.
Idag ska de på mötet med Tjörns kommun. Andra gode män har skickat in olika skrivelser till myndigheter och kommuner, med förhoppningen att ungdomarna ska placeras i familjehem eller annat boende på Gotland.
– Pojkarna har också sitt att säga till om och vi som gode män har makt, men vad det kommer att innebära det vet vi inte, säger Elin Valentinsson.