Gårdens 78 hektar mark är numera utarrenderade och ekonomibyggnaderna hyr Jesper Legfelt ut till nya brukare och husvagnsägare.
Jesper Legfelt kommer promenerandes över grusplanen på Nygårds i Fole. Det är en praktfull gård med ett stort boningshus som ramas in av välskötta ekonomibyggnader. Här är det ordning och reda. Rent visuellt i alla fall, för ekonomin har varit desto mer trasslig.
Hela Mediesverige rapporterar om det nu, böndernas ekonomiska situation. Men för 42-årige Jesper Legfelt är det intet nytt under solen. Den rikliga nederbörden 2017, som dränkte grönsakerna, följdes upp av extremtorkan 2018.
– Jag har inte lyckats hämta mig efter det, konstaterar han.
Därför tvingades Jesper Legfelt nyligen att fatta det tuffa beslutet att ge upp livet som lantbrukare.
– Jag hade redan bestämt mig innan läget blev som det blev nu. Men jag tror inte att jag hade klarat av 2022, så det är skönt att jag inte hann bli indragen i situationen som är nu, säger han och fortsätter:
– Jag har legat mot kniveggen hela tiden. Jag har varit så nerkörd i skorna.
År 2011 tog Jesper Legfelt tog över gården efter sin pappa Kjell Johansson. Trots att han vuxit upp i myllan har jobbet som bonde aldrig varit någon dans på rosor.
– Jag har haft det mer eller mindre tufft sedan början. I början odlade jag grönsaker och hade mer areal, men jag slutade med det efter att grönsakerna dränktes 2017. Efter det koncentrerade jag mig på spannmål och oljeväxter.
År 2020 blev ett normalår, Jesper Legfelt hade dock behövt tre såna år för att kunna hämta sig från förlusten 2018. Men så blev det dålig skörd igen 2021.
– Jag har tappat lusten, det har varit så kämpigt hela tiden. Sedan insåg jag att det här går inte, jag kan inte fortsätta. Vad jag än gör kostar det pengar.
– Hade jag haft djur tror jag att jag hade klarat av torkperioderna bättre, man har fler chanser att ta igen vallen.
Gårdens spannmålsanläggning har tagits över av företaget Svenska foder.
De 78 hektaren mark är numer utarrenderade och ekonomibyggnaderna hyr han ut till lantbrukare och husvagnsägare. Spannmålsanläggningen har tagits över av företaget Svenska foder.
I måndags började Jesper Legfelt jobba som anställd på Ryftes, som ligger ett stenkast från gården.
– Det känns speciellt att vara anställd igen. För tillfället känns det tryggt att veta att jag har en inkomst, eftersom jag inte har repat mig fullt ut från varken beslutet eller rent ekonomiskt. Så det är skönt att inte behöva oroa sig så mycket.
Jesper Legfelt hoppas att kunna bli lantbrukare igen en vacker dag.
Men även om Jesper Legfelt känner en viss form av lättnad gnager beslutet inom honom.
– Det var inte det här jag hade tänkt mig. Det är det enda jag vetat, att jag skulle vara lantbrukare. Får jag kalla mig bonde nu? Det är inte en identitetskris, men det är klart att man funderar.
Än så länge har han inte hört om några kollegor som gått samma tuffa öde till mötes, men Jesper Legfelt anar oråd:
– Får man bara en bra skörd är det inte säkert att 2022 blir så dåligt. Men blir skörden dålig finns det en risk att fler lägger ner. Man måste ha en bra grund att stå på innan man blir bonde i dag – marken och gårdarna är jättedyra, så att starta upp kostar jättemycket.
Vad skulle behöva göras från beslutsfattarnas håll?
– Ja klimatet rår de inte på... Men samhällets sätt att se på lantbrukarna, och företagarna i stort, måste ändras.
Kommer du att bli lantbrukare igen?
– Jag hoppas det, i någon omfattning, men just nu ser det väldigt mörkt ut.