En anonym grusväg leder oss till utgrävningsplatsen som är vackert omringad av åkrar och Foleån. Några stenkast bort skymtas betande kor. Mitt emellan några jordhögar sitter tre varselklädda män: Kulturgeografen Dan Carlsson, arkeologen Christian Hoffman och osteologen Petter Åkeson. De har precis avrundat förmiddagskaffet och Christian Hoffman greppar tag i skärslev och pensel för att fortsätta undersökningen. Han sätter sig ned intill två stenblock där de tidigare hittat bland annat rester av keramik, ett beslag och ett fragment från en kam.
– Se här! säger han och plockar upp ytterligare ett keramikfynd.
I tre dagar har trion från Arendus AB undersökt marken, som tillhör Kisslings gård i Fole. Att de befinner sig just här beror på att markägaren hade tänkt bygga en bevattningsdamm, men efter den arkeologiska förundersökningen insåg man att spåren av fornlämningar var för många och att en utgrävning skulle bli för dyr.
– Så ägaren bestämde sig för att återplantera skogen istället. Men vi ville ändå undersöka platsen så vi sökte medel hos länsstyrelsen och fick det, berättar Christian Hoffman.
Det var för drygt ett år sedan som de var ute i Fole och gjorde flera schakt, som är ett slags stickprov för att se vad som kan gömma sig under jord. Då hittade de bland annat härdar, skärvsten och brandgavar. Men det mest uppseendeväckande fyndet var en större grav som täckts av stenblock och smyckats av ett gravklot.
– Liknande hittade man vid Trullhalsar i Anga, berättar Christian Hoffman.
I torsdags var det dags. Stenarna skulle lyftas upp och de skulle äntligen få se vad som gömde sig därunder. Men det var tomt. Istället låg brända benrester utspridda i utkanten av graven.
– Det är ovanligt. Jag har aldrig sett något liknande tidigare, konstaterar Dan Carlsson.
Totalt hittade de drygt 30 gram ben, vilket motsvarar ungefär en arm, i graven.
– Man har haft ett likbål någonstans, sedan tog man kvarlevorna och spred ut dem, bland annat här, säger Christian Hoffman.
De har daterat gravarna till vendeltid, som sträcker sig mellan cirka år 550 till 800, fram till vikingatiden.
– Det här är bara en del av en helhet. Om vi hade fått välja hade vi banat av hela ytan, säger Dan Carlsson.
Det är väl arkeologins både tjusning och förbannelse, att det alltid finns så mycket mer att utforska.