Ett av få mausoleum i Sverige finns mitt på Gotland, granne med Follingbomastens bas. I gravkammaren bakom en tjock port förvaras tre små barnkroppar efter handelsmannen Jacob Dubbes döttrar, som alla dog tidigt. Nu riskerar både gravkammaren och den omgivande gamla herrgårdsparken att växa igen. Samtidigt har parken, som är privat tomt, råkat ut för både stölder och skadegörelse.
Kristina Fritz, som i dag äger marken tillsammans med sin bror, har nu inlett ett arbete med länsstyrelsen som ska säkra framtiden för gravkammaren. Gravmonumentet och dess park tillhörde från början Rosendals herrgård men efter en avstyckning på 1950-talet kom det istället att tillhöra Jacobsbergs gård, där Kristina Fritz bror bor i dag. Det boningshuset ligger ett hundratal meter från gravkammaren.
– När min mamma ärvde gården flyttade vi hit, 1965. Då fanns fortfarande en vaktmästare som skötte parken och det kom busslaster med turister som guidades runt i området, berättar Kristina Fritz.
Deras morfar Otto Hanson köpte Rosendal 1912. Herrgården förstördes i en brand 1902 men återuppbyggdes. Huset eldhärjades återigen 1920. Efter det återuppbyggde Kristina Fritz morfar en tredjedel av den ursprungliga herrgården. Denna del finns kvar i dag, med Åsa och Stefan Svensson som nuvarande ägare.
Efter Jacob Dubbes död 1844 upprättades ett testamente med en fond som skulle säkra fortsatt vård av gravkapellet och parken. Men den vården varade inte särskilt länge.
– Innehållet i den fonden förskingrade arvingarna efter Dubbe, så de försvann, säger Kristina Fritz.
Redan då såddes kanske fröet till att parken skulle gå mot ett förfall.
Parken och gravmonumentet var alltså något som kom med "på köpet" för familjen Fritz. Kristina har ändå en relation till gravkammaren och parken. För henne har det varit en speciell känsla att ha ett mausoleum på tomten.
– Vi har sett på det med respekt. Det är en gravplats med vigd jord där tre små barn förvaras, och man förstår ju att det byggdes för att få ett vackert vilorum.
Hur har ni använt parken i familjen?
– Vi sprang ju och lekte här när vi var små. Jag hade min sten och brorsan hade sin sten som vi brukade sitta på. En gång hände det att några grannpojkar stängde in mig i gravkammaren, det var lite läskigt.
Vid 1970-talets början försvann den siste vaktmästaren, och vegetationen tilläts växa fritt. Det som tydligast stått emot växtligheten är gravkammaren och kanonbatteriet med 14 skeppskanoner. Kanonerna har klarat väder och vind betydligt bättre än de gamla träskulpturerna som en gång prydde parken. Liksom mycket annat är de borta sedan länge.
Området inhägnas av en 550 meter lång och 1,5 meter hög stenmur. I parken finns spår av en praktfull tid med stora kastanjeträd, vildvuxna buxbomshäckar och tulpaner som skjuter upp här och där. Ett stort buskage markerar den enorma syrénberså som fanns en gång i tiden.
Det unika i att parken innehåller ett mausoleum tycks locka obehöriga att ta sig dit utan tillstånd. Stenmur och taggbuskar avskräcker inte nyfikna från att ta sig in i parken, som alltså är privat område. Och det har blivit värre de sista åren, menar Kristina Fritz.
– Det var mindre bus förr och har blivit värre på senare tid med folk som tar sig in. Folk har brutit sönder skyltarna som säger att det är privat område. Det är också rent farligt här eftersom det är rasrisk på många ställen, säger hon besviket.
– Går man in här utan markägarens tillstånd är det inte okej. Privat är privat och där gäller inte allemansrätten.
Hon tror inte att folk skulle visa större respekt om området var mer välansat. Familjen har haft problem med stölder av bland annat kanonkulor och urnor från gravmonumentet. En glasmålning och en takkrona från medeltiden har fått flyttas från gravkammaren.
– Vi har fått plocka bort det på grund av stöldrisken, säger Kristina Fritz.
Tidigare var den stora ekporten till gravkammaren klädd med kopparplåt, vilken också blev bortsliten. Efter det har man nu säkrat porten med ett nytt lager av cortenstål.
Gravkammaren räknas som fornminne och länsstyrelsen har hjälpt till att täta taket för att undvika fuktskador och det har satts in en fuktmätare. Kristina Fritz har nu en tät kontakt med länsstyrelsen där det förs diskussioner om hur man ska rädda anläggningen.
– I första hand vill vi få bort växtlighet som hotar att spränga sönder vitala delar av gravkammaren och murverken. Det här är ett långsiktigt projekt, men vi hoppas att vi kan komma igång redan i höst, säger Kristina Fritz.
Samtidigt kan man inte skicka dit vem som helst för att röja i området.
– Man kan inte bara samla socknen och gå fram med en röjsåg, utan det måste ske under antikvarisk översyn där man tar hänsyn till hur området sett ut tidigare.
Att ha ett byggnadsminne på sin mark kan ha både sina för- och nackdelar.
Har det varit ett privilegium eller mer jobbigt att ha den här unika platsen på er tomt?
– Så länge mamma levde kändes det inte jobbigt. Hon vårdade området hyggligt fram tills hon gick bort 2006. Vi hade också röjningsinsatser här i samband med att det blev byggnadsminne i slutet av 1990-talet, säger Kristina Fritz.
Orsaken till att platsen är på väg mot förfall uppger hon är att hon och brodern haft jobb och mycket annat att tänka på sedan deras mor gick bort. Kristina Fritz menar att det nu är viktigt att säkra upp de mest akuta delarna.
– Vi har en moralisk skyldighet att bevara platsen för eftervärlden. Det är inte i första hand för att kunna visa den för folk just nu, utan mer för att monumentet ska bli kvar 100 och 200 år, och kanske 500 år om man har tur. Det är det vi diskuterar med länsstyrelsen just nu.
Hon utesluter inte att det i framtiden kan bli möjligt att åter visa den gamla parken för besökare under organiserade former.
– Jag tycker att det är trevligt att kunna visa fina platser, även om jag inte för närvarande har tid eller kunskaper nog att göra det själv. Kanske att man kunde göra så som det görs på Brucebo med guider. Men i vilket fall ligger det en bit fram i tiden.
Kristina Fritz vill i samband med denna publicering understryka att gravmonumentet och dess muromgärdade park är privat område, och att det krävs markägarens tillstånd för att besöka platsen.