På kyrkogården vittnar gravstenar med namn som Anna Dubbe om 1700- och 1800-talets begravningar, och präster som bebodde prästgården strax intill. Den mäktiga huvudbyggnaden har anor från 1600-talet, men brann år 1667 ner helt. Det förklarar varför gårdsbilden ser ut som den gör, med flera mindre hus som byggts till och om efter hand.
– Holmbergska flygeln rullades hit av kyrkoherde Holmberg – på stockar från Akebäck under 1800-talet, säger Rolf Lindvall och berättar att den sista prästen som bodde här var kyrkoherde Ebbe Klint på 1960-talet.
Efter att han flyttat lät stiftet bygga om mangårdsbyggnaden till två lägenheter, något som i dag knappast går att uttrycka på annat sätt än en vandalisering av kulturarvet.
– På 1960-talet slog de sönder och kastade ut alla kakelugnar, säger Rolf Lindvall medan Lotta Gebenius Lindvall fyller i:
– De hade slagit sönder hela vedspisen i köket, för att få plats med två garderober.
När paret Gebenius Lindvall första gången körde den vackra vägslingan in genom allén mot kyrkan hade stiftet bestämt sig för att sälja prästgården, i befintligt skick.
– Jag fick spader, aldrig! Det var i så dåligt skick. Holmbergska stod öppet och genom ytterdörren blåste och regnade det in, säger Rolf Lindvall och berättar hur bisamhällen flyttat in i stora husets skorsten och att fåglar flög tvärs igenom ladugården vars gavlar ramlat sönder.
Året var 2001 och paret drev redan Sudersand Resort på Fårö. Det gemensamma hästintresset fick dem ändå att lägga ett bud, som stiftet antog.
– Det låg nära stan och det finns stall och en bit mark – men det har varit ett jätteprojekt, säger Lotta Gebenius Lindvall.
Sju år med mycket eget arbete och hjälp av duktiga hantverkare skulle det ta att få gården i det skick den är i idag.
– Målaren Jerry Jannehag bodde nästan här, säger Rolf Lindvall och visar hur takmålningarna i stora salen gjordes på fri hand:
– Vi hade ingen fritid. Det var jobb jämt, sju dagar i veckan. Men samtidigt var det roligt och vi såg efter hand hur fint det kunde bli. Prästgården ligger fantastiskt vackert med utsikt mot kyrkan i Endre och Follingbodalen.
Kyrkböckerna finns bevarade i Riksarkivet och historiens vingslag går att följa i prästernas snirkliga skrivstil. I bläck finns anteckningar om dödslar och födslar, dop och biskopsbesök. För det senare fanns en särskild kammare i prästgården.
– Visst funderar man på vem som har bott här. Men spökena måste vara nöjda, här har aldrig spökat eller varit något som gjort oss ängsliga, säger Lotta Gebenius Lindvall och intygar att hon alltid sovit gott bakom de metertjocka stenväggarna.
Beslutet att lämna hela den unika miljön har mognat fram i en lång process på flera år. Att inget av barnen ville ta över påverkade beslutet att lämna gården till försäljning.
– Vi blir äldre och behöver fritid. Vi har inte några egna hästar kvar och det var de som drev oss hit. Det är bättre att sälja av fri vilja än att någon tvingar en, säger Rolf Lindvall och berättar att de redan delar sin tid mellan lägenheten i Visby och huset på Fårö, men att de också hoppas få mer tid att resa ut i Europa i husbilen.
Med flyglar och mangårdsbyggnad handlar det om 400 kvadratmeter bostad som nu är till salu med en prislapp på 18 miljoner kronor. Då finns en hyresgäst sedan flera år i Holmbergska flygeln, som bor kvar och har skött om trädgården med god hand.
– Vi hoppas att det kommer någon som fortsätter att förvalta kulturarvet, säger Rolf Lindvall och berättar att allén med lindar, trädgården och Holmbergska flygeln är K-märkta byggnadsminnen.
Trots sina 22 år i prästgården inser Rolf och Lotta att de bara är en liten parentes i historieböckerna och gårdens 350 år.
– Det är med blandade känslor vi lämnar, barnen säger att de saknar jularna. Det blir inte mer jul än när man är i ett gammalt pampigt hus med eld i ugnar och spisar, säger Lotta Gebenius Lindvall och får medhåll:
– Att gå ut till hästarna och fodra dem på julaftonskvällen, höra hur de knaprar på morötterna, det är stilfullt. Jag har tyckt om friheten, här finns alltid något att göra och pyssla med, säger Rolf Lindvall.
Genom de djupa fönsternischerna är utsikten milsvid, och faktiskt nästan densamma som när Anna och Jacob Dubbe vid sekelskiftet 1800 bodde på Rosendal, ett stenkast bort.
– Det var en som kom hit och hälsade på som sa: ”Här kan man stretcha ögonen”, säger Lotta Gebenius Lindvall.