Flyktingar från Ukraina har flyttat in hos Kalle Borghol och hans fru Olga i Fröjel. Valeria kommer från näst största staden Charkiv med sina två barn Daria och Daniel, och deras mormor Tania. De berättar hur mycket de uppskattar tryggheten på Gotland.
Med hörselkåpor för öronen äter Daria, som fyller sju år i dag, frukost med sin femåriga lillebror Daniel. Tillsammans med mamma Valeria och mormor Tania lyckades de fly ut ur kriget.
– Det första jag tänkte var att rädda barnen när jag hörde raketerna och bomberna över Charkiv. Vi har nog inte hunnit landa ännu, men det är skönt att det inte är krig runt om oss längre, säger Valeria Chehovskaya medan hennes mamma berättar hur mycket hon uppskattar lugnet och tryggheten på Fröjel Resort, dit de kom för snart en vecka sedan.
Resorten drivs av paret Olga och Kalle Borghol.
– Jag och Valeria har ätit från samma tallrik och hon är min barndomsvän, säger Olga Borghol och berättar att hon själv flyttade från Ukraina för snart 20 år sedan.
Kvar i kriget har hon sin mamma:
– Vi tappade kontakten för tre dygn sedan. Då var ryssarna 35 kilometer ifrån henne. Hon sa att hon inte var rädd, och att hon inte ville flytta på sig, men det är klart att jag är orolig.
Olga berättar hur hon bokade biljett för att köra mot den ukrainska gränsen och hämta Valeria och andra vänner till säkerhet på Gotland. Men Valerias familj hann få hjälp av humanitära insatser och göra resan på egen hand. Kalle insisterade då på att ta Olgas biljett, och påbörjade för en vecka sedan den inte ofarliga resan mot Ukraina för att hämta de andra.
"Vi har ätit från samma tallrik" säger Olga Borghol och berättar om uppväxten tillsammans med Valeria Chehovskaya. Barndomsvännerna kramar om varandra efter att Valeria fått hjälp att ta sig med transporter till Sverige och i Fröjel är de återförenade.
Tillsammans med en vän i Polen kom han till gränsen och kriget på andra sidan.
– Vi parkerade en kilometer därifrån och gick mot gränsen. Det var jättemycket blåljus och folk överallt. Plötsligt kom militärpolisen och skrek på oss. Då såg vi att det låg lik på marken täckta av plast. Det var kvinnor som inte klarat av resan och deras barn som grät, säger Kalle Borghol om den krigsskådeplats de mötte:
– Det låg en kvinna död på marken, med två barn som stod och skrek mamma, mamma. Du kan inte bara stå där och titta – jag ville gå in och göra hjärt-lungräddning, men hon var redan död.
Behovet av insatser var stort och Kalle och hans polske vän blev frivilliga, längs en gräns där utmattade stupade av brist på mat och umbäranden. De två skjutsade nödställda i skytteltrafik till närmaste stad i Polen.
– Vi körde fram och tillbaka hela natten. Jag körde så snabbt jag kunde, säger han och berättar att behovet av transporter var ännu större.
Kalle Borghol kramar om sin fru Olga, ett par timmars sömn efter att han kom tillbaka till Gotland från resan in i Ukraina.
Busschaufförer krävde hjälp med pengar till bränsle, för att kunna skjutsa fler flyktingar.
– Vi skrev på Facebook att vi behövde pengar till bränsle, säger Kalle Borghol och berättar hur kompisen åkte till den mindre staden och tömde bankomaterna på polska zloty:
– Vi fick in över 150 personer på bussarna. Folk sa att vi var deras "hero", men att rädda människor – det är sånt man bara gör.
Daniel, 5 år, och Daria, som fyller 7 i dag lördag, kan vila ut efter den långa resan till Gotland.
När insatsstyrkorna vid gränsen förstod att Kalle hade egen bil fick de istället köra in i Ukraina för att hämta ut flyktingar. Med tårar i ögonen berättar han om de syner som mötte dem.
– Det var en kvinna med två pojkar som vi körde till gränsen. När vi körde tillbaka in igen mötte vi en kvinna som hade knutit fast en flicka vid sig själv för att orka bära henne. Då kände jag att det var för mycket och att jag inte ville längre – jag mådde jättedåligt.
I fredags kom Kalle med åtta flyktingar, mammor med barn, med färjan från Gdansk till Nynäshamn. De bor nu på Fröjel Resort. Nästa vecka väntas fler flyktingar till Gotland och Olga menar att boendefrågan behöver lösas, på ett långsiktigt sätt.
– Många vill skänka kläder och öppna sina hem. Det man ska komma ihåg är att kriget kan bli långvarigt, säger hon och berättar hur hon särskilt tänker på de många barn som saknar föräldrar.
Av en ukrainsk kompis har hon fått rapport om en transport på väg genom Tyskland mot Sverige.
– Det är 145 barn i en buss, säger hon och berättar om behovet av fler trygga familjehem där de kan placeras.
Ilskan över Rysslands militära angrepp på Ukraina lyser i Olga Borghols ögon, men hon menar att Putin också har lyckats skapa en gemenskap och enig omvärld som nu ställer upp med hjälp.
– Alla är rädda för kärnvapen, men det här är taktik och billig bluff. Putin är pokerspelare och hans armé är dålig. Han är inte så stark som vi tror.
Medan de nya flyktingarna vaknar upp till sin första dag i säkerhet berättar Kalle hur glad han är att vara tillbaka.
– Det jag såg var ett helvete och jag ville bara gråta. När jag såg färjan hem kände jag att jag bor i ett paradis.