Två personer i helikoptern omkom, Tomas Samuelsson från Bro överlevde helikopterkraschen i Övertorneå för 50 år sedan. Händelsen finns sedan dess med honom i det mesta han gör.
DU&JAG
När Tomas Samuelsson befann sig i luften 20-25 meter över marken, utan att egentligen förstå hur han kom dit, var tanken glasklar.
Han minns den ända hit och kan återkalla den när som helst, 50 år senare: ”Jaha, det var det, nu tar det slut”.
…men samtidigt kom lärdomarna från all övning på Fallskärmsjägarskolan över honom och instinktivt intog han hoppställning för att landa på marken på ett så bra sätt som möjligt.
Sedan blev allt svart, nästa sak han minns är att han låg på en bår i snön intill en kraschad militärhelikopter.
HAPARANDA (TT) Drygt 1000 repövningssoldater blev på torsdagen vittnen till hur två personer omkom då en helikopter störtade på sjön Puostijärvi väster om Övertorneå. Olyckan inträffade när två helikoptrar från arméns helikopterskola gjorde en uppvisning i lågflygning inför repövningsförbandet.
21-årige fallskärmsjägaren Tomas Samuelsson, Visby, fanns också med i helikoptern. Han klarade sig undan kraschen med bland annat ryggskador och hjärnskakning och bedöms vara utom fara.
Det två omkomna är helikopterns förare Göran Filipsson (33), Boden, och värnpliktige fallskärmsjägaren Per Olof Olsson (20), Göteborg”.
Ett torrt telegram från TT där, vars innehåll förändrat så många människors och familjers liv, som nådde nyhetsbyråer, läsare och lyssnare landet över.
Vi pratar om det i den här intervjun.
Ett halvt sekel har gått sedan olyckan 14 mars 1974, den som finns med honom i allt han gör. Inte så att den dagligen står i tydlig relief, men den finns som en dov ton bakom allt.
50 år, år som lika gärna kunde berövats honom, såsom gjordes med hans kompisar.
– Livet har gått vidare och jag har haft mina ups and downs, precis som alla människor. Men de gånger det gått emot har jag alltid haft den händelsen som referens. Jag kunde faktiskt ha dött den dagen.
Tomas Samuelsson bor sedan det sena 80-talet på Ingarö öster om Stockholm men har sedan i fjol ett fritidshus i Fröjel. Gotland är trots allt hemma.
Vi träffas i Fröjel i det fritidshus som Tomas och hustrun Lotta köpte förra året. Här ligger skogen och Mulde naturreservat nära.
En lång skogsväg med en sträng gräs i mitten löper bakom huset. Här kan de andas ut, Gotland är trots allt alltid Gotland.
– Det är fint att ha en plats som är vår, vi har annars åkt till Gotland säkert tio gånger om året. Nu kan vi vara här längre tider.
Någon flytt för gott blir det dock inte, inte än i alla fall. På Ingarö öster om Stockholm har de bott i sedan slutet 1989 och så får det fortsätta vara.
Tomas växte upp i på Suderbys i Bro som nummer tre av sex syskon, hans farfar Samuel Samuelsson köpte gården på 30-talet vilken sedan gått i släkten.
Tornedalen är belägen i gränstrakterna mellan Sverige och Finland. Här genomfördes den stora militärövningen vårvintern 1974.
Sommaren 1973, när Tomas var 20, ryckte han in för militärtjänstgöring som fallskärmsjägare på Fallskärmsjägarskolan i Karlsborg.
Skulle han göra rekryten kunde han lika gärna göra den ordentligt, tyckte han.
Fysiken hade han med sig från idrotten, inte minst. Han ägnade sig åt långlöpning, orientering och skidåkning och tävlade för IK Tjelvar i friidrott.
Kanske, funderade han, var officer ett framtidsyrke, i hemvärnet hade han varit sedan han var 15.
– Jag förstod att det skulle bli tufft och det var verkligen en rejäl utmaning. Hårda tag, långa marscher, mycket mentala grejer, ingen sömn på flera dygn.
Men du fixade det?
– Det var många som tidigt gallrades ut och några föll bort efterhand, men jag klarade det. Men visst, det var slitigt ibland, långa tider i fält och många tältnätter. Men jag hade vad som krävdes, visade det sig.
Fallskärmsjägare med kalottskärm.
I februari-mars 1974 – vi närmar oss ödesdatumet nu – hade förbandet genomfört en lång fältövning i Norrbotten tillsammans med andra förband från hela Sverige.
Som fallskärmsjägare har man i uppgift att under lång tid verka djupt bakom fiendens frontlinje, dels med spaning och spionage för att underrätta egna styrkorna om hur fienden förflyttar sig, dels sabotage eller förstörelse av fiendens anläggningar eller utrustning.
Bland annat blev jägarna experter blev de på att spränga järnvägar, broar och annan infrastruktur.
…men nu var de tillbaka på förläggningen i Boden, återstod gjorde det trista efterarbetet: Ta hand om allt material, putsa och ställa i ordning.
Men så fick några mannar en plötslig order om ett specialuppdrag nästa dag ”och du Samuelsson blir chef”.
– Det visade sig vara en flyguppvisning som avslutning på övningen, de olika förbanden visade upp sina olika färdigheter och sin utrustning inför alla som deltagit.
Sjön Puostijärvi, belägen mellan Övertorneå och Överkalix i Norrbotten.
Det var en strålande vacker vårvinterdag intill den en mil långa och dryga kilometern breda sjön Puostijärvi strax väster om Övertorneå nära finska gränsen.
Det är inte första gången sjön kom att förekomma i de militära rullorna. 1943 havererade ett svenskt bombplan på platsen varvid de sex personerna ombord förolyckades, senare efterforskningar visar att det sannolikt skjutits ned.
Den här gången fick två helikoptrar i uppgift att hovra över sjön för att sedan gå ner på isen och landsätta soldaterna. Den ena tog omkring sex personer ombord, den andra tog tre.
– Jag fick bestämma vem som skulle åka var. Jag valde Per Olof att åka i samma helikopter som jag. Vi hade blivit bra kompisar under nästan ett år på luckan så jag tyckte det var kul att vi fick göra det här ihop.
Under drygt 40 år arbetade Tomas Samuelsson som polis.
Och så lyfte deras helikopter 6A Agusta Bell från sin utgångplats en bit från sjön, piloten Göran Filipsson flög in på hög höjd för att sedan vända tillbaka på lägre höjd framför den tusenhövdade publiken.
Tomas satt där bak, Per Olof fick platsen intill piloten, på tillbakavägen efter uppvisningen skulle de göra tvärt om, var det meningen.
– Jag minns så väl hur lågt vi flög, längre än trädtopparna, jag ljuger inte om jag säger att vi flög en meter över marken. Jag såg skuggan i snön alldeles utanför, helt otroligt…
…och så small det och hela världen började kränga.
Kaffebryggaren i det lilla fritidshuset harklar sig, en ljummen sockerkaka ställs fram på bordet. Tomas visar klipp från mediebevakningen av olyckan.
Kvällstidningarna skrev, lokalpress likaså. En bild publicerades på Tomas i sjuksängen på Bodens lasarett med kotkompression, brutet mellanfotsben, hjärnskakning och en spricka i ena skulderbladet.
– Jag befarade att jag blivit förlamad i underkroppen. Jag hade ont överallt, allra mest i ryggen. Men när jag faktiskt kunde röra på fötterna blev mitt fokus att komma tillbaka till livet och idrotten. Först börja gå, sedan jogga korta sträckor…i oktober det året sprang jag tre mil i Lidingöloppet, det är ändå rätt fantastiskt, berättar han.
Så vad var det egentligen som hände? Jo, flygningen skedde på så låg höjd att landningsstället slog i en uppstickande sten. Helikoptern krängde till varvid stjärten bröts av. Piloten lyckades stiga några tiotal meter under kraftig rotation innan helikoptern kantrade och kraschade i isen.
Tomas minns – och kan alltjämt höra – smällen, minns den okontrollerade rotationen och hur piloten drog i sina spakar.
– Jag minns bara tanken att ”det där klarar han aldrig” och ”jag måste ut!”.
Och ut kom han. Hur? Hade han slungats i väg? Hade han själv öppnat dörren och kastat sig ut? Ingen aning.
– Plötsligt var jag i luften, jag såg den gröna helikoptern och instinktivt intog jag hoppställning vilket vi tränat på tusentals gånger just för att klara hårda landningar.
Precis så sade han också i en intervju med Aftonbladet: ”Jag hade bara en sak i huvudet. Att falla som jag lärt mig på Fallskärmsskolan. Det räddade mitt liv”.
Det innebar att positionera sig i sittande ställning med sammanhållna ben och samtidigt hålla armarna i kors.
Ett klipp från Aftonbladet den 15 mars 1974, Tomas Samuelsson i sjuksängen på Bodens lasarett.
När han vaknade till sans var det full aktivitet runt om honom. För egen del låg han på en bår som lyftes in i en bandvagn för vidare transport med helikopter till basen i Boden och ambulans till Bodens lasarett.
Det var under dessa transporter det också gick upp för honom hur olyckan slutat.
Han själv hade turen och lyckan att vara vid liv, hans bästa kamrat hade omkommit precis som helikopterns pilot.
Tomas sitter tyst ett tag, där ute avvaktar våren, han dricker av kaffet och tar sig dit i tanken:
– Jag gav mig nog aldrig riktigt tid att sörja min kompis. Allt fokus var på mig själv, att bli frisk så snart som möjligt.
Kom det i fatt dig med tiden?
– Nej, inte som någon uppdämd sorg, faktiskt inte. Men jag har i alla år varit öppen med vad som hände och pratat mycket om det, jag tror det hjälpt. Eller: Jag vet att det hjälpt.
Övertorneå i Norrbotten, här förändrades livet för Tomas Samuelsson den 14 mars 1974.
Inte minst har han märkt det i sitt yrkesliv som polis. Han blev alltså inte officer utan hade vid pensionen 2015 drygt fyra decennier som polis bakom sig, under 80-talet verkade han på Gotland.
Många dödsbud har han lämnat, många anhöriga till offer av våld eller olyckor har passerat. Han tror att hans egen bakgrund varit till hjälp därvidlag.
– Generellt upplever jag att de som kan hantera svåra händelser bäst är de som väljer att prata. Det är individuellt naturligtvis, men generellt är det så. De som bär en sorg eller katastrof har svårare att ta sig ur den.
DU&JAG, Tomas Samuelsson.
Tomas gjorde klar sin militärtjänst efter några veckors hemförlovning. Något stöd från staten fick han inte, däremot från enskilda kompisar och officerare.
Föräldrarna fick dock en flygbiljett och ett par hotellnätter då de kunde hälsa på honom på lasarettet i Boden.
Inga samtal, ingen psykologhjälp, det är inget han fäster sig vid, det var så på den tiden.
…och sedan dess har livet alltså gått vidare – med en stor ödmjukhet inför varje ny dag.
– Det är så små saker som spelar in. Om inte jag låtit Per Olof sitta fram så hade det varit jag som suttit där.
Är det saker du gått och grubblat på?
– Nej, det kan jag inte säga. Inte grubblat och ältat. Däremot har jag med mig en tacksamhet sedan den dagen, att det blev som det blev. Även om det så klart inte finns någon tacksamhet i att två personer omkom.
Tomas Samuelsson.
Efteråt har han haft kontakt med sin kompis anhöriga, vilka aldrig riktigt kom över sin förlust. Också pilotens föräldrar hörde i ett tidigt skede av sig, men nej, säger Tomas, ”det finns eller fanns inga hard feelings”.
Han har förstått att kraschen berodde på ett misstag av piloten men det spelar ingen roll, hänt har hänt.
Han har också varit tillbaka på olycksplatsen, det var bara härom året, var osäker på om han var på rätt ställe, gick in i ett hus intill sjön Puostijärvi och frågade ”minns ni möjligen…”.
Så gjordes, mannen som öppnade var ung då, 1974, och berättade att han såg hela haveriet från fönstret och kunde peka ut den exakta platsen.
För Tomas blev det trots allt som att sluta en cirkel så många år senare.
Det var inte helikopter 16 Black Hawk som användes vid kraschen 1974. Vi plocka med en bild på dessa ändå.
Han säger att han som person inte förändrats särskilt mycket, han är inte mer våghalsig men möjligen lite mer försiktig än innan olyckan, inte heller har han några fysiska men.
Däremot är han två centimeter kortare. 181 centimeter blev 179 i samband med kotkompressionen.
– Men det har inte varit något särskilt högt pris att betala, som han säger.